Finns det någon där ute som skilsmässan gick hyfsat bra? Alltså att barnen anpassade sig snabbt och ni kom på fötter relativt snabbt? Hur gamla var barnen och hur gjorde ni, vad sa ni? Vilka frågor har kommit från barnen efteråt?
1 gillning
Min separation gick hyfsat bra ändå. Det var jag som ville lämna och var först ut med att dejta, men mitt x träffade den han är förlovad med efter mindre än ett halvår.
Barnen har nog aldrig önskat att vi skulle gå tillbaka ihop, de såg att vi inte var bra för varandra och att de nya vi träffade passade bättre.
Jag ock x:et har väl haft våra duster efter, men inte värre än att vi kunnat samarbeta om barnen. Det enda som inte fungerat har varit pappan och dotterns relation. Hon bor heltid hos mig sedan flera år och han försöker inte att återfå kontakten. Hon verkar inte må dåligt av det dock.
@Restenavlivet Det är så skönt att höra, hur gamla var barnen. Hur reagerade de när ni berättade?
Låter som att ni gjorde rätt val ändå. Bra Av dig att ha henne hos dig. Min kompis dotter mår skit när hon är hos pappan men hon vill inte separera syskonen. Medan dottern får gå hos psykolog för att hon mår dåligt.
Barnen fyllde 10 och 13.
Det är faktiskt mer komplicerat än så. Pappan och sonen hade under flera år en konfliktfylld relation och sonen bodde i två perioder (ca 6 månader vardera) hemma hos mig och hade begränsad kontakt med pappan. Då jobbade pappan på att återfå kontakten. När sedan dottern ville bo hos mig så jobbade han inte på den, snarare tvärt om.
Nu var inte barnens pappa och jag gifta men vi har haft bra separation.
Visst har vi varit arga på varandra o gnällt om småsaker under dessa 6 år.
Dock hade vi flera år där vi sov på varsin våning och inget samliv alls.
Han har även ”strulat” med en fd klasskompis efter en reunion medan jag väntade andra barnet. Det upptäckte jag efter fyra år. Men då hade vi redan kommit ifrån varandra.
På ngt sätt var det bra att det tog tid innan vi sep och att alla känslorna var borta.
Jag t o m började dejta innan han hittade annat boende. Men det var inget konstigt för honom.
Tyvärr fick aldrig dottern se några känslor mellan oss. De var 6 och 9 år när vi separerade.
Visst, i några år ville de att vi skulle vara ihop igen men vi har alltid sagt att vi inte har såna känslor för varandra.
Vi har alltid firat jul, efter sep, ihop med hans föräldrar o syster med familj. Barnens födelsedagar osv.
För två år sen firade även min nuvarande sambo med oss. I julas, pga Corona, var det bara barnen, jag o sambon och barnens pappa.
Nästa vecka gifter vi oss och pappan är också bjuden.
En del tycker det är så konstigt med vår relation, men vi har alltid sett till barnens bästa o de har behövt oss bägge.
Vi t o m har livförsäkringar på varandra så länge barnen är omyndiga. För oss är det en bra försäkring om någon går bort. Barn kostar ju ännu mer ju äldre de blir. Så är vi alla skyddade.
Relationsmässigt har han haft otur. Varit kär i en tjej som inte vill ha en relation. Hon bodde ett tag med dem, men hon betedde sig så illa mot honom att jag till slut bestämde att sonen skulle bo hos oss en termin. Efter ett år flyttade hon ut.
Inga barn ska se sin förälder bli behandlad illa.
Jag tycker ändå att det gått bra för oss. Visst har jag mått väldigt upp och ner men det handlar bara om mig och min egen bearbetning och inte om skilsmässan i sig. Vi samarbetar bra kring barnen och är väldigt måna om att ha en god relation. Jag väljer t ex att inte ifrågasätta exmakens beslut hemma hos sig utan tänker att jag gör som jag vill hemma hos mig. Jag tänker att barnen ser att vi är schyssta mot varandra och hoppas att det påverkar dem positivt.
Försöker checka av med barnen då och då om de t ex tycker det är jobbigt att bo på olika ställen men de säger nej. Däremot vill dottern ofta att jag ska stanna de gånger jag lämnar hos pappan (oftast sker bytet via skolan) nu så nästa gång ska vi planera in att äta middag tillsammans.
Åh det har vi också pratat om, ska nog ta tag i det snart.
Knepigt.
Mina grabbar var 10,12 och 14 när det skedde. Hon hade ett förhållande på sidan av som jag kom på. Inte under hela resan sagt ett skvatt till killarna om det hela: men de har nog begripit efter hand.
Sa att jag och mamma inte älskade varandra längre och att vi skall skiljas - det är inte ett fel.
Har sedan inte talat om det, men ställt öppna frågor. De har inte frågat så jag har låtit det vara. Känns dock som en blöt filt över tillvaron att inte säga vad som hände.
grabbarna verkar ha det bra så jagnöjer med det.
2 gillningar
Ibland kan det vara bra och vara öppen o fråga hur det känns idag. De kanske inte alls vill prata med dig men kanske behöver prata med någon annan? De kanske mår bra , eller inte vill visa det för någon??