Vem är jag? Behöver prata av mig, har ingen att prata med, håller på att gå under. Senaste året har hela jag raserat lite i taget. Vi har varit ihop i 17 år, 2 barn 4 och 7. Vi var 20 när vi träffades.
Känner mig så olycklig i vårt förhållande. Jag har sagt att jag inte är kär längre men han vill hålla ihop familjen. Vi har pratat om alternativa lösningar med öppet förhållande, köpa en etta och behålla huset m.m. Vi gör väldigt mkt som familj och barnen gillar mer att vara hemma än skola och föris, tycker om att hänga med familjen.
I början av vårt förhållande var min man ganska dum. Han sa dumma saker. Han kunde bli arg för att jag köpte fel knivar tex. Vilket han djupt ångrar i efterhand. Vi gjorde slut 1 år och hittade tillbaka. Det har alltid skavt sig mellan oss men vi har alltid älskat varann.
Har alltid känt att han tar över oss två, han ska alltid ha rätt och jag känner mig osynlig bredvid honom. Han är väldigt smart. Det som skrämmer mig är att jag mådde så bra när vi gjorde slut och när jag åkte till Tyskland ett halvår, när vi hade förhållandet på distans. Varje gång han åker bort känns det som jag lever upp och får energi att göra saker. Har varit deprimerad i omgångar och mått dåligt, och tänkt att det är fel på mig. Borde inte må dåligt när jag har allt.
Nu går vi hos familjerådgivning igen, men jag känner mer och mer att det går inte, är så himla irriterad hela tiden vilket tar musten ur mig. Nu sist när vi pratade sa han att jag kan ju inte blanda in mina känslor att jag inte är kär i honom längre för hur vi ska försöka få förhållandet bättre. Jag tänker att det är hela kärnan ju, att må bra i ett förhållande, det kanske är just det som är dåligt, att jag inte vill vara kvar (tror jag) men kämpar och kämpar sen många år. Jag vet inte vad jag vill. Kan inte såra barnen eller honom, känner mig som en dålig människa. Tänk om jag inte känner så här på riktigt och ångrar mig.
Skillnaden nu är att vi har noll sex, jag stör mig på honom hela tiden och jag känner inte igen mig själv längre. Känns som jag håller på att försvinna. Är inte säker på stt min äldsta klarar det här heller, han är väldigt mammig.
När familjerådgivarn frågade hur vi träffades lät jag min man svara på frågan, ville veta hur han berättar det. Han sa bara att vi träffades på ett jobb och blev kära, ingen entusiasm. Han och jag är så olika för hur vi visar känslor, vilket stökar till allt också. Jag kan bli väldigt entusiastisk över något litet medan han knappt visar nåt. Det blir väldigt ensamt i längden.
Vi samarbetar väldigt bra och delar hyfsat lika i förhållandet.
Vet inte om det jag känner är på riktigt längre, vill jag skiljas? Hur tar barnen det efter ett tag?