Min man meddelande mig för drygt 1,5 vecka sedan att han vill skiljas så så kommer det att bli. Vi lämnar ett drygt 8 årigt förhållande bakom oss och har inga gemensamma barn. Nu till mitt dilemma. Min man tycker att allt ska gå så fort och vi bråkar en del om hur vi ska förhålla oss till varandra under den tid vi kommer bo tillsammans. Han tycker att han kan göra i stort sett vad han vill och komma och gå som han vill här hemma. Jag tycker att hans ungkarlsliv och den frihet han eftersträvar får vänta tills vi faktiskt har separerat. Som vanligt får han mig att känna mig onormal i hur jag tänker och förhåller mig till saker. När vi pratade om hur länge vi ska bo ihop berättade han om ett ex som flyttade efter 2 dagar efter att hon droppat att hon ville separera.
Vi ska sälja vårt hus som vi äger gemensamt och vi är högt skuldsatta med lån och krediter. Både av känslomässiga och ekonomiska själ skulle jag inte önska att någon av oss flyttade typ nästa månad. Min man önskar att vi är fysiskt separerade så snabbt som möjligt. I staden vi bor är det inte jättelätt att hitta lägenhet. Han vill flytta till grannkommunen och påstår att han får erbjudande om lägenheter väldigt ofta. Jag har sagt att jag vägrar bo kvar i huset själv.
Hur har ni andra löst denna situation och förhållit er till varandra?
Aha, det låter som att han träffat någon annan…. Och vill rättfärdiga sitt ”nya leverne”.
Det som brukar diskuteras här på forumet är att ligga lågt med dejtande och nya under tiden som man fortfarande bor ihop.
Åtta år och gemensamt boende, det är ju inte så enkelt att bryta upp från en dag till en annan. Ni har inga gemensamma barn men man kan ju ändå tycka att man ändå kan försöka göra det så bra som möjligt för barn och sin nu då (ex)partner.
De enda som vill prata om hur ”normalt” det är att direkt börja leva som singel är de som redan träffat någon ny och tycker att expartner är ”överkänslig”.
Tyvärr kan du ju inte styra/förbjuda något men av respekt för varandra o ev inblandade barn, så skulle din exman behöva börja tänka med rätt huvud.
Han kan väl flytta vart han vill antar jag men han får ju stå för sina skyldigheter/åtaganden gentemot dig.
Vad är skälet till att du vägrar bo i huset själv?
Tack för ditt svar och dina tankar. Jag har dåliga minnen från detta hus och trivs inte riktigt här. Tanken på att bo här alldeles ensam får mig att må riktigt dåligt. En lägenhet någon annanstans känns inte heller kul men om jag nu ska välja mellan pest och kolera.
Han bedyrar att han inte har någon ny och att han ska vara ensamstående i åratal framöver. Eftersom ett skäl till vår skilsmässa och att det inte fungerat mellan oss är hans upprepade svek är tanken inte långt bort att han faktiskt träffar någon. Alla dessa timmar han nu spenderar i grannkommunen, duschar innan han ska åka till gymmet typ dagligen. Han mår dåligt av att bara vara hemma säger han.
Känner mig som om jag vore kastad på soptippen av honom…värd typ ingenting. Egentligen borde jag ha bråttom att flytta ifrån honom men känslomässigt är det svårt att släppa taget.
För dina egna känslomässiga skäl kan jag inte riktigt se att du kan kräva att han ska stanna eller spendera tid ihop, det hade givetvis varit fint om han ville tillmötesgå dig där men det finns inte mycket att sätta emot om han inte vill tänker jag. Hade det funnits gemensamma barn hade han haft en skyldighet att ta ansvar för dem som förut. Men har han gjort slut har jag svårt att se att du kan kräva att han låter blir att leva “ungkarlsliv”. Det är nog bra att försöka börja rodda med flytten direkt, men såklart lär det ta ett tag innan allt är löst i praktiken.
Letar nytt boende för fullt. Begär inget av honom och vet att jag inte styr över honom. Önska kan man dock. Önskar att han kunde gå mig till mötes någonstans och visa lite hänsyn till mig och mina känslor. Han påstår ändå att han bryr sig väldigt mycket om mig som människa, är mån om hur jag mår och kan tänka sig att ha kontakt på ett vänskapligt plan efter skilsmässan.
Ja, de brukar ju säga det….
Det låter som att du egentligen vet.
Och att du kommer att få det bättre utan honom.
Men visst gör det ont, men att bli högt värderad av en skitstövel ger ju inte så mycket. För ärligt så beskriver du inte en bra man.
Du är värd bättre. Det vet du ju egentligen också.
Hur tänker du ang boende? Försök ta över rodret och styr dit du vill.
Du lär inte kunna tvinga honom att stanna.
Statistiskt sett betyder just den här frasen att han redan har någon ny som väntar i kulisserna. Det behöver inte “ha hänt” något än, men är det bråttom iväg är det inte långt borta. Tyvärr!
Låt du honom dra iväg på två dagar så du slipper se honom fixa sig för att smyga iväg på dejt, och härda ut ensam i huset tills det är sålt för att spara dina pengar, men han kan inte slippa ifrån sina kostnader för huset! Det tar den tid det tar att skiljas och bodela, och det är ingenting du kan påverka mer än att du samarbetar med att sälja hus, leta ny bostad etc.
Han må ha valt bort dig, men kom ihåg att han är den ende som väljer bort dig. Du har fortfarande kvar precis allting annat som du hade med honom! Håll ditt huvud högt, gå vidare i ditt eget liv och kom ihåg att ett värdigt beteende är det enda du inte kommer ångra efteråt.
Jag måste hitta en hyresrätt och letar för fullt. Det är dock inte särskilt upplyftande när man blir tvingad till den förändringen. Nej han har inte behandlat mig särskilt väl och jag har nog gett honom för många chanser tidigare. Vårt sexliv dog för typ flera år sedan så att han skulle ha varit mig trogen är väl ungefär lika troligt som att jag skulle resa till månen en dag. Han har förresten haft andra på sidan om som han säger sig inte träffat. De har “bara” haft kul via skype och telefon. Tyvärr finns det sådant med honom jag gillar också trots att han behandlat mig som skit.
Tack för dina uppmuntrande ord! Tyvärr är det svårt att tänka så när man känner sig bortkastad och i grunden är en otrygg person med dålig självkänsla. Nu slipper jag dock snart en person som förstärkt känslan av att inte vara värd så mycket. Utan honom får jag jobba på att försöka stärka mig själv och försöka inse att jag är värd så mycket mer än det jag haft med honom.
Jaha då blev man kallad barnslig här då eller “dadda hink och spade” för att citera honom. Att ha separationsångest från den man levt nära i mer än 8 år tror jag inte är helt onormalt. Jag är tydligen barnslig enligt honom att jag inte vill bli lämnad ensam hela tiden i vårt gemensamma hus. Försöker hantera ensamheten men det är tufft. All tid på egen hand ger mer plats åt sorgen och ångesten. Han tycker visst att det är helt normalt och åka till grannkommunen för att träna på sitt jobb kl. 22 på kvällen.
Usch vad jag hatar den här situationen! Kunde aldrig tro att jag skulle bli förskjuten på det här sättet så snabbt! Önskar att det fanns en off-knapp för all sorg och ångest då den tär på mig!
Det är väl självklart att du har separationsångest. Här på forumet går det att läsa om fantomsmärta och det är ju precis som du beskriver, det gör så ont så ont så ont av att partnern är borta. Men den du saknar är ju den man du älskar, och han finns inte längre kvar.
Den som finns kvar är den där knölen som föraktfullt kallar dig för barnslig. Han som väljer att göra så för att det då blir lättare för honom att släppa taget om dig (för du ska inte tro att han är helt okänslig och inte fattar att han gör fel, nejdå, men när du beter dig på oönskat sätt blir det enklare för honom att slå bort det och tänka att han gör rätt).
Tack Caro! Jag inser nu att den mannen jag älskat inte är den jag trott. Han har oräkneliga gånger fått mig att känna mig fel och onormal så jag tvivlar på mig själv oftare än jag borde. Bara det är ett skäl till att denna separation är det bästa. Önskar bara att det inte gjorde så ont!
Jag sitter i precis samma situation. Min man köpte presenter, satt upp kärlekslappar i kylskåpet och skickade annonser på hus bara veckor innan han plötsligt skrek ut att han inte älskat mig på 5 år. Att han har velat lämna mig i 10 år men inte vågat. Han fick även för sig att jag skulle polisanmäla honom, att jag spelade in honom, han frågade om han ville bli slagen pga att jag var så provocerande.
Jag stod där som ett stort frågetecken och såg mitt liv raseras framför mig.
Efter detta utspel pressade han mig hårt att åka på visningar, jag skulle ut ur hemmet. Att jag behövde bestämma vem som skulle bo kvar…. Vilket redan var uppenbart. Jag har inte råd att bo kvar, hur mkt jag än trivs här.
Han är totalt iskylig mot mig och vill bli av med mig direkt. Vill inte ge någon rimlig förklaring till hans agerande och är kall och elak vid sms-kontakten.
Jag vet hur det känns, jag lider enormt med dig. Jag kan inte begripa hur en människa man älskat i 12 år plöstligt blir ett ondskefullt monster.
Han har mått dåligt sedan 1 år tillbaka och jag har försökt få honom att söka hjälp. Nyligen påbörjade han en kontakt med en psykiatriker och går på enskilda samtal hos vår parterapeut.
Jag har under hela tiden trott att vi ska kämpa oss igenom detta, men han har haft en helt egen agenda. Jag känner mig så enormt förkrossad, förödmjukad, äcklad och bortvald.
Vafan hände? Jag är 34 år. Inga barn. Så blev mitt liv. Jag kommer aldrig kunna lita på en man igen. Kommer inte hinna bygga upp någon tillit. Blir därav barnlös, ensam.
Jag vill förstå. Men det går inte att förstå och det gör så ont.
