I gamle Harry Potters värld finns i trollkarlsbyn Hogsmeade tvenne pubar:
“Tre kvastar”, ett trevligt ställe som madam Rosmerta samt “Svinhuvudet”, ett inte fullt så trevligt ställe drivet av Aberforth Dumbledore.
Här på Skilsmässa.se/forum finns Mallans Inn nu inne på andra rundan och det är förvisso ett trevligt ställe. “Lägg sorgen utanför och kom in. Kom in även du som tar den med dig”. Men på ett sätt känner jag som svikare, bedragare, lögnare och lämnare inte riktigt bekväm att där frottera mig med dem som blivit svikna, bedragna och lämnade eller dem som under vånda och ve med uppriktig kärlek och möda slagit knut på sig själva för att få det att fungera men till sist känt att det enda sättet att rädda barnen och sig själva var att lämna.
Jag känner mig som elefanten i porslinsbutiken, som katten bland hermelinerna, vargen bland fåren, den som sargat flocken. Så jag känner att jag vill ha ett ställe dit jag kan gå och koppla av under lättsamma former och vill inbjuda alla som vill och känner sig bekväma med att hänga med fulingar som jag.
Så har du varit otrogen, svikit löften, lämnat eller för den skull blivit lämnad - välkommen att hänga här på Haralds hak
Rulle Luring
Innehavare av det skummaste etablissemanget på Skilsmässa.se/forum.
Snart dags att göra kväller.
Ett telefonsamtal till, sedan styr jag kosan hemåt.
Är lite i efterhand och eftermiddagens arbetspass lämnar en del att önska, några smärre misstag men inte värre än att de gick att rätta till.
Ikväll blir det fredagsmys med grabben.
Hämtmat från en av stadens bästa pizzerior.
Fjällan i den stora staden långt bort ska umgås med ett av sina vuxna utflugna barn och jag och grabben ska umgås så här sista helgen på jullovet.
Jag hör väl också hemma här, trevligt sällskap dessutom @Rulle !
Nu ska jag slå igen butikan också här och åka hem. Tittar nog in senare när kvällens bestyr är avklarade.
Svar nej.
Men vart man känner sig mest hemma.
I övriga trådar bryr jag mig inte men ska jag koppla av på puben känns det det som den som sårat inget vidare att göra det bland dem som blivit sårade.
Olika sidor av saken, olika erfarenheter. Vilken sida du väljer och känner dig mest bekväm med avgör du själv.
Ibland.
I det här fallet följer jag min känsla.
När jag i Mallans läser andras inlägg och vet om deras kamp o tårar känns det som jag tjuvlyssnar och som att jag tillhör den katagori som förorsakat deras tårar och smärta.
Samtidigt vill jag ha ett ställe att hänga på där jag kan koppla av bland likar.
Samnma med forumträffar. Skulle gärna vilja delta i/ anordna en och träffa andra med liknande erfarenheter men att träffa Caro, Mammamu, Stark1 och andra som blivit svikna och bedragna och veta om att jag tillhör den andra sidan som gått bakon ryggen på och varit otrogen mot mitt x - nej tack.
Att träffa/ umgås/ hänga med dem som blivit sårade och vara den som sårat är inte riktigt min likör.
Så kan det vara. Jag bedrog inte mitt ex, var inte ens i närheten. Det fanns ju ingen annan för mina ögon!
Men som ung och oerfaren gjorde jag en del dumheter och tänjde på de moraliska gränserna. “Vadå, hans flickvän är väl hans problem, inte mitt?”
Aningen genant att tänka på idag! Men jag har lagt det bakom mig nu, för som 20-åring på grönbete och i stort behov av ytlig bekräftelse är det inte alltid enkelt att styra rätt.
Det som gör mig upprörd idag är inte människor som har begått misstag, utan de som vägrar lära sig och utvecklas under årens lopp.
Fast det är bara du som ser det så. När du svarade i mina trådar har jag inte haft en tanke på din bakgrund och vad du har gjort och varit med om.
Visst, jag är emot otrohet och jag födrömmer det. Det sticker jag inte under stol med. Men jag har också lärt mig en hel del det sista året om att inte döma andra för hårt, att livet kan vara skit och att man kan fatta idiotiska beslut.du har dessutom inte uttryckt dig på något vis som skulle kännas jobbigt eller fel. Visst du och jag har olika uppfattningar vad gäller andras moralkompasser men fy vad tråkigt livet hade varit om alla hade tyckt samma!
Sen så känns det som att det finns tre “läger” här, de som har blivit svikna och lämnat, de som har svikit och vi som har blivit svikna och stannat. Var platsar jag? Inte kan jag träffa de som har blivit svikna och lämnade heller
Men jag var gammal nog, hade mina ideal och svek min moraliska kompass. I unga år hade jag försökt följa den men fick aldrig kyssa några vackra flickor Det var bråkstakarna och machotyperna som fick göra det.
Jag försökte vara skötsam men förblev ensam. Så träffade jag min fru och fick ett elände. Så när chanserna kom försökte jag ta för mig av livet men det gick inte så bra det heller.
Så här i backspegeln skulle jag skött det annorlunda och följt det jag trodde på.
Jag har varit konfrontativ mot dig i en del svar jag gett.
Jag måste tillstå att jag eg innerst inne ger dig rätt, vet jag att någon har en relation ska jag låta den vara i fred och istället uppmuntra den att ta hand om sig och sitt.
Skiter det sig sedan mellan dem är det en sak men jag ska inte vara bräckjärnet, snarare tvärtom.
Men det största ansvaret att dra gränsen och säga ifrån är den som blir frestad.
Tack.
Jag vet men det känns lite kymigt och ofta känner jag mig som en främling där fast användarna är bekanta.
Dit kommer de för att försöka glömma och ta ett glas och jag blir påmind om vad mitt x och en av mina älskarinnor blivit utsattta för och fått gå igenom.
Vi kan förenas i bitterheten över att snällhet inte lönar sig det minsta i dejtingvärlden.
Som snäll, skötsam plugghäst vet jag alltför väl hur det fungerar. Inte ens pluggkillarna vill ha pluggtjejer!
Nåja, på universitetet fanns det ett större utrymme att vara studiemotiverad. Och när jag testade att vara mindre snäll och mer obstinat så funkade det ännu bättre.
Nu för tiden skiter jag i att spela kaxig. Jag är för gammal för sånt. Jag är blödig, ömhudad, medgörlig, diplomatisk, samarbetsinriktad och hyfsat konflikträdd. Ibland lackar jag ur rejält och ryter ifrån, men oftast söker jag mig bort från drama.
Om det innebär att män skyr mig besvärar mig föga nu för tiden.
Om det är någon tröst får snälla flickor aldrig kyssa snygga pojkar heller.
Snygga killar går hellre efter snygga och hårdsminkade bitchar, för att tillåta mig att vara fult fördomsfull
Vilket även de mindre snygga killarna ofta gör också, för övrigt…
För övrigt @Rulle har vi nog alla något på våra samveten. Jag må sätta mig på höga hästar och leka hög moral ofta nog, men jag har sårat en fin man ordentligt en gång också.
Med mitt första ex hade jag en till-och-från-relation stundvis, och I en av de pauserna dejtade jag en annan man. Jag begrep det inte själv först, men egentligen utnyttjade jag bara honom som en rebounce. Mina tankar och mina känslor fanns hela tiden hos mitt ex, och jag var rätt frånvarande och distanserad.
Jag insåg inte hur hårt det tagit honom förrän han nästan två år senare hörde av sig igen och bad att få ett svar på vad som faktiskt hade hänt.
Behöver jag säga att det fortfarande är något jag helst inte vill tänka på, utan skäms något vansinnigt över
Är en tyst följare av det här forumet sedan på tok för länge, känner igen många av er regelbundna skribenter men har inte gjort mer än ett inlägg själv. Har egentligen inte så mycket att bidra med men har ändå ett omättligt behov av att läsa om olika personers uppbrott från sina äktenskap och relationer.
Min egen skilsmässa var odramatisk i jämförelse, men det var när jag i ett senare skede blev Den Andra Kvinnan som jag fick väldigt mycket tankar om rätt och fel i relationsuppbrott. Innan jag stod där jag stod var min etiska kompass ganska svart-vit. Nu vet jag fortfarande inte vad som rätt och fel i det jag var med om. Så ska jag hänga någonstans på detta forum så är det väl häl.
