Vad har ni för tips för att inte göra om samma misstag fler gånger?
Jag har två långa relationer bakom mig och gemensamt för båda är att jag lät min partner trampa över olika sorters gränser. Det har jag förstått först nu efter att ha gått hos psykologen, i början trodde jag att jag fastnade för kontrollerande män men har nu insett att jag själv ger efter gällande min gränssättning. Till saken hör att jag har en hög position på jobbet och är väldigt trygg i min roll medan jag privat blir för tillåtande och accepterande vilket lett till att förhållanden blivit destruktiva.
Steg ett är att jag är medveten om mina vanor men hur vågar jag gå vidare? Vill höra hur ni tänker och om ni har erfarenheter av att byta mönster?
1 gillning
I min historik har nog mycket berott på att jag och mina ex haft olika syn på förhållanden.
Min tanke har varit att få saker att funka, och i det här ingått en inställning byggd på diplomati och kompromisser.
Nackdelen är bara att i relation med män som har haft en annan inställning har den lyhörda diplomatin mest varit en röd matta för dem att köra på lite som de behagar.
3 gillningar
Kan din privata position i jobbet orsaka problem hemma @Buenita ?
Tänker som så att gubbarna störts sig på att du är boss och dom vill markera å annat hemma och du faller/viker ner dig.
1 gillning
Vad trist… det känns orättvist och verkar inte vara på samma villkor. Har du lyckats skapa ny relation utifrån dina insikter eller att du lyckats förändra din nuvarande relation till det bättre?
Det var en helt ny tanke. Har faktiskt inte tänkt på det viset… Båda sa i början att de tyckte om mig just för att jag är stark, har skinn på näsan men samtidigt feminin. Kanske är det något som bara sägs men inte menas? Jag får fundera på detta, tack för input!!
Egentligen borde jag från början frågat lite närmare hur du upplever att gränserna testas?
Handlar det om ett mer kontrollerande beteende som tar sig uttryck i att de successivt försöker begränsa din integritet, rörelseutrymme och umgänge?
Eller handlar det mer om att de successivt tar allt större plats rent generellt i relationen, och att det mesta till slut sker på deras villkor?
Upplever du att det är en medveten eller omedveten handling från deras sida?
Jag skulle tro att det du och @nuggen beskriver inte är helt ovanligt. Det finns många exempel i min närhet på män som rent allmänt uppskattar (eller tror att de uppskattar) starka kvinnor, bara för att i praktiken bli märkbart störda ifall hon de facto har en egen röst, egen vilja och egna tankar. Det finns nog många, både män och kvinnor, som upptäcker att det som de i tankarna attraheras av inte var lika kul i verkligheten.
Men för att svara på din fråga. Nej, just nu har jag inte inlett någon ny relation och vet inte än om jag i praktiken kommer att kunna ändra på de mönster som jag i teorin vet att jag måste vakta på. Jag avslutade mitt förhållande i höstas och har sedan dess tagit en timeout där jag försökt att nollställa mig själv och bygga upp mig själv. Så en så länge är jag inte redo för en ny relation.
2 gillningar
Jag ser en likheten med mina ex och det är att det fanns en stor respekt för mig, mitt utrymme och mitt behov av egentid i början, detta ändrades allteftersom och båda ex hade bagage de inte hanterat tidigare.
Med min exman handlade gränsöverskridanden om två saker: hans porrmissbruk och hans rädsla/osäkerhet när vi fick barn. Porrmissbruket försökte han bota och var väldigt dedikerad men föll dit vid varje större händelse (flytt, mina graviditeter, nytt jobb osv). Hans syn på sex ändrades, jag flyttade mina gränser och till slut blev det för svårt för mig att acceptera situationen. När vi fick barn hamnade han i någon typ av kris och hans sätt att hantera allt var kontroll. Det ekonomiska, det sociala, sig själv (oerhört sträng mot sin kropp, vikt, träning osv) och även mig såsom jag upplevde det. Han var mitt livs kärlek men det gick inte helt enkelt att leva ihop.
Med min exsambo var situationen annorlunda, han hade temperament men inte så att det var onormalt. Hans humörsvängningar blev tydliga först när vi flyttade ihop och då började jag anpassa mig. Han blev arbetslös, hittade inga bra jobb, fick ryggproblem och samtidigt diagnosticerades jag med cancer. Allt detta försökte han hantera genom att vara på mig. Om allt. För tråkig, för glad, för pratsam, för tyst osv. Allt gick ut på mig och jag bara accepterade det. Samtidigt var jag svag fysiskt pga alla operationer och behandlingar jag fick genomgå, kraften att säga emot fanns inte där. Han blev även svartsjuk och inbilsk, t o m om sin egen bror. Alla mina manliga kollegor under 50 trodde han att jag var intresserad av. En väldigt destruktiv relation med andra ord…
Just nu är fokus på mig själv och mina döttrar. Jag känner mig äntligen lycklig och glad och det vill jag behålla! När jag är redo för kärlek är det viktigt att jag inte gör om mina misstag utan behåller styrkan och tryggheten jag byggt upp.
Jag har tänkt mycket på varför man stannar så länge i en relation som man inte mår bra av. För egen del har jag identifierat en gräns som jag tror mig kunna hålla. När man inte längre är snälla mot varandra.
Om den andre säger något som uppenbart är menat att vara elak, såra eller sänka den andre, då är det kört. Kan man inte acceptera varandras egenheter utan att försöka ändra dem så är det inte rätt person.
Man ska vara tillsammans för att göra varandra lyckliga, trygga och stötta varandra. Saknas någon sådan bit så är det inte rätt.
Relevant fråga och tanke! Om du läser det som skrivs om medberoende så handlar det nästan alltid om att partnerns självförtroende och självkänsla sakta bryts ned. Det börjar med små saker under en längre period, man flyttar gränser som i stunden inte känns lika viktiga (”äsch måste jag på aw, jag kan ju stanna hemma med dig så klart”) men som skapar en förväntan och ett beteende. Efter några år har man gått med på saker som man aldrig skulle göra i början av ett förhållande. Ofta är det just starka kvinnor som hamnar här, man är van vid att fixa det mesta, varför skulle man inte fixa det här? Det stämde in på mig i alla fall, jag ville banne mig inte ge upp utan trodde in i det sista att det blir bättre.
Samtidigt är detta paradoxalt nog skambelagt. Berättar du om vad du blivit utsatt för får du vara stark nog att möta andras blickar. Jag har just av den anledningen inte velat vara öppen förutom här och med närmsta vänner.
Jag förstår hur du tänker och är förstås glad över att du är så övertygad om dig själv. Behåll det!!
Jag har ungefär samma erfarenhet. Jag känner mig egentligen ganska framåt, stark och självsäker. På vissa sätt i alla fall. Särskilt i min yrkesroll. Och även i min hobbyverksamhet, där jag ofta står på scen.
Men i relationer tycks jag alltid hamna i sista hand, som lägsta prioritet. Jag har försökt anpassa mig på alla möjliga och omöjliga sätt, jag har visat hänsyn, varit förstående, haft tålamod och alltid hittat ursäkter till varför männen i mitt liv inte har brytt sig om mina behov.
Min känsla är att ju mer jag har ansträngt mig för deras skull, desto mer oengagerade och slappa har de blivit.
Det är helt uppenbart att jag har olika mönster som jag inte riktigt kommer till rätta med, men just nu bryr jag mig inte så mycket om det. Jag orkar ändå inte börja om med en ny relation. Ingenting kommer få mig att registrera mig på nån dejtingapp igen, det är ett som är säkert.
Men under det senaste året har jag gått i psykodynamisk terapi för att få lite ordning på mitt eget mående. Det har varit riktigt bra. Jag har helt klart fått mycket mer skinn på näsan. Att diskutera på det här forumet har också varit en minst lika bra terapi för mig.
Nu ser jag nästan fram emot lite uppfriskande konflikter, istället för att frukta dem mer än allting annat. 
1 gillning
Heja du!! Så bra att du hittat olika vägar och möjligheter!
Jag känner igen en hel del av det du skrev. Funderar på uppfostrans roll. Vilket beteende var uppskattas av dina föräldrar?
Under min uppväxt premierades jag för att vara samarbetsvillig, (alltför) empatisk och förstående, alltid ställa upp för andra men aldrig ge upp. Mina föräldrar försökte göra allt för att jag skulle stanna kvar i relationer. Oavsett vad som hände skulle jag alltid förstå och alltid förlåta. Visst är jag vuxen och tar mina beslut, men jag har inte förstått förrän nu hur starkt min uppfostran påverkat mig. Det finns många fina delar, jag jobbar hårt och jag har alltid kunnat avancera och nå mina mål men i det privata hade jag behövt agera mer som jag gör på jobbet.
Att inse och förstå är ett stort steg och jag är väldigt glad att läsa om din framgång i din process! Jag hoppas du är stolt över dig själv!!
@Buenita
Jag tycker att du skriver väldigt klokt och insiktsfullt.
Men precis som många framgångsrika kvinnor är du nog också rätt hård mot dig själv?
Du pratar om att du inte riktigt orkade stå på dig när du hade cancer (!!!) Och att du försökte hålla ihop en familj trots mannens missbruk.
Ibland får man helt enkelt försöka se styrka ur olika perspektiv. Naturligtvis känns det riktigt jobbigt att veta att man inte har lyckats hålla sina föresatser och gränser (det är en situation jag känner igen, tyvärr), men i grund och botten har du kämpat med de bästa intentionerna för dig och din familj. Du har fått vara stark för två, och du har fått vara den vuxna i flertalet jobbiga situationer. Och när det ändå inte räckte har du trots allt varit stark och lämnat.
Vad har du egentligen att klandra dig själv för?
1 gillning
Tack för fina ord <3 Jag är förstås stolt över att jag tog mig ur. Nu kan jag på 100% vara den förebild jag vill vara för mina barn!
Enkelt sagt för mig. De små sakerna i början var enkelt att göra som hon ville. Det hela började att spåra ur efter 6år tillsammans, och då gick jag till en läkare (överläkaren på psyk) som faktiskt hängde över min fåtölj och skrek att det var mitt fel allting ändå. Fick ingen hjälp alls, kom inte med råd heller. Andra läkaren, efter 9 år tillsammans när jag berättade om hennes ilska/påhopp och inget ansvarstagande ställde bara motfrågor om JAG slog henne när hon var elak, eftersom han menade att ingen kille kunde vara nedtryckt. Den tredje jag gick till hjälpte mig, och då hade vi varit ett par i 10 år.
Sedan tog allt 5 år innan vi skildes. Nu är jag förbi den tiden och känner mig bra igen. Barnens mamma har gått på hjälp för sitt beteende och gjort att vi kanha en bra relation igen med barnen. Det som jag fortfarande är jätterädd för är om samma sak skulle hända igen, för jag vet att som kille har du ingen hjälp från samhället.
1 gillning
Herre jävlar @skildkille81 vilka jävla pucko till Läkare, att du klarade dig, puh puh
Usch… hur mår du idag? Hur går dina tankar inför ev relation? Har du hittat trygghet och glädje?
Det med den första läkaren är ju 12 år sedan, så TIDEN gör också sitt. Att man märker att det har varit bra de senaste 1½ åren med barn och relationen mellan mig och barnens mamma är också jättebra nu. Tillika hade jag en jättebra psykolog som jag var hos 2015 och hjälpte mig igenom precis vad jag skulle säga, göra mm när nästa “skov” kom.
Samtidigt har jag inte känt att man MÅSTE vara i ett förhållande för att må bra. Redan när jag gick i 5:an och en tjej frågade chans på mig så undrade jag mest vad det skulle vara bra för. 
För det var ju ändå ingen skillnad att vara vänner eller ha chans. Jag har haft, om än inte många, så en handfull personer jag kunnat gå till om det behövts, som är mina vänner. Så trygghet mm. har jag ju redan funnit. Och kärlek har jag inte sökt heller, men råkat bli lite glad i en person ändå, och det känns så svårt för mig.
Hade som krav att personen skulle bo i samma by som mig, ha barn sen tidigare, och gilla mina barn mycket, så då kändes det lugnt för den personen fanns inte…ända till November för några månader sedan.
Nä, det blir nog inget mellan oss, för jag är alldeles för rädd… och tror inte hon vill heller.
Och det som @Trassel skrev tidigare, att jobbet går bra. Det gör det för mig med, för där har jag tryggheten. Skulle någon göra mig illa när jag är taxichaufför/busschaufför så har jag lagen på min sida. Det kommer vara “våld mot tjänsteman” och slå riktigt hårt på den som utövar misshandeln. Men våld i nära relationer, där är jag rädd fortfarande då jag inte har någon som helst lag som hjälper mig.
För det var ju ändå ingen skillnad att vara vänner eller ha chans. Jag har haft, om än inte många, så en handfull personer jag kunnat gå till om det behövts, som är mina vänner. Så trygghet mm. har jag ju redan funnit. Och kärlek har jag inte sökt heller, men råkat bli lite glad i en person ändå, och det känns så svårt för mig.