Hej forum. Jag skulle lyssnat på den där innersta rösten som sa åt mig att skydda mitt hjärta. Att när min före detta kärlek frågade mig om vi inte kunde ses tillsammans med vår dotter som än är så liten, äta lite middag, så att hon skulle få möjlighet att vara med oss båda samtidigt. Och efter att jag fått ett långt mail ifrån honom där han försöker förklara varför han gjort som han gjort. Med andra ord varför han ljugit som han gjort och bedragit mig med en annan kvinna i många månader efter tio års gemensamt liv och ett gemensamt barn.
Ett mail där han också proklamerar att han nu måste leva med vetskapen att han förlorat mig. Vilket blev mycket förvirrande då han avslutade vår relation och inte jag.
Men någonstans därinne så tändes där säkert ett litet hopp. Kanske, kanske.
Det var sådär mysigt och självklart och ändå otroligt konstigt. Många av våra saker i hans nya hem. Det vi haft gemensammast. Det vi köpt tillsammans. I ett nytt hem. Tavelramen jag gav honom med foton på oss och vår dotter i bokhyllan vi köpt tillsammans, men nu gapandes tom, som en symbolisk sorgespegling av den kraschade tomhet som blev när han ryckte upp och förstörde vår familj. Inne på toaletten kunde jag inte låta bli att titta i hans skåp. Och där är det. Spåren av den nya, hon som också vill leva sådär härligt polyamoröst och öppet som han, enligt hans utsago. Kvinnan han bedrog mig med. Hennes saker är där. Som ett hån stirrar dom mot mig. Jag får impulsen att ta ut hennes saker och ha sönder dem i smulor. Kasta dom i toaletten och spola bort dom. Låssas som hon inte finns. Men hon finns. Hon finns påtagligt.
Plötsligt kan jag inte andas. Jag bara måste därifrån. Jag håller ihop det. Kramar min älskade dotter och när han säger ”tack så mycket för att du kom”, håller jag på att kräkas.
Sex månaders terapi och kamp känns som de går upp i rök och allt i min kropp signalerar flykt. Jag krystar ur mig ett hejdå och rusar ut på gatan. Sen kommer gråten som en ohämmad flod. Jag inser i en klarhet jag tidigare inte haft vad det är som gått förlorat och att jag aldrig kommer få tillbaks det som förstörts. Jag måste ta hand om mig. Ta hand om mitt hjärta och vårda den största kärlek jag har i mitt liv, min dotter. Plötsligt känner jag så starkt att jag skulle ge vad som helst för att bli omhållen. Att någon lyfte mig och bar mig därifrån. Men någon sådan finns inte. Det är den regnigas decemberkvällen och mina tomma steg mot busshållplatsen som ekar mot husfasaderna. Ett steg i taget. Ett steg vidare. Det ska nog gå. Även i gråt och regn. Leva eller inte leva. Det är såklart, leva. Och vill man leva så får man fortsätta röra sig även när det kan kännas som benen inte kommer bära och världen gått i bitar.
Kanske var det någon mening ändå, med att du gick dit… Hur smärtsamt det än var, så vet du ännu säkrare nu. Du ska inte utsätta dig för detta, inte kärlek på hans villkor. Starkt av dig att prova en middag. Visst kan det vara fint för barnet att ni kan umgås tillsammans, men du ska inte betala ett så högt pris. Kan säga att min 15-åring absolut inte vill att båda föräldrarna är med på utvecklingssamtal etc. Där satt jag och kämpade, helt i onödan. Men det låter ju fint, och kan det dessutom vara ett sätt för ditt ex att locka dig närmare en relation, så… Så fint för vem? Inte dig, kanske inte ens för ditt barn.
Jag förstod ju att det skulle kunna bli så svårt men hoppades på något vis att jag skulle orka för vår dotters skull. Ville kanske själv ha kommit längre än jag gjort, Men hon vill ju hellre ha en stark mamma än en sorgsen mamma som gör våld på sig själv, det gynnar ju ingen och gör inte min dotter lyckligare.
Det är tydligt att det sår denna erfarenhet lämnat obevekligt kommer finnas under en bra period till, troligtvis som ett blödande sår innan det gradvis blir mer som ett ärr med tiden.
Han vill tala ut om vad som hänt men jag vet inte om jag vill det. Önskar han var tydlig och rak med mig.
Tack för ditt inkännande svar!
Så klokt!
Och så klokt svar av @Uppochner
Hur många gånger har jag inte själv gjort misstaget att bita ihop om mitt eget mående för andras skull?
Nu vet jag inte hur gammal din dotter är, och vad hon själv har uttryckt för önskemål. Men kan det vara så att han önskade detta mest för sin egen skull, men använde dottern som svepskäl?
Jag tvivlar inte att det vore skönt för honom att krossa en familj och krossa dig, och sedan ändå vilja ha dig bekvämt i livet som en vän när det passar honom? En liten middag då och då när han känner sig ensam, och kanske även någon han kan kontakta för andra behov och önskemål han kan tänkas ha? Det gynnar nog honom att du ska förlåta och bita ihop, men vem annan kan det gynna?
Att säga nej till sånt som inte är bra, är också att vara stark och att ha kommit långt i sin bearbetning. Det här att man ska träffa den andre och att det skulle vara ett tecken på att man kommit långt… jag är inte så säker på det. Det kan lika gärna vara tvärtom, att man ännu inte brutit sig loss helt och känner plikter som man faktiskt inte har.
Generellt så pratas det så mycket om att man ska samarbeta kring barnen och ha det så himla myspysigt efter skilsmässa .Jag förstår rent logiskt att det finns massor med sådana skilsmässor. Och det är ju bra och fint. Kanske kan några av oss som idag inte kan prata med expartnern faktiskt göra det när det gått några år. Men jag tycker inte längre att det är ett mål i sig.
Jag håller med dig jättemycket om detta @Uppochner. Det kan vara så att man nu äntligen bryr sig om det man själv tycker är rätt, istället för att hela tiden har lyssnat på omgivningen. För min del har alltid omgivningen haft enorm påverkan på mig själv och hur jag bör agera. Har alltid haft en stark magkänsla, men har alltid vikt mig för att jag inte vågat gå i strid om något. Det är först det senaste året som jag på riktigt har vågat lyssna på det jag själv upplever är det rätta, och för mig har det varit väldigt viktigt. Det är ju inte så att jag för det nu bara bestämmer allt själv, utan jag har också en röst, som är minst lika viktig och som jag tar på stort allvar, jag lyssnar inte bara in andra.
Tack för ditt svar onedaymore! Det är verkligen adekvata frågor! Den ambivalens jag nu möter hos honom, någon slags osäkerhet inför det val han gjort, får mig uppenbart att må mer dåligt igen. Jag har ju senaste månaderna jobbat med att bli starkare i mig själv igen. Finna mig själv i en ny vardag. Hantera ensamhet och saknad.
Ens om han skulle vilja tillbaka till vår relation vet jag inte om det skulle gå, om jag vill.
Han vill leva polyamoröst och jag tror inte jag vill leva så. Det skulle innebära att han fortsatt skulle ha en relation med den kvinna han bedrog mig med. Det har jag extremt svårt att se framför mig. Om jag reagerade så starkt på att se några av hennes saker i hans badrum, bara tanken att leva med vetskapen om att han träffar henne. Nej. Jag förstår inte hur jag skulle klara det. Och jag går känslan av att nu, när tiden gått, så förstår han mer av vad det är han valt bort och vad det kostat även honom. Säkert, som du säger, så vill han för egen del få känna sig som en familj ibland, mest utifrån sina egna behov och ingen annans egentligen.
Vår dotter är snart fyra år, så hon är liten än. Hon har börjar vänja sig vid att ha två hem gradvis och börjar med tiden också hitta en ny trygghet i det.
Jag hade ont i magen när jag vaknade imorse. Jag kanske skulle behövs sätta ner foten mer ordentligt.
Tack uppochner! Så klokt. I början längtade jag bara tillbaka på något viss, så fylld av saknad inför det jag förlorat. Med tiden har bilden nyanserats och jag har gradvis börjat se framåt och jobbat med att acceptera att han gjorde som han gjorde. Jag har lagt åt sidan alla tankar på förlåtelse och försökt istället fokusera på att bygga ett liv för mig och min dotter. Att han nu kommer med sin ambivalens och hör av sig mycket och vill ses, blir väldigt provokativt för mig. Jag har ju jobbat så hårt. Jag vet inte vad han vill. Och det tycks inte han heller veta. Jag vet bara att jag måste vara rädd om mitt hjärta.
Kära @Nyatag, du ska inte gå med på hans önskning.
Börja med att bygga upp dig mentalt, försök att avskärma dig från han, kontakta vården - fixa tabletter, kontakta kommunen och prata boende med dom.
Du kommer att gå under om du låter detta ske.
Tack snälla för omtanken! Jag har redan eget boende sedan tre månader tillbaks. Men du har rätt, jag kommer gå under om jag släpper in honom för mycket i mitt liv igen.
Den nyårsafton har varit svår och sorglig.
Första gången på tio år som jag inte firar den med honom. Dock försöker jag påminna mig om att han senare två nyårsaftnar blivit så full att jag fått mer eller mindre bära in honom i en taxi, trots att vi haft ett litet barn att ta hand om. Det var inte så kul det heller. Ibland känns det så oerhört selektivt dock. Som att man bara kan komma ihåg det som varit fint och bra…
Så fint och innerligt du beskriver ert möte. Vill ge dig en styrkekram och tala om att jag vet hur det känns. Du är inte ensam och det kommer att bli bättre. Ditt egenvärde är högre än ditt ex förtjänar… och nu börjar han förmodligen att förstå vad det är han förlorat.
Kram Kriol
Du är inte han.
Du är du.
Du är fin, din tid kommer.
Du gjorde inget fel.
Jag va skild, jag va ensam, allt kändes förvirrande, nu är jag gift, med fler barn, med någon som verkligen passar och älskar mig.
Livet blir vackrare om du vågar titta.
Det som varit har varit, men det tar inte bort framtiden.
Det är suddigt ibland, när allt faller, men det blir klart igen, sen, kanske inte nu, men snart.
Fortsätt.
Sluta sätta någon på en tron.
Tronen är din, tillsammans med någon, sida vid sida.
Din tid kommer.
Älska dig själv,
Men va inte rädd för att älska igen.
Det finns en väg.
Kram.
Tack för så kloka, fina ord! Fick en tår i ögat av att läsa det du skrivit. Du har rätt. Framtiden och livet är framåt inte bakåt.
Har haft minimal kontakt de senaste veckorna och då har jag lättare att se ett liv utan honom, när jag känner att det går, och att våga hoppas på en bättre framtid utan honom, kanske med någon annan som gör mig gladare och lyckligare över vem jag är.
Kram