Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Har svårt att acceptera att det verkligen skulle vara över

Är mitt uppe i mitt livs värsta tid eftersom min make sen snart tio år valt att lämna mig. Jag skilde mig för hans skull för 12 år sedan, med tre små barn. Min nuvarande är också min ungdomskärlek. Himlastormande förälskelse uppstod samma kväll vi möttes igen för snart 12 år sedan. Vi båda har en halvtrasig uppväxt, med psykologiskt dysfunktionella föräldrar, skilsmässor, tjafs, ovänskap osv. Jag har utvecklat GAD sen barnsben pga all otrygghet. Jag upplevs energisk och därmed även lite stressad, gick i kbt efter skilsmässan men har nog inte förändrats avsevärt. Vårt stora problem har varit att han stänger av vid tjafs, blir kall, tar upp muren som han säger. Pga saker i sin barndom. Och jag får panik då, gråter, följer efter, blir elak som fan. Detta har hänt då och då genom dessa åren, och nu vid senaste pms, när jag bara blev lite irriterad, så rann bägaren över och han vill gå. Han har otroligt svårt för att hantera mina känslor, ser i våra konversationer att jag har försökt förmedla det i många år. Att han är helt underbar när allt är bra och positivt, men han tål inte minsta lilla konflikt eller irritation. Man ser på honom hur obekväm han blir, sen sover han knappt. Och det tillståndet har han varit i mer eller mindre permanent nu ett par år, han är helt slut. Och jag fattar först nu hur dominant och ibland nedlåtande jag har varit. Vi har många barn, och vi båda gör allt för de. Jag vill inte detta, och har till och med haft självmordstankar. Detta får bara inte hända nu. Ursäkta allt svammel, ska kontakta Mendly i dag. Det jag tänkte var egentligen bara om ni har några råd i den här situationen ang hur jag ska bete mig för att kanske ha en chans att få honom att åtminstone tänka om? Grejen är att när vi har det bra, så är det himmelriket. Han sa att han älskade mig för tre veckor sedan, och det förklarade han med att det var sista gnistan i batteriet. Han är speciell på det viset, att han kan ta ett val och sedan köra på det oavsett. Han är veteran. Stor stark soldat, men känslig. Pga en speciell sits med barnen, så kommer vi bo ihop det här året typ. Vi har ett enormt bagage, en gemensam fyraåring som jag egentligen inte hade tänkt, direkt efter ganska svår sjukdom hos mig. Nu när allt löser sig ekonomiskt osv, och han har landat i nytt krävande jobb för andra gången på två år, så kommer detta. Jag kan knappt äta eller sova. Läser och läser om att hitta tillbaks, boken av Andreas Bohman. Hittar inte mycket info om hans taktik här inne. Fattar bara inte hur jag ska kunna bete mig på det viset som boken handlar om, när man mår illa av ångest och framtidspanik. Det får inte hända! Inte vi!

1 gillning

Jag är ingen expert men är en som har lämnat. Eftersom ni ändå kommer att bo ihop så länge till så har du ju ändå rätt gott om tid att vända skutan. Det är DIN skuta du måste vända. Hur du är. Om han mår dåligt när du blir arg eller sur och säger saker så är det detta du måste ändra. Du måste ta itu med dig själv. Helst med professionell hjälp.

Det andra du måste tänka på är att inte tjata på honom, inte pressa honom att ändra sig. Om du gör det är den mest troliga följden att han blir starkare i sin övertygelse.

2 gillningar

Här finns ytterligare en som varit på den andra sidan, lämnat pga partners beteende gentemot mig. I mitt fall hade vi otaliga diskussioner samt terapi vid flera tillfällen, han förstod aldrig att läget var så allvarligt. Han ansåg att vi hade det så himla bra när vi hade bra perioder, men för mig fanns rädslan och osäkerheten att han närsomhelst blir arg vilket gjorde att jag aldrig kunde slappna av och var superspänd. Det gick så långt att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig, men fick stöd och hjälp där. Inte ens när jag mådde som sämst förstod han hur han agerat och betett sig mot mig, utan ansåg inte att det var så illa. Jag skrev ner ord och meningar, läste upp men han hade alltid en förklaring varför det ändå var ok att vara så och att han inte kunde hantera sina känslor. Han förstår fortfarande inte varför vi separerade, trots att det gått snart 2 år.

Om jag hade kunnat ge dig något råd eller några tankar, så är det att visa med beteende och i handling att du kan hantera dina känslor utan att det går ut över din partner. Han behöver också känna att det finns stabilitet i allting dvs det räcker inte att du förstått nu och under några dagar eller en vecka kan hantera ditt beteende/tankar/känslor. För att han ska våga lita på dig och din förändring måste han se och förstå att det är du som tar ansvar över ditt beteende och att det är något som du konstant jobbar med. Det är inte lätt att ändra sig själv direkt på alla delar, men han behöver se tydliga förändringar för att han ska kunna bygga upp ett förtroende och trygghet med dig igen.

3 gillningar

Det bästa jag har läst hittills, satte ord på exakt den förändring jag behöver göra i mig själv. Tack! Det ända jag kan göra nu ju.

2 gillningar

Tack för ord som ger tröst i det svåraste av det svåra känns det som. Det är så jag tänker, men är så rädd för att det inte går rätt väg till slut. Bara ångesten kunde släppa taget…

1 gillning