Hen lever i förnekelse

Jag tror inte längre på ett oss, utan ett ditt och ett mitt. Egentligen lever vi redan två alldeles för separata liv. Vi har 15 år ihop med ett klassisk Svensson liv, barn i lågstadiet, hus, två heltidsjobb och egna fritidsaktiviteter etc. Flaggade redan i februari att känslorna inför vårat äktenskap var förändrade vilket fullständigt nockade hen i sorg, ilska, panik…Sedan några månader tillbaka lever hen i förnekelse, och så länge jag går i samma hjulspår, dvs håller fasaden uppe så rullar vardagen på i ett stabilt ”fungerade” äktenskap fast utan några djupare känslor. Jag har insett att om jag bara utesluter ett aktivt känsloliv kan vi erbjuda en stabil och trygg vardag, särskilt mot våra barn. Vi är fortfarande goda vänner men inte längre man och hustru. Så skall jag någonstans acceptera att jag har förändrade känslor men att vi kan få det att funka med allt det praktiska och ekonomiska som skapar trygghet och tid? Eller skall jag hoppa får stupet och hoppas både hen, barnen och jag på sikt faktis kan få det bättre? våga tro på att både hen och jag kan hitta en annan väg som fyller tomrummet och de behov vi har idag? Skall man våga följa sitt hjärta som längtat ut sedan en längre tid tillbaka? Min partner kommer aldrig lämna detta äktenskap utan det är jag som måste slå i dödsdolken i vårt äktenskap, och hen kommer nog aldrig förlåta mig för de risker jag utsätter hen och barnen för. Vi är inte samma personer som träffades som unga vuxna och är endast jag som accepterat denna förändring. Tror att hens hopp är att jag skall klara bita ihop några år så kan vi väva ihop äktenskapet igen när barnen blir äldre.
Ni får gärna komma med lite kloka input eller råd som skulle kunna bredda mitt perspektiv, vet att jag är långt ifrån ensam att leva i en relation som gör att man i perioder känner sig ännu mer ensam.

1 gillning

Jag har varit där du är. För mig fanns några till skäl varför jag inte trivdes i förhållandet, som att mitt x inte accepterade mig som jag var utan alltid ville förändra mig. Men det var nog framför allt känslan av “längtat ut” som var den allra största biten. Vi hade varit ihop i 24 år när jag till sist satte ner foten. Då hade jag haft längre och längre perioder av alltmer påträngande känslor av “längtar ut” sedan ca 15 år tillbaka. Men jag stod ut. Det blev barn. Det var absolut bättre perioder också, men i mig fanns ständigt längtan.

Det enda idag som gör att jag inte ångrade att jag gick för jättelänge sedan, är att jag trivs så bra med mitt liv idag. Det är 6 år sedan jag separerade från mitt x. För 5 år sedan träffade jag min nuvarande sambo och trivs så jäkla bra! Gräset är faktiskt inte samma på olika ställen, för att parafrasera “gräset är inte grönare på andra sidan staketet”. Det finns olika grässorter som passar olika bra ihop!
Även mitt x träffade en ny, redan ett halvår efter separationen, trots att han bestämt hävdade att det inte kunde ske.

Barnen, ja, de tycker att det är bra att inte jag och pappan bor ihop längre, att de nya vi träffade passade oss bättre. Jag vill bestämt hävda att vi alla mår bättre idag än vi hade gjort om vi stannat kvar ihop.

Men det var svårt att sätta ner foten. Mycket svårt. Jag borde ha gjort det långt tidigare, men kan inte ångra mig.

Tänk på att du bara har ett liv!

3 gillningar

Jag har känt precis som du men drabbades av en förälskelse som gjorde att jag tillslut begärde skilsmässa. Jag är nu i slutfasen av skilsmässoprocessen. Alltihop från det att jag inför mig själv och honom uttalade att jag inte trivs, har tagit ett år. Innan dess har jag vacklat och förnekat, gråtit, grubblat, haft samvetskval, oro, ångest (riktig ångest), träffat psykolog, utrett mig för diverse andra stressrelaterade åkommor. När förälskelsen greppade mig blev jag oförmögen att vara rationell. Den gjorde mig korkad, fysiskt illamående, bubblande förväntansfull. Men vi två turturduvor valde att inte låta den blomma. Vi har lagt locket på i väntan på bättre tajming eller att den helt enkelt försvinner.

Nu bejakar jag det du beskriver; bristen på kärlek till min man. Jag hade kunnat fortsätta i äktenskapet utan kärlek för jag var så van vid att ha det så. Men varje gång jag förstod att jag borde visa kärlek tog det stopp. Jag försökte ibland. Det kändes som att jag begick övergrepp på mig själv. Och min man som är fin på alla vis vill ju såklart inte att jag ska tvinga mig till att vara känslomässigt och fysiskt nära honom. Inte många vill ha en relation som inte bygger på ömsesidighet. Ändå är han djupt förkrossad nu. Jag känner det som att han på ett sätt vägrar konstatera faktum för sig själv och omgivningen att vi på riktigt kommer skiljas, även juridiskt inom bara ett par veckor.

Vill också poängtera att jag inte tror att jag hade gjort något åt mitt äktenskap om inte förälskelsen kommit ivägen. Och så småningom hade nog jag och min man helt slutat att ta på varandra och jag hade slutit mig än mer. Jag hade redan påbörjat ett sånt beteende. Börjat stänga honom ute. Slutat inkludera honom i beslut. Slutat fråga om han ville det ena eller andra eftersom jag inte hade några förväntningar på honom som partner. Och han hade troligen fortsatt treva efter mig, titta på mig besviket och stumt visat att han ville ha mig men att jag gjort mig oberörbar - och det hade fortsatt göra honom osäker. Jag skulle fortsatt detta härskarbeteende som jag hatar.

Du har gjort det precis som min X. gjorde. Han var vilsen ett tag innan, jag visste att han mådde dåligt men inte pga förhållandet utan av andra orsaker. Gick till psykolog och där kunde han lära sig verktyg att börja berätta då han haft starka spärrar inom sig. Trots att vi var ihop i 20 år kunde han inte säga nånting.

Han blev kär i en - har en form av förhållande utan sex, för min man vill inte ha sex förrän vi är juridiskt skilda och det är nog ca en vecka kvar på papper innan vi får bekräftelse från Tingsrätten.

Han var oförmögen, bortkommen, visste inte hur han skulle bete sig trots att han var gift med mig, vi bodde under samma tak men var inte ihop så var det ändå inte rätt att dejta /massa sms.
Tyvärr har X fastnat för denna nya som inte respekterade oss familjen att kunna ta skilsmässa först i rätt ordning. Så att vi kunde bearbeta detta i lugn o ro på rätt sätt och kunna gå vidare.

Men det blev så mycket tvärtom, besvikelse, arg, ledsen sårad, får ångest.

Det har gjort mig såååå ilsk mot denne som har förirrat min X att göra rätt för sig o blandat sig i och det är såååå respektlöst av den nya.
Nej, det kan aldrig bli vi två igen så jag väntar inte och hoppas inte på det i framtiden heller.
Ändå vill vi vara vänner - han är egentligen en fin person men blev så bortkommen, naiv och faktiskt “styrd” av denna okände nya.

Jag beklagar det du Gittan1 går igenom. Vill inte kapa denna tråd eftersom den inte handlar om förälskelse. Om du vill kan vi fortsätta diskutera på chat?

Förlåt, ville bara visa att han var i din situation…

Jag tror inte på att man ska bita ihop för att lappa ihop något på sikt. Vill man lappa ihop något så får man aktivt göra val för att kunna åstadkomma någon form ihoplappning
Så vill du stanna i äktenskapet och försöka, sök hjälp i så fall. Men att tro att ni kan låta barnen växa upp för att sen kunna lappa ihop? Nej, det blir som att två främlingar ska lära känna varandra.

Tror du inte på att ni har en chans så lämna.

Det är så jag hade gjort.

3 gillningar