Hjälp att förstå och tänka klart

Jag hittade hit genom att googla.

Jag är en man på 35år, frun är 32 och 2 barn. Vi har varit tillsammans i 12 år och 2 år som gifta.

Min fru började ett nytt jobb i Maj.

I somras kände jag att något inte stod rätt till. Jag fann en konversation mellan henne och en man jag inte kände till. Konversationen var flirtig där det sades saker som att ”mitt liv har blivit bättre efter att jag träffa dig” ”miss you” ”Du är så fin, charmig, stilig, etc”.

Jag konfronterade henne och hon sade att det var på ”skoj” att det var ”högt till tak” och det var så man talade till varande på hennes arbetsplats som är ett mansdominerat yrke. Han är närmare 50 år och frun 32 som nämnt ovan.

Hon står fast vid att det aldrig funnits attraktion eller dylikt mot den här mannen. Hon säger att hon verkligen tog till sig denna man som en riktigt bra vän. Att denna man fyller en lucka som hennes vänner har lämnat efter sig då hon inte umgås så mycket med dom. Hon sa att hon kände sig sedd, uppskattad, att det var ”kul” att skriva. Värt att nämnas är att min fru börjat bry sig om hur hon ser ut, köpt fina kläder, vill börja träna osv.

Jag valde att förlåta och trodde att vi kunde gå vidare. På dagarna var hon väldigt glad när jag kom hem från jobbet,dansade med mig till musik och var väldigt närgången med mig. Vi hade mycket sex efter konfrontationen. Hon skrev när jag var på jobbet att hon saknade mig. Att hon ville att jag skulle komma hem. Att hon älskar mig.

Vi åkte iväg på utlandssemester vi 4 i familjen där jag trodde att nu har vi hittat tillbaka till varandra.
Nu har det gått 2v sen vi kom hem och nu kommer det fram att hon mår dåligt. Att hon har sådan ånger och skäms över sitt beteende med den här mannen. Att det värsta är att hon har sårat mig.

I Måndags så frågade jag henne hur hon mådde. Det kom fram att hon mådde väldigt dåligt. Hon hade prestationsångest på jobbet, kände att vi hade vuxit ifrån varandra, att hon inte är bekväm i sin mammaroll, att hon skulle behöva få tid för sig själv.

Det hon menar när hon säger att vi växt ifrån varandra är, att jag, ”sprungit ifrån henne” på ett väldigt märkligt vis. Att jag gjort en bra karriär, att jag växt som en person som utstrålar säkerhet, jag har kollegor som är roliga där vi gör saker tillsammans. Detta menade hon är positivt. Jag håller med.

Men att hon känner att hon inte ”hinner ikapp mig”? Hon kunde inte sätta fingret på vad men hon menar på nu stt hon behöver den här pausen för att hitta tillbaka till sig själv. Hon känner att hon är på botten just nu. Jag föreslog parterapi vilket hon ville! Hon vill att det ska bli som vi hade det innan. För våran tid tillsammans fram tills nu har varit väldigt bra! Vi båda är väldigt lyhörda och mogna mot varandra. Vi ser och bekräftar varandra.

En sak som jag reagera på är att i början av våran paus så såg hon inga konstigheter med att ha närhet dvs kramar och ta varandra i hand. I Tisdags när jag skulle hämta barnen så var hon väldigt närgången och innan hon slog igen bildörren för att gå så sa hon ”jag älskar dig” och sen gick hon.

Jag blev shockad! Jag fick inte ett ord ur mig. Jag ringde henne sen på vägen till vårat hem och förklarade att jag blev tagen på sängen och så sa jag ”jag älskar dig med” och till svar får jag ”tack, det känns skönt att höra”.

Vi kör varannan dag hemma dvs en av oss sover med barnen i huset och den andre sover på annat håll utanför hemmet.

Vad tror ni? Tankar och reflektioner?

Tack för ordet snälla ni :slight_smile:

3 gillningar

Ja jag kan bara säga efter två kvinnors otrohet mot mig att det verkar vara det absolut svåraste i den otrognas liv att berätta eller erkänna. Det är svårare än alla samvetskval eller annat.

Som bedragen eller misstänksam var jag väldigt säker på att deras ord var sanning. Men när det väl kom fram bevis så erkände exakt bara det och inte en millimeter mera ofta nedtonat så mkt som möjligt. När det kom fram mer information avslöjades mera och deras intyganden och lögner föll sönder först när de stod fullständigt motbevisade av antigen digital bevis eller personen de gjort det med. Både dessa kvinnor är det ingen utomstående eller jag ens kunde ana att de skulle göra nåt sånt. I normala fall skäms de livet ur sig om de lämna tillbaka bibliotektsböcker för sent, skulle våga köra för fort eller hämta för sent på skolan…

Så otroheten i mitt fall går igenom ett hål i personligheten som är otroligt otäck att upptäcka. Tror det är ganska likadant både hos män och kvinnor. Men kvinnor har ju normalt otroligt många fler möjligheter till det.

Otrohet enligt mig är ju dåligt och tecken på fel i relationen eller personen. Men att man absolut döljer beteendet är för mig det största sveket och även mysteriet. Även efter separation så vidhålls lögnerna som täcker upp. Även 10 år senare.

För mig är numer varningstecken om personen ifråga uppmålar sig som helt oskuldsfull innan man träffade dem har de aldrig pussat en annan är ungefär berättelsen. Än mindre varit eller utsatts för otrohet.

Försök få henne förstå vad du behöver för att kunna fortsätta eller avbryta i form av uppriktighet. Om du vill fortsätta ska du intyga och visa att du inte blir långsint arg.

3 gillningar

Solklart fall av person som fått känslor för någon annan. Hur långt de gått vet bara de själva men troligtvis mycket längre än vad som uttalas. Oftast kan man stå på halsen utan att få veta. Det pågår en brottningsmatch hos henne just nu åt vilket håll det skall gå på. Jag hade inte litat mycket på vad som sägs och görs om jag varit i dina kläder.

3 gillningar

Låter som frugan din är deprimerad. Och depression bedövar alla känslor, även kärlek. Om hon är deprimerad och inte själv inser det så är det inte konstigt att hon tycker att livet inte är som det borde.

I sin jakt på att försöka få tillbaka livslust kan en potentiell flirt vara en lockelse. Det kan förklara, men inte ursäkta beteendet.

1 gillning

Vad får dig att tro det? Vilka signaler utifrån min text får dig att känna så? :slight_smile:

Värt att nämnas är att vi gått igenom en abort i november förra året.

Hon börja nytt jobb vid årsskiftet men blev uppsagd efter 6veckor på stående fot då hon inte presterat enligt arbetsgivaren. Detta tog väldigt hårt på henne såklart

1 gillning

Så ledsen för din situation.
Tyvärr ser jag alltför många likheter med både min egen erfarenhet och andras berättelser här. Om du vill att det här ska fungera, så tror iallafall jag att du måste kräva alla svar, bevis osv, som du bara kan få.
Hon ska inte kunna sitta och tveka in absurdum medans du vill satsa allt.

1 gillning

Jag känner igen mig så mycket. Jag kom på min kille efter 20 år ihop och två barn att han varit otrogen. Vi har haft en historia när vi var unga av otrohet men som jag själv mograt med åren och ser inte som något jag kan göra mot den jag lever med.
Tilliten eftet alla år pch ett omoget ungt förhållande har gjort att vi inte pratar kommunicerar på ett djupt plan.
Jag har konnit på honom innan att vara otrogen och vi separerade 2015-2016 efter andra barnet. Jag va så arg och ledsen och sviken. Jag började min resa med psykolog ACA möten och möta mig själv. Jag tyckte jag va påväg men sedan blir vi tillsammans igen 2020. I mars april ko. Jag över hans telefon och visade sig att han haft kontakt med några tjejer. En framförallt som han träffade under att vi inte var tillsammans. Hon var minst 10 år yngre. Och jag såg hela detas konversation under 2020 när vi valt att bli tillsammans igen. Jag minns att jag darrade i fingrarna när jag läste och en varm känsla i heöa kroppen av avsky arg och ledsen. Jag sa inget till honom utan märkte att jag tog distans var passiv aggresiv och va kall. Jag va inte förmögen att möta honom för att jag visste att jag bara skulle gråta vara arg och påhoppande och vilja veta. Så jag lät de vara. Jag fortsatte att vara destruktiv att vara dektektiven och kolla meddelande från honom till mig för synka de med när han va ute och hade sagt att han skulle möta upp vänner.
Jag fick mycket svart på vitt och jag kände ett sånt hat. Sedan kom sommaren och vi umgicks på landet med våra barn och helt plötsigt var det som att inget hänt. I samtal med min svägerska och min kille en kväll med några glas vid i kroppen gjorde jag slut. Jag sa att jag vet om vad han gjort och att han va otrogen och bla bla bla. Han svarade aldrig på mina frågor men att han eventuellt hade lyft andra tjejer.
Jag hade från och med att jag tog reda på detta varot i process att lämna. Men när jag gjorde det var tomma ord för dagen efter var de som vanligt igen. Rädslan osäkerheten och skuld och skam har vad händer nu cirkulerade i mitt huvud.

Han förstod att jag läst han mess och ändrade såklart lösenord. Sedna dess vet jag inget mer.
Och där är vi nu. Jag går på ACA för mitt medberoende och jobbar på med mitt inre men ensamheten i detta är extrem. Jag vill prata av mig men inte med vänner då det redan varit med och alla och alla ogillar honom.
Han har sagt när vi varit på parterapi att han vill vara en familj och att han har känslor. Men ha uttrycker inte det som han uttryckt till den/de tjejerna som han messt med.

Jag känner mig så ensam och önskar någon vill stötta känna igen elller bolla med mig.

Vad vill jag? Vill jag leva såhär?

2 gillningar

Jag lider verkligen med dig och din historia! Jag pratat gärna för att bolla idéer och stötta varandra.

Man måste kämpa på! Imorgon stiger solen igen :slight_smile:

1 gillning

Han har varit otrogen, inte velat svara på dina frågor och nu bytt lösen på telefonen ?
Förlåt men det är för mig som utomstående bevis nog på att han inte ändrat sig !
Ställ högre krav, annars lämna. Jag vet hur svårt det är när man väl är där, men vill du leva med någon som sviker dig utan att sen ens försöka vinna tillbaka ditt förtroende ?

Styrka!

2 gillningar

Tack för att du svarar.
Jag häller salt i såren oxså och läser smsen om och om igen. Och nu har det gått 6 nån sedan jag såg messen för första gången. Jag tror ju på allt som står. Det har varit lugnt med utgången då han ej har pengar och drar hela lasset ekonomiskt efter vår separations sist då han själv hade skulder som inte är betalda. Han har avmätnibg och är snart klar.

I förrgår va han ute med två vänner. Då jag inte har tillgång till att läsa mer men tillgång till hans privata konto (då jag luskat ut koden) så ser jag att han swishat en tjej som jag vet är en kollega som jag själv har träffat. Tror inte att nått är mellan dem men jag vet att de finns en till tjej som heter likadant som han har “lyft i sms” så jag frågade honom hur han hade haft de igår och vilka han hängde med. Han sa två killar och atr hanna svängde förbi… (kollegan).
Eftersom jag är så medberoende och dektiktiv så frågar jag honom

"Vem av hannorna? Hannah Lindeman eller Hanna svensson? Har du lyft/messat intimt med båda eller bara den ena? bara så jag vet hur jag ska förhålla mig till dessa hannor?

Jag vill inte blir förd bakom ljuset någon mer tack."

Han svarar inte på meddelndet på hela dagen utan ställer frågor om praktiska saker kring barnen och aktiviteter varpå jag svarar tillbaka på hans praktiska frågor. Sedan på kväll när jag är påväg hem eftet att ha träffat en vän skriver jag

Jag: Du svarade inte på ovan om vilken hannah? Behöver jag vara orolig?

Han: ?Lukas Niklas va ju med. Vi pratar jobb

Jag: Och att dom e med fysiskt? Vem av hannorna är det har båda jobbat båda på samma jobb?

Jag: Behöver jag vara orolig?
Jag: En rakt svar hade ju varit tryggt.
Jag: Fattar ingenting? Du gör mig mer orolig att inte svara på en fråga om det är hannah lindeman eller hanna svensson vi pratar om som svängde förbi hur svårt kan det vara att svara oavsett om lukas ocv niklas va med?

Han: Svensson. Och nej du behöver inte va orolig!
Han: Hur ser de ut med aktiviteter idag?

Tilliten eftet så många svek samtidigt som jag kämpar med mitt medberoende att styrka mog själv och se mitt värde så ser jag hur illa jag beter mig och min chargång mot honom. Jag är konflikrädd och lullar och är passiv aggresiv. Jag sväljer bara och går inte vidare i hans svar.

Jag vill ju bara skriva massor men rädd för att göra bort mig

Han har haft en tjej som jag vet so heter joanna och som jag refererade till att hälla sakt i såren att läsa meddelandeta.

Han skriver att det inte finns någon sparkling att vi lever bara som vänner. Hon svarar att varför är du kvar varpå han skriver att det är bekvämt och bra för barnen fast han vet att det är för fel anledning. Hon skriver att hon känner sig dum att gå bakom ryggen och han skriver det är min börda att bära. Detta va 2020 och jag tror ordagrant på detta och vill konfrontera honom. Kan man det när det gått 2 år? Det har haft kontakt i år med men hon har nu barn men inte helt nöjd i sitt förhållande och han min kille e den ända som förstår henne och bla bla bla. Jag blir spyfärdig i att läsa. Han

Vad för krav kan jag ge?
“Om jag kräver nått av någon så är det inte rätt för att jag vill ha nått från någon och jag vill få igenom något jag vill och då blir jag egoist”

3 gillningar

@Linden Lite väl mycket trådkapning enligt mig. Tror det varit bättre om du startat en egen tråd

3 gillningar

@Saknad tack för feedback🙏tar till mig och startar en egen tråd. Tack

1 gillning

Hej alla!

Här kommer en uppdatering om hur det har gått.
Jag har bestämt mig för att skilja mig och jag har talat om det för henne.

Hon höll delvis med om att det är rätt beslut då hon inte orkar kämpa för oss. Hon beskriver sig själv som ett pussel som ligger på golvet och man vet inte vilken bit man ska börja med.

Hon vet inte vad hon vill. Ibland känner hon att hon vill vara ensam för att i andra stunden känna att hon vill leva i tvåsamhet.

Hon har träffat ”gubben” i Lördags för att ”prata om det som hänt” dvs om det som blev så himla fel mellan dom. Lite konstigt kan jag tycka med tanke på att de inte var en seriös grej? Dom är ju bara kompisar….

Iaf efter mitt besked om att skiljas som var i Söndags så bröt hon ihop fullständigt. Hon sa att hon trodde hon var redo att släppa mig men det var hon tydligen inte. Hon önskade så att hon fick känna min hud mot hennes och att vi skulle hålla om varandra. Jag sa att jag kan inte. Hon förstod.
Hon sa till mig att det är inte rätt att vi går isär ”det här är så fel” ”vi är inte klara med varandra”.

Hon skulle ta tag i sig. Bygga upp sig. Sen skulle hon höra av sig till mig när hon är ”klar” med sig själv ihop om jag fortfarande skulle kunna tänka mig dejta henne? Jag hade bokat en weekend för att fira våran ettårsdag som jag tyckte vi skulle avboka men det ville inte hon. Vi kunde åka på den endå då hon trivdes så himla bra med mig.

Jag bad om nollkontakt under denna vecka och på Söndag ska vi skriva på skilsmässoansökan gemensamt.

Idag är det Onsdag och det som skett som är nämnvärt är:

I Måndags valde hon att byta sitt efternamn till sitt eget på sociala medier
Igår när jag var hem och hämta min extranyckel till bilen så såg jag en lista över saker hon inte vill ha från huset och saker hon vill ha.

Igår på social medier skrev hon att vissa dagar är sämre än andra och gårdagen var sämst.

Än så länge har jag inte hört av mig till henne och vice versa.

Vi har kört 2-2-3 denna vecka där det är min tur idag att bo med barnen hemma. Vi har inte setts sedan Söndagen

Jag vet inte vad jag ska tro om allt detta. Säger en sak men gör en annan :slight_smile: tar tacksamt emot era infallsvinklar och åsikter.

Sorry, jag missade din fråga innan. Jag fick känsla av att hon var deprimerad. Det låter som att hon känner sig tom och vilsen, och att hon inte känner det hon borde känna. Är man bara lätt deprimerad så ligger man inte på soffan och gråter hela dagen, utan man börjar desperat leta lyckan. Kris kanske är bättre ord än depression. Hon har prestationsångest på jobbet, tycker inte att hon lever upp till mammarollen, att hon inte kan hålla jämna steg med dig (att hon inte är den hon borde?), söker bekräftelse från andra män… Och så nu detta flackande kring uppbrottet. All in åt än det ena hållet, än det andra.

Du heter Vilsenjag, men hon är nog den vilsnaste här. Hennes inre är nog kaos, så försök inte hitta logik och resonemang i hennes handlingar, hon reagerar nog mest på de känslor som fladdrar i henne. Håll ditt fokus på dig själv och dina barn. Försök vara en stabil punkt för dem och handla inte allt för mycket i affekt. Och var rädd om dig.

Hej och tack för dina ord!

Jag har håll mig otroligt lugn under denna tid. Inga impulser eller kaos-känslor känner jag av.

Jag är förvånansvärt lugn i allt det hela och har väl mer börjat acceptera att hon inte är den personen jag blev kär i för flera år sedan.

Jag kan inte låta bli stt känna att hon tar så himla dåliga beslut och att det är hon som förlorar i slutändan. Jag hade stannat vid hennes sida tills vi blev gamla o gråa då mina känslor än finns kvar fast dom har börjat svalna då jag blir mer o mer besviken på henne

1 gillning

Jag tror att det var klokt att bryta upp.
Annars hade du nog skrivit upp dig på en riktig berg- och dalbana utan slut i sikte. Det hade bara dragit ned er båda, och det behövs åtminstone en hyfsat stabil person för att kunna hantera en relation och barn.

Hon har definitivt problem, men dessa måste hon jobba med på egen hand. Annars finns risken att du blir medberoende. Och att hon blir för beroende av dig när det gäller hennes mående.

Jag skulle också gissa att det annars också funnits betydande risk för fler otrohetsaffärer.

Men jag tar också fasta vid en eventuell depression. Och troligen depression relaterat till mammarollen. Nu vet jag inte hur gamla era barn är, men med tanke på att du skrev att du lyckats göra en bra karriär medan hon känt sig omsprungen gissar jag att hon tagit ett större ansvar rent praktiskt över barnen. Det känns i princip omöjligt att både göra karriär och sköta markservice samtidigt, så ofta brukar det tippa över lite på den ena parten när det gäller att ta mest vab eller hålla reda på alla scheman eller se när det är dags att köpa nya storlekar etc.

Det finns ett tabu som man talar rätt lite om, och det är just föräldrar och framförallt mammor som inte trivs med den rollen. Som mår dåligt över föräldraskapet. Kanske till och med ångrar det, även om de fortfarande älskar sina barn och ger dem rätt omvårdnad.

Egentligen kanske hennes ambivalens gentemot er relation inte har så mycket med dig att göra, utan mer familjesituationen och hur den har fått henne att må. Och då kanske det också kan finnas ett sting av bitterhet gentemot dig som under denna tid har lyckats med allt det hon själv drömt om att kunna göra för egen del

1 gillning

Mår man dåligt söker man anledningar. Att relationen hamnar i siktet är inget konstigt. Mår man dåligt av sin partner ska man definitivt bryta upp. Mår man dåligt över relationen får man antingen laga den eller bryta upp. Mår man dåligt över sitt liv i allmänhet finns det en risk att ett uppbrott bara leder till att man fortsätter må dåligt men dessutom är ensam. Det har jag sett personer i min närhet göra det misstaget - de trott att de var olyckliga pga relationen, men det har varit ett villospår. Det är väl vad man kan kalla krislämnare. Men som @onedaymore skriver, det är hennes problem att reda ut. Oavsett anledning är följden detsamma för dig.

2 gillningar

Jag hör vad du säger. Våra barn är 3 och 5 år. Det har faktist varit jag som tagit det större ansvaret vad gäller barn, hushåll och det alldagliga.

Jag städar, plockar efter barnen, och henne. Kläder kan ligga överallt som tillhör barnen, och henne. Maten är det jag som lagar till 95% av gångerna då jag gillar att laga mat. Men ibland vore det skönt att slippa. Hur man slår på våran robotdammsugare vet hon inte hur man gör…

Sedan vi flyttat in i vårat hus ca 3 år sedan så har hon inte städat toarummet en enda gång…

1 gillning