2015 när det kom fram att hon tidigare haft en affär med min kompis trodde jag att det jag kände var hat! Det var det inte. Jag kände mest mig förkrossad och sårad och förödmjukad och framförallt jävligt ledsen att den kvinna jag älskade så mycket kunde bete sig så… Under våra sessioner på FR och en psykolog och under alla de samtal vi hade åren efter där hon betonade att hon aldrig skulle kunna göra så igen och att den människan var ett egoistiskt kräk så började jag till slut att tro henne igen. Vi var inte ens gifta och hade barn när den affären skedde.
Då kommer det här. Hon gör om det igen trots att hon svurit på sina barn att aldrig bli en sån människa igen.
Nu gör hon det igen! Fast mycket värre och mycket mer beräknande och råare! Hon har en familj och sviker inte bara mig utan även sina barn! Lögner när vi skulle göra aktiviteter med barnen att hon måste åka in och jobba några timmar på helgerna osv för att träffa skithögen!
usch!
Jag skulle kunna lära mig leva med hennes första otrohet och började faktiskt att komma över det sveket men det här är så fult, så ruttet, så jäkla förnedrande mot vår familj så jag kommer aldrig att förlåta detta. Inte ens på min dödsbädd kommer jag att förlåta detta! Det kan jag garantera!
Så ja! Jag hatar henne! Jag hatar precis allt med henne! Våra 20 år har varit fyllda med massor av saker som tre barn, resor och tusentals andra underbara händelser. Allt jag känner nu är bara att allt var en lögn. Jag har varit tillsammans med ett falskt Monster i alla år. Det gör ont att känna så!
En dag hoppas jag att jag kommer att känna mig tacksam! Jag är 46 år! Inte ung men jag har iallafall några år kvar i livet. Jag har förlorat min kärnfamilj och jag kommer aldrig att få uppleva den lyckan med att mina barn och senare mina barnbarn får komma hem till mor/farmor och mor/farfar och bli bortskämda.
Hon har stulit många år av mig och jag hatar henne för det. Jag önskar inte att hon vore död för jag vet att barnen behöver henne men herregud vad skönt det skulle vara om den där jäkla råttan fick smaka på lite av hennes egen medicin nån gång!
Hatar alla lögner. Att han krossade mig och barnen. Jag hatar mig själv för att jag inte såg den han va. Att jag inte bara gick. Jag hatar att han har ny, lever ett fritt liv. Att jag inte betyder något mer. Jag hatar hans ointresse för sina barn. Jag vet inte vad jag känner för honom…det är overkligt att vara själv. Leva själv med de barn vi skapade-som han skiter i.
Jag saknar det vi var ifrån början, att vara två,sex att älska någon… nu är jag tom…
Inte nu längre, det har gått drygt 1 år…
Jag är besviken på hans sätt att avsluta våra 18 år , men hatar honom inte.
Jag börjar må bättre, tror att det kan bero på det.
Skulle inte vilja ha tillbaka honom:v: första gången jag skriver det heja mig
För en månad sen skulle jag ha skrivit nej på ett enklare sätt. Att jag var ledsen och besviken att han lämnat två av våra tre barn och inte brytt sig om att ha en vardaglig relation till dem. Medans det tredje fick all hans uppmärksamhet.
Men så gjorde han en så in i helskotta dum sak, som definierar honom som person och nu har liksom skalet som skyddat hans egentliga jag börjat falla av. Att han ljugit för de flesta omkring sig, kring vår skilsmässa, att jag fått barnen att ta avstånd fast det är han som inte ringt dem på 6 månader, inte tagit hand om sina föräldrar (fast han sagt till syskon att han gjort det) och sen den där grejen jag inte kan skriva om här. Ja just det, han vägrade bodelning i ett år vilket ledde till att vi inte hade möbler. Nu är det ordnat, men bara för att jag tog en dålig deal eftersom min ork med rättsliga åtgärder var noll.
Nu har jag gjort en orosanmälan och min son bor 100% hos mig.
Frågan var om jag känner hat?
Nej. Men en iskall likgiltighet som snudd på skrämmer mig. Jag känner mig på ett sätt kränkt och skamsen som levt med denna man, men ändå främst lättnad att hans rätta ansikte till slut kom fram och jag inte behöver hålla fasaden om något annat längre…
Jo jag hatar exet. Inte så att jag vill döda eller skada honom, eller önskar honom evig olycka.
Men, jag hatar honom för hur han behandlade mej, inte för att han gick.
Jag hatar honom för att han inte ser hur sonen har mått i det hela.
Jag hatar honom för hans löjliga sätt att ställa sej in hos mej. Från att ha varit en man som aldrig köpt en present till mej har jag sen han flyttade fått både morsdagspresent och födelsedagspresent. Och som grädde på moset stannade han till och köpte mitt favoritgodis till mej när han var på resande fot. Det har han aldrig gjort under vårt äktenskap.
Såg rubriken och kände efter hur jag egentligen känner och mår! Hur situationen blivit med dottern och allt med skilsmässan och dess försök till förklaringar. Så efter 7 månader kan jag ärligen svara på din fråga med ett stort: JA!
Nu har det gått snart 5 månader sen han släppte bomben. Gick så länge med en djup sorg och nedstämdhet att jag inte kunnat tycka illa om honom.
Ilskan börjar komma nu. Kanske t.om hat över vad han gjort, hur han gjorde det och framför allt att han blandade in en ny i barnens liv direkt.
Men jag hatar definitivt att han bekymmerslöst fortsätter sitt liv med sin nya och våra barn. Jag hatar att han fortfarande har rollen som den roliga och den som erbjuder underhållning och sorglöshet och glädje.
Medan jag står kvar med vardagens tråkiga lunk, bekymmer, trötta barn, skola, läxor och tonårstempor (som av någon anledning alltid är mitt fel oavsett situation).
Så ja, jag hatar honom delvis för att han försatt mig och mina barn i denna situation.
Nej. Jag älskar mitt ex. Och inte på “fel” sätt. Hon är min närmaste. Och en underbar mamma. Jag är tacksam över att hon fanns i mitt liv och fortfarande på ett sätt gör det.
Nej jag hatar inte mitt ex heller de har gått 2,5 år även allt han har gjort , otrogenheten alla ljögner, nervärderingar, kränkningar och vi ska inte snacka om hans respektlösheten mot mig som han aldrig gav mig inte ens efter 1 års skilsmässan gick ut och 1 års separation så försökte han idiotförklarar mig , att han är så smart, prova lura mig skriva på papper som han hittade på att skattemyndigheten begärde, så han är inte värd de att ge den energi att hatar han.
Istället tänker jag Hatet bli nog han mer på mig än jag på honom när vi ska ses på bodelning.
För det finns Karma
Hatet är inte nån värd allt slår tillbaka…
JAAA!!! Jag hatar honom!!! Det är 13 mån sen skilsmässa och känslorna har vandrat genom hela registret. Hatet har kommit och gått men nu tror jag hatet är här för att stanna. Vilken vidrig jävla karl jag levde med i 30 år. Så bortkastat liv
Hoppas innerligt att det där med karma är något som stämmer!
Nej, hatar inte. Tycker mest synd om honom, att han visade sig vara den han är, en man som inte vill kämpa och släpper en bomb istället för att involvera sin hustru i sina tankar. Trodde mer om honom.
11 månader sedan beskedet att han ville lämna mig, skilsmässan gick igenom drygt två månader senare. Ingen betänketid.
Är två månader sen beskedet och Ja jag hatar honom och önskar honom eviga plågor för det han låter mig och barnen gå igenom. Jag hoppas att jag kommer känna annorlunda efter ett år men känslan av hat är enormt intensiv och jag är inte en människa som förlåter så lätt.
️
heja mig