Hjälp! Vad har vi gjort med barnen?

Börjar äntligen se framåt för egen del, men är orolig för våra barn i ung vuxenålder (tonårssladdisen verkar däremot må ganska bra). Jag vill inte skriva för mycket om barnen (det är deras historier), men det rör sig om passivitet, svårigheter att finna sig tillrätta i vuxenlivet och att ena dottern låter sig utnyttjas/ köras med av pojkvännen, som utifrån ter sig ganska oengagerad.

Bakgrunden är skilsmässa efter flera års elände. I korthet blev maken arbetslös, deprimerad, slutade med precis alla ”sysslor” hemma (inklusive den egna hygienen) och tillbringade i stället dagarna framför datorn, där han ”rehabiliterade” sig med (minst) ett nätförhållande. Då han senare fick ett arbete med resor utvecklades detta till ett fysiskt förhållande, som pågått i hemlighet i mer än ett år när det kom fram bit för bit. Det tog lång tid att få klarhet, det gjordes försök att lappa ihop, nya svek och slutligen en utdragen skilsmässa under vilken han flyttade till älskarinnan, medan barnen har bott på heltid hos mig pga avståndet.

Jag brottas med dåligt samvete och smärtsamma tankar kring de skador denna uppväxtmiljö kan ha orsakat barnen. Så många lögner. En pappa som valde älskarinnan före barnen och en kroniskt trött mamma (min ork har börjat återkomma först nu efter ett par år).

Låter sig dottern tex behandlas illa för att hon undermedvetet lärt sig att män är självcentrerade/ respektlösa och att man inte kan ställa krav på mer?
Borde jag satt ner foten och begärt skilsmässa långt tidigare, har min obeslutsamhet lärt barnen passivitet - att avvakta och titta åt ett annat håll i stället för att agera på problem?

Vad har ni för erfarenhet? Hur påverkas barn (ffa döttrar, men även söner) av att växa upp med en otrogen pappa?

Försöker att finnas där, men är snabb att backa, då det är känsliga områden och minerad mark. Tacksam för alla tips hur tänka, förhålla sig, göra?

1 gillning

Jag tänker så här… för din egen skull ffa. så sluta i största möjliga utsträckning att fundera på vad som kunde ha gjorts annorlunda, lättare sagt än gjort… men gjort är gjort och går inte att göra ogjort :muscle: :v:

Det bästa du kan göra för dina döttrar är att finnas där för dem och visa dem att du är en stark, självgående kvinna/mamma som inte låter dig slås ner av vad ditt ex har gjort.
Peppa, prata, delge och guida dem utifrån dina egna insikter av hur livet har gestaltat sig för dig… och visa dem att det går bra.

Sedan är det vissa hjul som tydligen måste uppfinnas av varje enskild individ, oavsett hur man skulle vilja förhindra det… men ju fler kuggar/minor man kan hjälpa dem med, desto bättre.

Om du upplever dina unga döttrar som undfallande, veka, sköra, jagsvaga osv både i den egna personliga hanteringen av livet, såväl som i förhållande till män/killar så kanske du kan hjälpa dem till ett kontakt inom tex studenthälsan/ungdomsmottagning etc. där de kan få lite professionell hjälp och stöd att successivt förhålla sig till vuxenlivets alla krav och förväntningar :family_woman_girl_girl: :muscle: :v:

4 gillningar

Tack, Noomi, du har förstås helt rätt i att gjort är gjort, men det är svårt att släppa tankarna, både rent allmänt, men också för att det känns som att ju mer jag förstår, desto mer kan jag hjälpa.

Det är svårt att veta vad som är vad - som du är inne på har även många unga människor utan tråkigheter i bagaget svårt att hitta sin plats i vuxenlivet.

Extra svårt med de egna barnen - oron och kärleken skymmer sikten. Jag är så ledsen över vad de fått gå igenom och önskar dem bara att det ska gå bra för dem och att de ska må bra.

Dottern i fråga går i samtalskontakt och har någon sorts antidepressiva sedan ganska lång tid. Vet att det bytts medicin - hon vill absolut inte prata om det. Upplever tyvärr inte att hon mår bättre.

2 gillningar

Om hon passerat gymnasietiden och påbörjat andra studier/jobb så är ju de nästkommande åren efter gymnasiet ganska jobbiga för relativt många ungdomar.

Finns nog inte så mycket du kan göra i nuläget om hon vägrar prata med dig om det, jättetråkigt och stressande för dig det förstår jag till fullo. Huvudsaken (och kanske nästintill enda saken) som du som förälder kan göra är att hålla “lagom” och kontinuerlig kontakt, finnas tillgänglig, inbjuda till samtal och stöd och för dig själv försöka acceptera den grad av öppenhet kontakt som hon är villig att ge i nuet även om den är låg. Tids nog blir det förhoppningsvis bättre :revolving_hearts:

2 gillningar

Mina barn var 13 och 10 när vi separerade. Visst borde man ha separerat tidigare, men det går ju inte att ändra. Ffa yngsta (dottern) upplever sig som “skadad” av en pappa med ständiga utbrott. Däremot har vi alltid kunnat prata. Det är svårare när de är äldre och inte vill visa. Men jag tror på att prata om sig själv, varför du gjorde de val som du gjorde och vad du önskade att du gjort på annat sätt. Med barnen alltså. Våga fråga inträngande. Visa att du bryr dig.

2 gillningar

Du kan inte ändra det som varit och jag tror att du gjort det du kunnat och orkat. Så skapa dig trygghet i att du tog de bästa beslut som du kunde där och då :heart:

Jag har inte erfarenhet av otrohet men kan säga att både jag själv och min äldsta dotter påverkats av pappans mående. Jag själv hade en frånvarande pappa, egenföretagare som alltid var på jobbet. När han inte var där var han delvis på jobbet via telefon eller tankar. Han led av depression i perioder. Mina minnesbilder är att jag springer efter honom och ber om att följa med. Har fortfarande ingen djup relation och har delvis alltid attraherats av killar som är svårare att få/nå.

Min äldsta dotter blev mkt påverkad av skilsmässan som 4-åring och jag vet att hennes pappa blev deppig och hade det tufft länge. Sedan dess har hon velat bo heltid eller nästan heltid hos mig och från och med det här året gör hon det, hon är 14 år. Hennes pappa har försökt skapa ett bättre förhållande men det går inte alls. Lillasyster däremot har alltid haft ett annat sätt att anpassa sig i situationer och har inte alls denna problematik.

Det jag vill ha sagt är att vi påverkas av vår uppväxt på olika vis och det är oerhört komplext. Många vuxna har något de saknar från barndom. Jag tänker att det inte finns perfekta föräldrar. Jag har själv två nära vänner som har skilda föräldrar och inte lider av något problem kopplat till sina egna relationer.

Kanske blev det lite rörigt, ville bara ge olika aspekter av ett svårt och komplext ämne.

Du har alla möjligheter att stötta dina flickor genom att bjuda in till dialoger och hitta en ton och linje där du kan prata om dina lärdomar på ett sätt som behåller respekten till din exman.
Lycka till :heart:

3 gillningar

Själva otroheten har inte gjort största skadan. Att han ljugit om så mycket däremot. De stora barnen räknade ju själva ut att han ljugit för dem hundratals gånger i samband med att han hade ett till förhållande. Han kunde inte vara med på födelsedagsfirande den där gången, kunde inte hjälpa till med dotterns flytt, kom inte på den där fotbollsmatchen, hade inte tid att åka och fiska som han lovat. Alla de gångerna var han hos sin älskarinna i stället.

Hela barnens uppväxt färgades av pappans orimliga krav och ständiga kritik. Han gjorde mindre och mindre hemma men krävde mer och mer av barnen (och mig, förstås!). Det är något de påverkats mycket av. En av flickorna säger att hon alltid hör pappans missnöjda röst när hon gör något, så hon känner aldrig att hon gör något bra. Hon kommer på sig själv med att försöka utföra alla uppgifter så att pappan ska bli nöjd, fast han är ute ur hennes liv sedan länge.
Sonen har kämpat med dåligt självförtroende, för han var den som var mest utsatt för pappans kritik.

Den tredje orsaken till barnens dåliga mående är att de valdes bort i samband med skilsmässan. Han valde älskarinnan och sitt nya liv och hade inte längre plats för barnen. Det satte djupa spår i dem.

1 gillning

Nej, det går ju tyvärr inte att ändra hur man gjort eller inte gjort, men visst är det svårt att ändå inte tänka på det.

Jag och barnen har en närmare relation till varandra än jag tror att vi hade haft om X vore kvar i familjen, så det är i alla fall en väldigt bra sak som kommit ur det hela. Han har en förmåga att dominera i alla situationer och samtal och nu när det bara är vi pratar vi mycket och om det mesta (undantaget dotterns mående då).

3 gillningar

@Buenita

Tack för värmande ord! :pray::heart:

Som amatörpsykolog tänker man ju att det är någon sorts prägling: frånvarande pappa, som inte gav tillräcklig uppmärksamhet - dottern lär sig att attraheras av svåråtkomliga män - kändes kanske de vanliga, trevliga inte som något att ha just för att de inte var avvisande?
Eller barn som vuxit upp i alkoholisthem som själva får ihop det med en alkoholist etc

Det där har jag tänkt mycket på. Jag hoppas verkligen inte att mina flickor präglats av Xs beteende de senaste åren.

1 gillning

Ja, du, Leaf, det där med lögner känner jag igen. Den man trodde var ens bästa vän tittar en rakt in i ögonen och blåljuger utan att skämmas. Och vad han har ljugit för barnen…

Även mitt X gjorde mindre och mindre hemma, under långt tid inget alls och jag gjorde mer och mer. Här skiljer sig våra erfarenheter - mitt X hade inga synpunkter på om/ hur något skulle göras, han brydde sig inte alls, vare sig om sysslor eller familjemedlemmar.

Den tredje punkten delar vi. Även här valdes älskarinnan i en annan landsända tydligt framför barnen. Under hela det första året sågs de knappt alls, sedan sporadiskt.
Nu är han kränkt för att ett av dem vägrar kontakt med honom, vilket han förklarar för sig själv med att jag baktalar honom :roll_eyes:
Nog för att jag haft lust, men har behärskat mig - den biten har han ju för övrigt klarat så bra själv!

Samma här. Han är superkränkt. 2 av barnen har helt stängt honom ute ur deras liv, och han är säker på att det är mitt fel. Men nej, han gjorde det alldeles själv.

Så tråkigt att ni har samma erfarenhet! :heart:
Ja, verkligen! Han gjorde det alldeles själv.

@Lillie
Om jag får relatera lite till min egen uppväxt med en bra men slutkörd mamma och en egocentrisk, lat pappa som kunde få utbrott för minsta lilla kan jag lugnt säga att ja, det påverkar ett barn, men det innebär inte på något sätt att livet är kört.

Det viktigaste jag tror att du kan göra är vad du redan gör, dvs du är en person som dina barn kan prata med. Att uppleva svårigheter under uppväxten behöver inte bara vara av ondo, utan det kan oftast vändas till något positivt i form av insikter, djup, ökad förmåga till förståelse och ökad förmåga att kunna övervinna motgångar. Däremot är det aldrig lätt under själva processen!

Ja, det är troligt att din dotter påverkats av detta. Jag gjorde det också. Det finns gott om dåliga partners därute, och om egocentriska, dåliga män har blivit normaliserat under uppväxten är man sämre på att identifiera och undvika dem i tid. Men däremot behöver idet nte vara ett livslångt handikapp, utan man utvecklas och lär sig av sina egna erfarenheter. Och ibland måste man just få göra sina egna misstag, även om det gör ont i egenskap av utomstående att se.

Och sen det där om att sätta ned foten och begära skilsmässa tidigare…
Jag tror att det är viktigt för barnens skull att avsluta ett dåligt förhållande. Alldeles, alldeles (alldeles!) för många stannar för barnens skull, när den finaste gåva de kan ge till sina barn istället vore vilken att stå upp för sig själv och ställa rimliga krav.
MEN nu gjorde du det, eller hur? Naturligtvis kan man alltid debattera tidpunkt, men det viktiga är ju att du först och sist gjorde just det!
Min egen mamma gjorde det inte, och det har jag alltid sörjt. Jag har alltid tänkt att kon kunnat få ett så mycket bättre och rikare liv utan min pappa, och det är synd att hon aldrig fick uppleva det

Du, däremot, har ju som sagt gjort just det. Så jag tror att du faktiskt har gjort det mesta rätt, och att du är en bra mamma och förebild för dina döttrar.
Sen får du inte ta på dig för mycket av ansvaret. Att barnens pappa har varit en usel manlig förebild och haft en negativ påverkan på sina barn är inte ditt fel. Det är hans fel. Och hans ansvar. Vill du fortsätta vara en bra förebild för dina döttrar får du sluta ta på dig ansvar över män. Det måste männen lära sig att göra själva

4 gillningar