Det här känner jag verkligen igen. Han har kommit tillbaka tidigare men då har jag inte alls känt att han varit redo eller menat det. Det har bara rivit upp och jag har inte alls varit redo. Denna gången var det annorlunda. Men vi får se. Jag är inte helt säker än. Jag ger det lite mer tid.
3 gillningar
Jag förstår verkligen din känsla och det är säkert mycket oro över det hela. Själv vet jag ärligt talat inte om jag någonsin hade vågat tro fullt ut igen. Jag är väldigt naiv och litar alldeles för lätt på människor, men när jag väl blivit sviken så har jag extremt svårt att glömma…
Jag tror att du också måste få komma till ditt egna “redo” utan press eller stress bara för att han redan är där <3 ta det lugnt med vad vi nu ska kalla honom och var ärlig med dina egna känslor.
Det gick inte. Jag antar att ingen är förvånad men jag ville så gärna tro på det.
5 gillningar
Jag trodde/hoppades faktiskt också på det (på att ni skulle fixa det).
Men jag förstår att du inte kunde gå vidare med honom 
2 gillningar
Att det ska vara så jäkla svårt att förstå att alla råd man gett även gäller en själv. Trots att jag aldrig riktigt släppte handbromsen eller öppnade mig helt denna gången gör det sjukt ont. Jag skäms över att jag gick in i det igen trots att jag borde vetat bättre.
Plötsligt slog det mig att han behandlade mig precis som vanligt. Bra, men precis som vanligt. Om man ska börja om måste båda vara extra uppmärksamma på varandras behov för att inte gå i samma fälla igen. Man måste förändra och börja om. Men även om han var kärleksfull så var han precis som vanligt, och det slog mig att han inte verkar tycka att förändringarna gällde honom. Och det tyckte han inte heller. Jag däremot skulle gärna bli någon annan…
Jag hade behövt att han ägde sin historia och ville kämpa mer för mitt förtroende. Han var nog mer inne på ”nu stryker vi ett streck och går vidare”.
4 gillningar
@Noomi Fan vad jag önskar att även jag hade stått emot och stått upp för mig själv. 
Good for you.
2 gillningar
Var nu inte hård/dömande mot dig själv. Man vill så gärna tro att människor kan förändras, det har man ju själv gjort
Men de som lämnar (i många fall) har nog inte samma incitament till att genomgå en total inventering och förändring av sig själva så som vi som blev brutalt lämnade tvingades genomgå.
I hans värld gjorde han ett snedsteg, i din värld blev det kaos och undergång. Han har troligen inte på djupet förstått hur hans handlingar påverkat dig. Vissa människor har en mer utvecklad inlevelseförmåga andra har det inte.
Nu ska du bara tänka på dig själv, du är viktigast 
2 gillningar
Du har helt rätt, han kan inte alls förstå vad han orsakade.
Jag har tyvärr lidit av någon form av duktig flicka-syndrom och under hela separationen kämpat för att vi ska kunna umgås, träffa vänner tillsammans osv. Jag har på något sätt velat skydda alla så vår skilsmässa inte skulle orsaka för mycket obehag eller jobb för andra runt omkring. Familjen ska kunna umgås, vänner ska inte behöva välja… så jävla sjukt beteende av mig. Vem har mått sämst av det? Jag!
Vem har mått bäst och sluppit obehag? Exet!
Skjut mig!
3 gillningar
Hur går det för dig Jagutandig?
Hur mår du?
Tack för att du frågar. Jag mår faktiskt bra. Det blev så tydligt att vi inte ska vara tillsammans. Plötsligt försvann både hoppet och min önskan om att det skulle funka. Det blev plötsligt lättare att andas och gå vidare.
Men sorgen kommer nog att följa mig genom livet.
2 gillningar