Har ingen att prata med

Vem är jag? Behöver prata av mig, har ingen att prata med, håller på att gå under. Senaste året har hela jag raserat lite i taget. Vi har varit ihop i 17 år, 2 barn 4 och 7. Vi var 20 när vi träffades.

Känner mig så olycklig i vårt förhållande. Jag har sagt att jag inte är kär längre men han vill hålla ihop familjen. Vi har pratat om alternativa lösningar med öppet förhållande, köpa en etta och behålla huset m.m. Vi gör väldigt mkt som familj och barnen gillar mer att vara hemma än skola och föris, tycker om att hänga med familjen.

I början av vårt förhållande var min man ganska dum. Han sa dumma saker. Han kunde bli arg för att jag köpte fel knivar tex. Vilket han djupt ångrar i efterhand. Vi gjorde slut 1 år och hittade tillbaka. Det har alltid skavt sig mellan oss men vi har alltid älskat varann.

Har alltid känt att han tar över oss två, han ska alltid ha rätt och jag känner mig osynlig bredvid honom. Han är väldigt smart. Det som skrämmer mig är att jag mådde så bra när vi gjorde slut och när jag åkte till Tyskland ett halvår, när vi hade förhållandet på distans. Varje gång han åker bort känns det som jag lever upp och får energi att göra saker. Har varit deprimerad i omgångar och mått dåligt, och tänkt att det är fel på mig. Borde inte må dåligt när jag har allt.

Nu går vi hos familjerådgivning igen, men jag känner mer och mer att det går inte, är så himla irriterad hela tiden vilket tar musten ur mig. Nu sist när vi pratade sa han att jag kan ju inte blanda in mina känslor att jag inte är kär i honom längre för hur vi ska försöka få förhållandet bättre. Jag tänker att det är hela kärnan ju, att må bra i ett förhållande, det kanske är just det som är dåligt, att jag inte vill vara kvar (tror jag) men kämpar och kämpar sen många år. Jag vet inte vad jag vill. Kan inte såra barnen eller honom, känner mig som en dålig människa. Tänk om jag inte känner så här på riktigt och ångrar mig.

Skillnaden nu är att vi har noll sex, jag stör mig på honom hela tiden och jag känner inte igen mig själv längre. Känns som jag håller på att försvinna. Är inte säker på stt min äldsta klarar det här heller, han är väldigt mammig.

När familjerådgivarn frågade hur vi träffades lät jag min man svara på frågan, ville veta hur han berättar det. Han sa bara att vi träffades på ett jobb och blev kära, ingen entusiasm. Han och jag är så olika för hur vi visar känslor, vilket stökar till allt också. Jag kan bli väldigt entusiastisk över något litet medan han knappt visar nåt. Det blir väldigt ensamt i längden.

Vi samarbetar väldigt bra och delar hyfsat lika i förhållandet.

Vet inte om det jag känner är på riktigt längre, vill jag skiljas? Hur tar barnen det efter ett tag?

1 gillning

Va bra att ni är på familjerådgivning.
Jag kan känna igen mig i din beskrivning och du kan säkert läsa flera inlägg på forumet och känna igen och få känslan att du inte är ensam.

Jag har precis tagit steget ifrån ett förhållande där vi var ett bra team så länge jag styrde och roddade. Men tyvärr så väldigt olika i kommunikation och att visa känslor.
Jag vet detta och precis som du hr jag länge haft känslan av att jag inte vill ha honom nära eller röra mig.
Ändå tvekade jag i några år, varför inte bara vara nöjd. Tufft nu också men ändå nöjd för att jag tog steget.

Känner du i magen att du behöver gå för att ge dig själv det så kommer du också finnas där för dina barn.

Hej, känner också igen mig jättemycket. De sista åren av vår relation så hade jag mkt känslan av att jag försvann. Jag har nog aldrig varit så låg. Jag kände att jag inte var någon. Alltså att jag inte var en riktig människa. Att jag var raderad. Det är en väldigt märklig och obehaglig känsla som är svår att förklara - men du kanske förstår? Det är svårt för det innebär ju också att man inte vet någonting längre, och det är svårt att fatta beslut i ett sånt tillstånd. Har du funderat på att söka professionell hjälp? Det är tunga tankar att gå och bära på helt själv. Kram

1 gillning

@fiia Vad skönt att du känner att du gjorde rätt. Hur blev det med barnen? Vi funkar bra som vänner men kan inte sluta tänka på en egen lägenhet där får träffa mig själv igen och andas. Vet inte om jag klarar av att separera. Är liksom fast. Som att jag är oförmögen att såra andra.

@kakan Jag går till en psykolog men vi pratar inte riktigt om det, hon försöker nysta i varför jag mår dåligt. Jag har inte riktigt förklarat det här. Kanske borde göra det. Eller vem pratar man med om detta egentligen?

Hur löste du det?

1 gillning

Jag gick länge i terapi där jag pratade med min psykolog om relationen till mitt ex. Vände och vred på allt med henne. Sen lämnade jag honom, och jag har inte ångrat det en sekund.

1 gillning

Våra barn har hunnit blivit vuxna så svårt att jämföra. Har dock en son som inte gillar förändringar och som fortfarande behöver stöd.
Han vägrar komma till min lägenhet men jag och x umgås ju fortfarande så träffar honom där.
Men tankar av att veta att jag gjort rätt slåss forfarande med känslan av varför och om?
Tycker absolut du ska lyfta detta med din psykolog!
Gick själv hos en coach ett tag och tassade runt mina funderingar kring att lämna sambon
Jag tror man behöver uttala orden högt för någon annan. Och vad är bättre än för en samtalskontakt?

1 gillning

Jag känner igen mig i den fasen av din process du befinner dig i, emotionell ensamhet. Jag tampas fortfarande med ensamheten och min mening när jag inte har familj och barn nära. Hela mitt väsen är vant vid att vara dedikerad åt familjen, vara lojal och behövd av den. Att pendla mellan full-rulle-ensam-mamma till
singel i gapande tomt hem är en jäkla utmaning. Det gäller att hitta sätt att ge digsjälv glädje, betydelse och peppa. Genom möten med andra.

1 gillning

@TabulaRasa
Precis så!
Jag behöver också hitta fler tillfällen för möten utanför jobbet.
Frågan är hur i Corona tid och när man tappat de gamla vännerna för man lagt tiden på familjen?

2 gillningar

Bjud ut folk/gamla vänner på promenader. Ordna med termos och fika. Säg som det är. Du behöver sällskap och prata. Dessutom är det lättare att lyssna på någon när man är ute och går. Finns fin natur att titta på. Kolla om någon friluftsförening i din närhet ordnar vandringar. Börja löpträna med någon grupp (skaffa utomhus-PT som peppar dig, blir som en coachande psykolog + du får endorfiner av kroppen vilket ökar välbehaget), överväg att köpa hund (du kommer ut och det är socialt + du kan börja på hundkurser). Gå med i en odlarförening. Hm, ska faktiskt själv fundera på om något av ovan nämnda förslag passar mig…

3 gillningar

@Nicolevonmec
Inser att jag kapade din tråd till viss del, sorry!!

@TabulaRasa
Ja, får börja med att inse att jag måste öppna munnen eller skriva ett meddelande ingen som kommer och erbjuder sig :see_no_evil::joy:.

Kanske börja med att berätta för mina gamla vänner…
Vill absolut ut på promenader och i naturen.
Löpträning får dock vänta efter något år av soffhängande. :blush:

@TabulaRasa , det är bra att göra det, man mår väl bättre men det löser inte mitt stora problem för hur jag ska göra, och om mina känslor att vi borde separera, är på riktigt. Det är jag vet är att jag mår fruktansvärt dåligt, och är som en zombie och det blir bara värre.

Var du eller den andra som lämnade? Blir det inte bättre efter ett tag för båda menar jag?

@fiia Du menar om som i att om ni hade försökt mer? Hur länge försökte ni?

Du känner dig olycklig i ert förhållande.
Vad krävs för att du ska kunna känna dig lyckig?

Det har alltid skavt mellan er skriver du.
Att man älskar ngn innebär inte per autonatik att man passar för eller kan leva med varandra.

Han tar över, dominerar och gör dig osynlig.
Du mår bra när ni är ifrån varandra.

Han säger att du.inte ska blanda in dina känslor i ert förhållande. För mig låter det som att han vill ha en statussymbol, en hjälpreda, barnskötare och hushålkerska. Sängvärmare kanske han har på annat håll.

Du sårar dig själv. Du skadar barnen dels genom att du själv far illa, dels är ett dåligt exempel för barnen. Om det var din dotter som beskrev den här situationen för dig, vad skule du råda henne till? Eller en väninna? Gack du och följ det råd du skulle ge ngn annan i din situation.

Du håller på att försvinna. Han är tydligen ett svart hål för dig som suger ut din lys- och livskraft. Hur ska du göra för att det inte ska ske? Du kan inte rädda dig själv och er relation. Endera måste offras.

Bli inte ett av de par där barnen som vuxna säger att mor och far borde skilt sig för länge sedan. Många håller ihop på tok för länge och det går ut över barnen.

@Nicolevonmec
Oj, jag hade nog tankarna till och från under flera år. Min xsambo inte alls på samma sätt han tyckte allt bara kunde vara som det var.
Såg inger behov av förändring.
Mer än att jag kunde vara lite mer intresserad av att vara nära honom.
Att sitta och prata om livet framtiden och känslor fanns inte.
Till slut så tappade jag lusten att försöka, vilket innebar att vi blev sittande i varsitt hörn i soffan på kvällen, med mobil. Allt vardagliga så som mat städ rullade på och några glas vin till helgen men jag kände ingen glädje, skrattade inte, tröståt och bara va.
Jag vill ju inte tillbaka till det men skrattar ju inte mer nu när jag sitter ensam i en lägenhet.
Min sambo var alltid hemma så jag bara längtade efter att var själv en stund.
Men nu inser jag att det är en stor omställning och den tryggheten att någon fanns där är svår att hantera. Fast det är två olika saker.
Vad behöver du för att må bättre i ert förhållande? Ser du en möjlighet att få det?

@fiia Det låter verkligen tufft, förstår precis vad du menar med att man sitter på varsitt hörn och vardan funkar. Men menar du att du ångrar dig? Att du lika gärna hade kunnat fortsatt så som ni hade?

@Rulle Jag har så svårt att skilja på om jag blir mer lycklig av att vi separerar. Det låter ju hemskt när du beskriver det jag skrev. Låter som en olycklig människa. Jag är lycklig om barnen är lyckliga. Det är mitt stora problem, kan inte svika dem.

Han önskar att det är en fas och att jag kanske får känslor igen. Eftersom vi är en så sammanbunden familj, vi gör mkt tillsammans med famijen. Men utan barnen hade vi gjort slut, det håller han med om.

Har du själv separerat kanske?

Tja, hur länge orkar du vara lycklig för barnens skull om inte du får det du behöver?

Om du hade en dotter i din situation, vad skulle.du råda henne till?

Tror du barnen som vuxna blir glada av att veta att du inte fick det du behövde idin vuxenrelation men “offrade” din längtan efter kärlek och vuxengemenskap för deras skull eller kommer de att få skuldkänslor för att du stannade i en dysfunktionell relation?

Jag lämnade för att rädda.vårt barn, mig själv och mitt x från ett dysfunktionellt äktenskap där vi alla tre for illa. Vårt barn tackade mig men under vägen dit var jag ett kräk och inget jag är stolt över.

Min historia hittar du under “Jag - en svikare” En vidrig och inte särskilt smickrande historia för mig.

3 gillningar