För två och ett halvt år sedan lämnade min man mig efter att ha blivit blixtförälskad i en kollega. För mig kom det från ingenstans, även om det förmodligen aldrig kommer från ingenstans. I efterhand kan jag se att vi inte var rädda om äktenskapet.
Det blev inget mellan min man och den andra kvinnan, det var förmodligen en klassisk språngbräda, mannens förälskelse dog ut lika snabbt som den blossade upp. Han valde ändå att gå vidare med skilsmässan efter att ha fått smak på ett annat liv. Jag gick igenom alla helvetes kval och sorger, ni om några vet ju hur det är. Jag trodde aldrig att jag skulle resa mig igen men tiden gör sitt och en dag skrattar man plötsligt igen och man förundras över hur längesen det var man hörde sitt eget skratt. Och sakta börjar man tro att det finns ett liv på andra sidan. Jag är en bättre människa idag. Starkare, klarare över vad jag behöver och vad jag har att ge. Jag är den jag är, varken mer eller mindre.
Under åren har x:et haft svårt att släppa taget och han har då och då kommit och pratat om en återförening. Men jag har varje gång känt att han inte varit 100% säker. I början var det otroligt svårt att stå emot men det kändes snarare som ett sätt att få mig att hålla dörren öppen mot honom. Varje gång har jag känt mig arg och besviken över att han kommer och rör upp mina känslor utan att genuint mena det.
Så vi har fortsatt som skilda men ändå som någon slags vänner. Umgåtts med gemensamma vänner och kunnat träffas ihop med barnen. Aldrig krig men en enorm sorg över det som inte blev.
Men för ett tag sedan var allt annorlunda. Vi kunde plötsligt mötas på ett nytt sätt, prata om allt som hänt och där och då kände jag att han var ärlig och genuin i sin önskan om att vi skulle göra ett nytt försök.
Jag har ändå fortsatt att tveka. Tankar som: Är det verkligen detta JAG vill? Jag vill vilja! Jag vill känna mig säker. Jag vill tro på familjen. Men framförallt måste jag tro på OSS. Vad känner jag för honom idag? Är detta kärlek?
Men han har gett mig tid, funnits där och ändå gett mig utrymme. Och vi har pratat, pratat, pratat. Och nu tror jag kanske att det kan gå, med hårt arbete och transparens. Det känns som vi är på samma sida igen. Tänk om det faktiskt funkar.
Idag känner jag mig lite skakig. Det blev prat om att berätta för familj och vänner men det är jag inte alls bekväm med än. Jag är rädd att ångra mig, eller att mannen ska ångra sig. En skilsmässa är en så stor kris för hela familjen och de närmsta vännerna att jag nästan tycker det känns svårare att berätta att vi försöker hitta tillbaka än om jag hade träffat en ny.
Är det konstigt?
Ta det lugnt och känn dig för så det inte slutar med att ni sårar varandra. Viktigt att ni pratar utan att anklaga varandra varför det tidigare slutade som det gjorde dvs om det finns frågetecken kring varför det blev som det blev. Om någon av er känner skam eller skuld så kommer det bara sluta illa. Så ta er tid och känn efter. Lycka till (L)
Du skall nog följa din första känsla att det bästa är att släppa och gå vidare, vad händer när han träffar nästa förälskelse och du blir sårad igen?
Testa att dejta några andra och berätta det för honom och se hur han reagerar, är han juste säger han att det är okej och att även han kan få bjuda ut dig då det passar.
Säger han nej så borde dörren vara stängd.
Det är sant - men om det är något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan gardera sig mot det. Aldrig någonsin. Jag måste bara fundera på om jag är stark nog att tackla det om det händer mig igen. Det gäller oavsett om det är med min gamla man eller en ny kärlek.
Och det är jag inte säker på än.
Många vittnar om att man blir en bättre människa efter en skilsmässa. Man var alltså inte sitt bästa jag under (senare delen av) äktenskapet. Om man blivit lämnad kan det vara extremt jobbigt att titta på sig själv och orka se allt man eventuellt bidrog med till det havererade äktenskapet. Jag förtjänade inte otrohet och att bli bedragen men det är inte samma sak som att jag var oskyldig till att äktenskapet inte höll.
När jag blir bemött med respekt i samtal och handling, och mannen äger sina orätta handlingar mot mig, gör det att jag har lättare att äga mina. Och att prata om det tillsammans.
Det gör fortfarande ont men vi kommer åtminstone framåt.
Skuldbeläggande av sig själv för att ursäkta att man återvänder verkar att vara ganska vanligt, fråga dig själv om du inte är värd något bättre?
Det man säger är en sak men handlingarna kanske pratar ett helt annat språk.
Tycker mig läsa mellan raderna att du är fortfarande undrande och vilsen och verkar att försöka att övertyga dig själv, men jag hoppas att jag har fel.
Det verkar också så att hans agerande styr ditt liv, tänk på det du bara ett liv!
Allt detta pratande ökar också risken för att bli manipulerad och övertalad att göra någonting man längst inne inte känner för.
Att reflektera över sig själv och sitt agerande är inte synonymt med skuldbeläggande. Jag vill inte hamna i samma situation igen, oavsett vem jag har en relation med, och att jobba med sig själv är förhoppningsvis ett steg på vägen mot bättre relationer.
Nu har vi firat jul ihop som en familj. Det har vi visserligen gjort även de andra två jularna efter vår skilsmässa, men denna gången var det mer ”på riktigt”. Vi har gjort det som ett par. Delat på allt arbete, all stress, alla kostnader men också på all glädje.
Problemet med jul och familjemedlemmar som kommer och går är att det blir mindre tid till samtal. Utan samtalen kommer tvivlen. Är detta på riktigt?
Man kommer fort in i en ny vardag. Vi ses och sover ihop 4-5 nätter per vecka. Tränar, lagar middag, ser på serier och pratar. Det är mysigt, känns så bekant men ändå nytt.
Trots att mycket känns bra, är det ändå väldigt skönt när de egna nätterna kommer. Jag behöver den tiden. Den är min och den vill jag inte förlora. Inte än.
Tänk att de ensamma nätterna kan kännas så värdefulla. Vem hade trott det under det första kaosartade året direkt efter separationen.
Veckorna går och vi fortsätter vårt trevande mot en ny relation. En sak som blir allt mer påtaglig är att sorgen över skilsmässan inte försvinner bara för att man blir tillsammans igen.
Pratar ni om den sorgen? Vet du om han också känner sorg eller är det sin egna upplevelse? Jag tänker att det kanske är bra att förstå vad det är du sörjer när du just nu befinner dig på en plats där ni kanske kan “börja om på riktigt” och få det riktigt bra framåt? Kram
Ja absolut, vi pratar om det. Men den känslan är mer påtaglig för mig som blev lämnad. Min (vad ska jag kalla honom?) tycker att han har utvecklats så mycket av separationen och att den var nödvändig och oundviklig för honom. Han hade obearbetat bagage från uppväxten och har gått hos psykolog under hela tiden vi varit separerade. För mig ligger det sorg i att jag inte fick vara en del den i resan. Känslan är att jag fick betala priset för hans bearbetning och utveckling. Jag förstår honom på många sätt och jag ser hans resa, men nu när han är redo att börja om med mig igen brottas jag med förvirrade känslor. Jag vill också återförenas och är å ena sidan glad och förväntansfull, men jag har fortfarande handbromsen i.
Jag förstår dig till fullo, mitt ex lämnade mig på obeskrivligt hänsynslöst sätt och jag hade så länge önskat att han skulle ångra sig och trodde mig vara beredd på att göra vsh för att få honom tillbaka.
Så plötsligt out of the blue så återkom han, tog på sig all skuld och ångrade sig och ville få en chans till… och då, så kände jag att jag kunde inte lita på honom ens för fem öre längre. Han hade förbrukat absolut all min tillit och allt förtroende.
Innan det var ett faktum att jag faktiskt mot alla odds fick välja, då trodde jag själv att jag skulle vika ner mig och anpassa mig till vsh bara för att få honom tillbaka… men när det sen plötsligt hände så insåg jag ganska momentant att något skett med mig utan att jag riktigt hade hängt med, han hade förbrukat allt jag hade att ge honom och sådant går aldrig att reparera.
Så det blev tack för din ursäkt och ditt skuldpåtagande, men NEJ TACK från min sida till DIG och till att starta den tvivelaktiga cirkusen igen
DET trodde jag ALDRIG om mig själv, att jag skulle klara att säga och faktiskt i grunden känna (även om det rörde upp en massa känslor i stunden och var lite dubbelbottnat just då) det i förhållande till honom… men jag höll ändå linjen och ångrar mig inte ett smack idag
Jag vet uppriktigt inte om det var så värst mycket “karaktär och självrespekt”, lite kanske… men lika mycket insikt om att han inte är att lita på och även insikten att så lågt som han lyckades sänka mig när han lämnade mig på det sätt han gjorde, så lågt har jag inte marginal att sjunka till en gång till.
Jag har två barn och jag kan inte riskera att en gång till bli så fullkomligt tillintetgjord och söndertrasad som jag blev av honom. Jag hade med stor möda kravlat mig upp över kanten och jag kunde inte en gång till ge mig in i en relation som enligt mitt troende förr eller senare kommer att rendera samma scenario igen. Så där var valet “enkelt” (även om det rev upp såret svårt igen) men det var faktiskt även en vinst att faktiskt få vara den som sa NEJ!!! till honom och kunna se hans extrema förvåning. För han trodde verkligen den idioten att han hade en promenadseger in till mig igen… och ärligt så kan jag säga att hade han ångrat sig tidigare så hade han haft det. Så idag tackar jag gud för att det tog honom så lång tid att inse vad han förlorat.
Idag dejtar han högt och lågt som vanligt, det håller ett tag och de är mer eller mindre crazy allesammans. Den bästa han haft är faktiskt den han lämnade mig för, men det höll inte heller. Nu är det utländska unga donnor han satsar på… och det har hittills inte slutat väl.
Men han är still ongoing och har någon ny på gång ständigt och jämt och så garanterat även nu. Men nu idag, så skiter jag högaktningsfullt i det… och ännu bättre, NU menar jag det verkligen och det berör mig inte det minsta
