Hjälp med tips för att hitta tillbaka till sig själv?

[Gladtjejhejhej]

Nytt inlägg.
Min historia finns att läsa för den som vill men sammanfattningsvis så känner jag att kärleken aldrig lämnat oss. Jag förstår och accepterar hans beslut och att han måste göra slut, men vi var fortfarande bästa vänner i 6 år som gjorde allt för varandra och älskade varandra enda in i november. Kärleken finns där och attraktionen har alltid funnits från bådas håll… men vi slutade ta hand om relationen och blev mer och mer två personer som bara bodde under samma tak och absolut - försökte få barn, sprang mot framtiden och hade gemensamma drömmar - men som också sällan kommunicerade eller inte tog varandra för givet.

Han har sagt att vi måste ta tid ifrån varandra och försöka hitta tillbaka till varandra på varsitt håll. Jag måste bli lycklig utan honom och han måste inse vad han vill ha i sitt liv. Jag är sedan länge deprimerad och behöver verkligen jobba vidare på det hos min psykolog.

Flera av er ber mig nu försöka satsa på mig själv. Tänka på vad jag vill och ta hand om mig i första hand. Men jag känner mig helt vilsen här…

Ni som kommit en bit på vägen… dela gärna tips på allt som fick er att må lite bättre. (Mina intressen är tyvärr intressen som jag tex delade med X) så jag vill ha tips på allt. Hur hittar jag tillbaka till mig själv? Hur blir jag starkare? Hur tar jag mig vidare? Vad funkade för er? Med en stor och krävande hund som nu bara är mitt ansvar har jag svårt att resa eller göra saker som tar mer än 5h tex. Men ni kanske har tips på små saker!? Jag är öppen för allt och behöver nog finna lite nya intressen…

Släppa taget helt har jag oerhört svårt för. Men jag vill ändå försöka hitta vem jag är utan honom, börja älska mig själv igen och förhoppningsvis långsamt komma över honom eller åtminstone sluta hoppas på att allt ska komma tillbaka. Om jag mår bättre så finns det också en större chans att vi kommer må bättre framöver.

[Largo]

Min egen upplevelse av sånt här är att det tar tid. Det är ju en rejäl livskris att gå igenom en separation. Jag förlorade fotfästet helt och hållet och det tog tid innan jag blev stabil igen.

Jag gick och cyklade mycket. Att gå passar ju dig som har hund. När jag är ute och går måste jag gå över en timme. Då hinner allt släppa (stress, oro, ångest).

Utöver det gick jag i psykodynamisk samtalsterapi. Det hjälpte mycket, det är också en långsam process.

När förhållandet med exet tog slut hade jag en slags panik och stress över att jag behövde förändras och förändra mitt liv. Jag skulle skaffa fler vänner, jag skulle hitta på mer, skaffa mig intressen, bli mer spännande och intressant. Kunna bidra med mer i kommande relationer. Blir intressantare som person. Allt det här klarade jag inte eftersom jag var helt uppslukad av tankar på exet och vad som varit mellan oss. Jag fick kämpa med att få tillvaron att fungera, vilket den stundtals inte alls gjorde.

Jag gjorde många misstag under mitt förhållande. Periodvis under förhållandet hade jag inte velat vara tillsammans med någon som mig. Jag har också kämpat mycket med depression (sen tidiga tonåren). Så jag glider väldigt lätt in i det beteendet. Orkar inte ta tag i saker osv. Vårt förhållande utsattes också för flera påfrestningar som vi inte kunde styra över, sjukdom och dödsfall, men så är det ju för många.

Framförallt var jag trött efter uppbrottet från exet. Jag behövde framförallt tid.

Efter ca ett och ett halvt år kom allt helt naturligt. Fler vänner, nya intressen. Det var inget jag behövde tänka fram. Jag tänker att du behöver tid.

För mig hjälpte iallafall att gå mycket, psykodynamisk samtalsterapi, film/serier, samtal med de få men nära vänner jag fortfarande hade kontakt med och så småningom när jag hade mer kraft så hjälpte det otroligt mycket att sadla om från ett yrke till ett helt annat som passade den jag blivit bättre.

[pappa73]

Jag “klipper in” något jag skrev i en annan tråd, till en annan skribent…

Utifrån att kanske både hitta sig själv, komma på föttterna, ta sig igenom en tid av kris…

Tid. Samtalsstöd. Rutiner. Promenader. Musik. Poddar. Netflix. YouTube. Fysisk aktivitet. Socialt sammanhang.

Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men det är vad som har (tror jag) funkat för mig.

Tid. Som i att försonas med tanken på att vissa saker tar tid, och att kvalitets-tid inte bara handlar om att hitta kvalitativ tid utan också att vill man uppnå kvalitet så kan det ta tid.

Samtalsstöd. Kan vara professionellt kan vara med en god vän. Men att få prata, att få samtala, att få lätta sitt hjärta, att få stöd men även att bli ”utmanad” gällande sina tankar och känslor. Det har varit A och O för mig.

Rutiner. Lägga sig i sängen. Sova. Vakna. Kliva upp (!). Åka till den lokala ICA-butiken. Duscha, äta, tvätta, städa. Små saker i små steg. Men att göra något. Inte bli apatisk (för mycket).

Promenader. Som jag har promenerat de senaste 20 månaderna. Ramlar väggarna in? Blir ”ångesten” för stor och övermäktig? På med jacka och skor och ut i friska luften!

Musik. Har alltid varit viktigt för mig. Få höra en röst. Få känslor, ibland jobbiga, men ”renande” och ”rensande”. Kan kopplas ihop med promenaden.

Poddar. Innan min ”kris” så lyssnade jag inte så mycket på poddar. Men nu, desto mer, eller tja, det går lite i vågor. Få höra en röst. Kan kopplas ihop med promenaden.

Netflix. Förströelse. En bra film. En bra dokumentär.

YouTube. Förströelse. Korta klipp om något intresseområde.

Fysisk aktivitet. En kort löptur. Lite armhävningar i hallen, eller ”BRAK-gymnastik”. Om man inte känner sig redo för gym, padel, whatever. Bara man gör något (!). Få lite puls, lite tryck i muskulaturen.

Socialt sammanhang. Bli inte en ”hemma-sittare”. Ta en promenad på stan. Åk till biblioteket. Ta en öl på puben. Gå i affärer. Se andra människor. Behöver inte nödvändigtvis vara att man umgås med andra människor varje gång.

Tänkte även på din/er hund, som du verkar få ta ett större ansvar för. Varför inte ta kontakt med någon lokal hundklubb (SKK), skriv in dig och jycken på en kurs till våren. Kan kanske vara bra för både dig och hunden i många perspektiv. Ett socialt sammanhang, för både dig och hund. Du kan lära dig mer om hund-havande, din hund får säkert en trevlig stund (har för mig att du skrev att det var en krävande ras, storlek, etc).

mvh

[Noomi]

Jag tycker @Largo har skrivit ett alldeles utmärkt svar, inkännande och med delade erfarenheter. Jag kan inte hålla med mer

Ta hand om ditt eget psykiska mående först och främst, bearbeta och jobba med dig själv och hitta en acceptans för hur du är och fungerar och låt tiden ha sin gång…

[Sorgsen2]

Läste Largos inlägg och insåg genast…Det där är ju jag.
Jag är precis i början av det men Largos liv där kommer bli mitt också…

Bra skrivet Largo och tack för att du skrev det.

[Aa86]

@pappa73

padel,

Instämmer till fullo!

[Rent_Krasst]

Famlar också och har tappat mig själv…
Började träffa kvinnor, en ny varje helg men har nu tappat det destruktiva beteendet.

Mina grundstöttepelare i den här situationen.
Hemmet med mycket film och serier.
Musik,spelar en del när jag orkar ta mig för
Arbetet
Vänner,gamla och trogna

[Gladtjejhejhej]

Hej @Largo
Tack för dina ord. Jag har helt tappat fotfästet också. Jag vet verkligen knappt vem jag är längre eller hur jag ska hörhålla mig till saker. Min saknad efter X är så enorm att hela kroppen vibrerar och jag funderar på om det är ångest eller bara ren och skär jävla längtan. Tid är det jag är räddast för då jag inte vet hur jag ska orka sörja och komma vidare. Jag hoppas ju fortfarande så innerligt på att saker ska förändras till det bättre mellan oss och då tar ju även det “tid” att sluta tro och hoppas.

Ja, gå gör jag men när jag går så möts jag ofta av ångest och smärta. Om jag går till en fin utsiktsplats så slås jag ner av allt det vackra när jag tänker att jag inte kan skicka en bild till honom och visa hur fint det är. Och då kommer smärtan över att han ju inte vill ha de bilderna längre. Inte vill dela några stunder eller minnen just nu. Jag är så ledsen över att på en sekund ha mist min livskamrat som jag känt och delat allt med i 6 år.

Jag går själv i KBT sedan i November. Jag började veckan innan han gjorde slut. Varit deprimerad länge, länge och han har alltid pushat mig att söka vård men jag hittade aldrig orken eller var väl aldrig riktigt redo.

Jag känner också igen paniken. Jag är ju 33 nu, försökt få barn i 2 år och har två missfall bakom oss. Barn är verkligen min största längtan och nu står jag här utan sambo eller lägenhet och måste börja om från -1000. Jag är ju inte ens i närheten av läkt så det kanske tar mig några år att överhuvudtaget komma över denna relation så jag känner ENORM stress. Men vill inte slänga mig in i saker såsom dejta eller springa på krogen bara för att heller. Jag vill ärligt talat bara ligga inne och gråta. Jag är inte redo för att “ha kul” än eller göra massa saker, det får ta den tid det tar. Steg ett blir väl att hitta en boplats och flytta ut från mina föräldrar, men även det känns som en enorm sorg för då kommer jag bli helt ensam igen och återigen behöva känna den smärtan. Just nu är det liksom tryggt för det är människor som bryr sig om mig runt mig.

Tid är läskigt. Det enda jag vill är att gå tillbaka till för ca 6 månader sedan och förändra mig så att vi hade kunnat få en chans till. Men tack för dina ord, de hjälpte lite <3

[Gladtjejhejhej]

@pappa73 tack! Det var väldigt fina “tips”… Jag känner att jag mer eller mindre kör på samtliga: Tid. Samtalsstöd. Rutiner. Promenader. Musik. Poddar. Netflix. YouTube. Fysisk aktivitet. Socialt sammanhang. Men sen så kanske jag inte uppskattar dem för tillfället. Mina “människor” i allt detta kallar mig för otroligt stark, då jag kämpar på och ändå är utomhus med hunden, jobbat utan sjukskrivning och “kämpar”… Men egentligen vill jag verkligen bara gråta fram ett nytt världshav och jag gör det stundtals när det blir alldeles för mycket. En STOR del av mig har ju inte släppt taget. Varken om att vi kan hitta tillbaka till det förra förhållandet och framförallt inte att vi kan LYCKAS FRAMÅT IGEN. Detta skrämmer mig samtidigt för jag känner att X kan gå vidare och bestämma åt vilket håll han ska medan lilla jag står bakom, väntar och tittar längtande på… Men man väljer samtidigt inte vem man älskar och man kan väl inte bara stänga av känslorna för någon abrupt heller? Jag har i alla fall INTE den förmågan.

Jag har funderat på SKK MEN han ska köpa loss vår bil då jag för tillfället inte kan ha bil där jag bor. Parkering i stan kostar 2000kr/månaden och väntetiden är 2 år. Så jag kommer behöva hitta en lägenhet först och då kanske så småningom skaffa bil. DÅ kan jag gå med i SKK, för där jag bor ligger klubbarna långt utanför stan.

Allt kanske bara är bortförklaringar pga hur jag mår. Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting.

Kram.

[Gladtjejhejhej]

Det är så svårt bara när man blivit lämnad för hur man ÄR och vad man gjort mot förhållandet. X föll pladask för mig för 6 år sedan men har under årens gång alltid påpekat mitt mående… nu känns det som att jag är ensam skyldig för hur allt gick och att min sorg är mitt egna fel. Att JAG är enda orsaken till att det blev såhär och det tär så fruktansvärt mycket på psyket. HUR ska någon någonsin vilja ha detta igen? Jag är sorglig, patetisk och deprimerad. Han förtjänar så mycket bättre,

[Gladtjejhejhej]

Hur tycker du att det går? För mig gör jag mycket av det som skrevs på rutin men när smärtan kommer blir det så extremt svårt att jobba på sig själv.

[Gladtjejhejhej]

@Rent_Krasst Jag har verkligen tappat mig själv också. Hjälpte det att träffa nya? Hur kom du ur beteendet? Känns det mer ensamt nu när du slutat eller mindre? En del av mig VILL springa in i något nytt för att slippa känna denna enorma smärta.

[Rent_Krasst]

Att träffa nya hjälpte för stunden men skapade nya sår då det inte ligger i min natur att bete mig så,grundproblemet ligger ändå kvar där efteråt och gror.
Allt är fortfarande väldigt diffust och jag famlar efter att landa,jag mår dock ok i mig själv just nu.

[Gladtjejhejhej]

Precis, det är det jag är rädd för. Att kasta sig ut bland hajarna kommer inte hjälpa mig att bearbeta detta trauma

Va skönt att du mår ok. Det gör verkligen inte jag! Skickar lite extra styrka så du kanske kan må ännu bättre snart.

[Rent_Krasst]

Vad tråkigt att höra att du inte mår bra.
Livet leder in oss på så konstiga vägar helt plötsligt då tryggheten man kännt till en annan person rycks ifrån en.
Man kan bara jobba med sig själv och försöka bli starkare och dra nytta av erfarenheterna.

Är väl bara tiden med mycket acceptans över situationen och släppa det gamla.

Men hur när man redan är där…så svårt
Kram

[Gladtjejhejhej]

Tack för dina fina ord och KRAM

[Gladtjejhejhej]

Idag har jag beställt hem ett slags drag-bälte som gör att jag kan börja springa med min stora hund. Jag är INTE en person som gillar fysisk träning och heller absolut inte löpning, men jag tänker att det kan vara en god ide. Bli helt trött i kroppen när man är helt trött i huvudet känns som en god ide?

Sedan är jag sugen på att börja med någonting “mysigt”… vad det nu skulle kunna vara? Jag och X var inne på att vi skulle börja baka ett tag när vi letade efter gemensamma intressen, så baka är ingenting jag vill för nu. Men någonting som får en att må bra och som inte kräver så mycket fysisk ansträngning? Jag samlade på bokmärken och frimärken som barn och målade en del… men jag vet inte… Har ni några mysiga hobbys?

[Rent_Krasst]

Min mysigaste hobby måste vara tatueringar.
Har en tid i helgen och ser fram mot den som tusan…

Annars är kvällar med ett tänt ljus och en bra ljudbok eller bra musik någonting jag uppskattar…om jag vill ha mysigt.

Får inte glömma att ha en spinnande katt på magen samtidigt som man lyssnar…det är pricken över i et

Jag är dock en sådan som uppskattar tiden med mig själv och stunden…försvinna i musik,slippa verkligheten för en stund.

Har tagit bort social media också för att slippa allt brus,behöver inga nya vänner förutom mina gamla trogna…

Det mår jag bäst av.

En riktig kuf men en glad skit som nöjer sig med det lilla

[Rulle]

Fysisk träning är en god idé.

Det kanske finns någon frimärksförening i närheten?

Kolla med studieförbunden om de har några skojsiga kurser, målning, eller om du vill börja spela något instrument, lägga pussel, origami, knyppling, virlning, stickning, dataprogrammering, språkkurs, snickring - tarvar visst utrymme och skrymmande redskap - svetsning, skepparexamen - släktforskning - sök på nätet vilket utbud som finns.

[Masai]

@Rulle

släktforskning

Släktforskning tror jag är en jättetrevlig syssla att ta sig an, och mycket kan man göra hemifrån, leta runt i en massa databaser. Det skulle jag gärna vilja lära mig mer om!