Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Har jag blivit knäpp under kärleksbristen

Nu har jag jag levt många år nu med min fru utan någon kärleksrespons. Nu menar jag inte bara sex, sällskap eller närhet. Jag menar kärlek. Jag ska inte gå in på problemen i denna tråd utan bara kolla om någon upplever eller har upplevt liknande.

Det känns nästan pinsamt… att berätta, men:

Ser jag en film eller serie eller liknande så kan jag få enormt starka känslor för någon kvinnlig karaktär som jag gillar och det är nästan som om jag känner mig kär i dem. På riktigt.
Har även känt samma med kvinnliga musikartister. Och även i situationer
när jag pratar med någon kvinna som låter extra trevlig på telefon så kan jag även då känna kärlekskänslor.
Har även hänt på riktigt när jag bodde på hotell och en kvinna i personalen.var så trevlig och log mot mig så jag smälte.

När jag senare är skild och har möjlighet att träffa någon så kommer jag vara ett sånt lätt byte. Jag kommer springa in i första bästa famn känns det som just nu.

Har någon upplevt liknande?

Kommer man kunna känna sig kär på riktigt igen?

5 gillningar

Jag tror att om du kan känna kärlekskänslor så pass lätt så fordrar det nog bara respons för att det ska bli på riktigt.

2 gillningar

Allt som du skrivit ovanför den sista raden i ditt inlägg är oxå svaret på just den frågan.

@christina
Jag är inte helt säker på vad du menar. Menar du att jag är knäpp, eller menar du att jag känner kärlek redan, i de situationer jag beskriver?
Jag hade nog tänkt mig besvarad kärlek.

Och kanske lite knäppa känslor har jag eftersom ingen annan verkar känna igen sig

Jag menar. Du frågar såhär:

…i slutet av ditt inlägg.

När hela ditt inlägg egentligen är ett svar på just den frågan - eftersom det beskriver hur du redan nu verkar bli kär i allt och alla som klingar kvinnligt.

Genast du får chansen på riktigt kommer du - som du oxå själv svarar på rakt ut - att bli lätt byte.

Så att kunna bli kär verkar nog inte vara ditt största problem, snarare tvärtom.

Vad själva problemet är, är sen en annan fråga.

Handlar det månne om rädslan för att bryta upp?

1 gillning

Nej, du är inte knäpp.
Klandra inte dig själv. Med tanke på hur dina livsvillkor har sett ut tillsammans med din nuvarande fru är det inte konstigt om du söker vänlighet hos andra. Jag hoppas att detta ytterligare stärker dig i övertygelsen att du måste avsluta ditt äktenskap?

3 gillningar

Ja, på sätt och vis. Inte kärlek, men något annat. Svårt att sätta fingret på. Jag saknade någon som lyssnade på mig, tog mig på allvar, trodde på mig. Jag saknade vänlighet, omtänksamhet.

När jag gick genom skilsmässan, så hade jag många tuffa år bakom mig. Min man kunde jag bara prata ytligt med. Var det något djupare, så måste det handla om honom och hans problem och känslor.
Det syskon jag stod närmast hade dött av cancer, och jag saknade våra samtal.
Min pappa hade blivit svårt sjuk och var förändrad på vissa sätt. Han orkade inte och hann inte med i tankarna. Om jag pratade om något viktigt, så tittade han tomt framför sig och sedan bytte han samtalsämne och ville prata om bikupor eller fåglar. Sådant han såg i sin lilla isolerade värld efter att han blivit sjuk.
Min mamma fokuserade på pappa och hade också skapat ett litet avstånd till oss barn sedan mitt syskon dött. Jag tror hon på något sätt var rädd att stå oss för nära, om någonting hände oss också.
Vänner hade jag inga kvar. Inga riktiga utan bara bekanta som pratade barnuppfostran och TV-serier.
Jag träffade många läkare och hade förstås seriösa samtal med dem om min hälsa och hur jag skulle få allting att fungera. Det alla läkare hade gemensamt var att de inte lyssnade och inte tog mig på allvar. Ett vanligt fel som läkare gör.

Allt som allt var jag ett lätt offer efter skilsmässan. Jag träffade en person som jobbade med människor. Som hade till uppgift att lyssna, vara ett stöd, trösta, hjälpa till med praktiska problem i viss mån. Den personen lyssnade på mig i två timmar medan jag öste ur mig, och jag kände mig förstådd och trodd.
Det var som en blixtförälskelse. Inget romantiskt eller så, utan kanske mer en våldsam idoldyrkan. Den här personen var perfekt i mina ögon och jag var beredd att göra vad som helst för att få en timme till och en timme till …

Det höll i sig i två år ungefär. Jag fick småsmulor. Blev lovad att vi skulle träffas (i jobbet alltså), dricka kaffe och prata om allt som var jobbigt i mitt liv. Mötena sköts upp gång på gång. Så fick jag ett möte men det måste kortas ner för att något viktigare kom upp. Varje möte blev kortare och jag fick ingen uppmärksamhet längre. Jag pratade medan den personen bläddrade i mobilen.

Varför blev jag behandlad så? Tja, jag tror att personen ville ha någon som sprang ärenden gratis. I efterhand verkar det så. Jag ringde och lämnade meddelanden åt folk, bakade till någon sammankomst, lånade ut en videokamera (som jag aldrig fått tillbaka), städade kontoret när det skulle komma viktigt besök.

Jag var inte till någon större hjälp för dig nu, tror jag. Men du vet i alla fall att du inte är den första som törstar efter något viktigt du fått vara utan under lång tid.

3 gillningar

Jag känner igen mig. Tror att det beror på att jag har levt så många år i en relation där jag inte upplevt att jag har blivit bekräftad kärleksmässigt. Det gör all bekräftelse så stor och härlig. Men det är inte kärlek. Det måste man ha med sig, så att man lugnar ner sig själv och inte dras med i de där känslorna. Sen försöker jag jobba med mig själv och tror inte på att inleda en relation om jag känner på det viset.

2 gillningar

@Leaf
Jag tycker visst att det du skrivit var värdefullt för mig. Jag känner igen mig i bristen på någon att prata med. Men jag har ändrat på det och pratar mer seriöst med kompisar och syskon nu.
Du skriver att du saknar vänlighet och omtänksamhet, och med beskrivningen av vad du ställer upp för andra så verkar du vänlig och omtänksam själv. Jag har samma ”problem” och ställer upp för andra framför mig själv.

1 gillning

@Kikarta
Vad skönt att höra att du känner igen dig, så inte det känns så udda för mig. Men synd för dig att du behöver känna så.

Om jag ska beskriva känslan ytterligare så är det som att jag känner mig lugn, varm och avslappnad i kroppen och en mental lyckokänsla infinner sig. Alltså ungefär som att känna sig kär.
Baksidan är att detta är rätt kort period och följs av att jag känner mig ledsen att jag inte kommer kunna fortsätta ha kvar känslan eftersom det inte är några kvinnor som jag kommer träffa igen, eller ens har träffat om jag bara pratat i telefonen.

1 gillning

Vilken fruktansvärt oprofessionell person! Vidrigt att utnyttja en person med behov på det viset!