Han vill gå isär o det är gjort nu från ingenstans

[Jenna]

Skrev min historia för ett par veckor/månader sen.
Allt börja i somras, han släppte bomben att han mår dåligt o att han tappat känslor. Inte älskar mig allt detta pga tjafs under senaste 2 åren. Tjafs om onödiga saker, om allt möjligt men de va tjafs till o från. O jag reagerade på mitt sätt med att stänga ute honom o inte ha kontakt på flera dagar på raken. Jag förändrade mitt beteende efter han sa som det var, jag började prata mer o visa mer o han tog avstånd. Allt annat var mer viktigt. Och så har det fortsatt. Ingen otrohet I bilden heller, jag är 100% säker.

Men han har inte gjort något för att försöka, ja har tagit upp att vi behöver gå på familjerådgivning oavsett men nej inget. Han sa konstant jag vet inget JUST NU.
Igår sista dagen på året tyckte han att nej nu går vi isär.
Jag tog med kläder o annat till mig o sonen. Är hos mamma o ska försöka lösa boende o blir ett väldans pendlande för förskolan men det får gå. Får se hur länge jag kommer orka hålla på. Är helt slut, tom på ord, så sårad.

Jag frågade om det verkligen är över, ja just nu. Vadå just nu?? Jag kände är detta ett skämt för dig eller. Men just nu innebär för alltid. Vi kommer aldrig mer hitta tillbaka till varandra, han valde att ge upp. Sonen blir 5 nu i januari, han valde bort att kämpa för hans skull. Hur kan man göra så? Bara vilja lämna, för att han saknar att älska? Men han kämpade aldrig el försökte. Inget av det, hur kan man bara göra det så enkelt för sig? jag förstår knappt.

Varför är man så ego o inte ens försöker.
Känner sån oro för hur sonen kommer reagera längre fram. Känner att kan skulle vilja byta förskola längre fram o slippa åkandet.
Har alldeles för mkt tankar men ändå står allt still men samtidigt är jag också FÖRBANNAD.

[Rulle]

Jag beklagar.
Det här kommer att göra förbannat ont men jag är rädd för att den nakna sanningen är han ledsnade på att vänta på att du skulle ge upp och vara den som lämnade så nu när ett nytt år börjar vill han vara fri och gå vidare, kanske till någon annan.

Vi otrogna bedragare är bra på att ljuga inte bara för oss själva utan även för andra.

[Solisten]

Otroligt tråkig start på året, men är det inte skönt att ändå få något besked? Nu lever du inte längre i ovisshet och förhoppning. Nu har du något att jobba från. Hoppas du får stöd av din mor och lyckas få några timmars lugn och ro trots en 4 snart femårig vilde.
Tänk vilken skatt du ändå har!

[Jenna]

Det kanske är så att han hae någon. Men då får han lycka till med sin nya.

Är så förbannad, ledsen, trött o har bara ont. Allt är borta för att han vakna o kände så.
Han tröttna väl o trodde jag skulle lämna

[Jenna]

Tack snälla. På ett sätt skönt att inte leva i ingenmansland längre. Men det gör ont. Jag ville inte detta, ville lösa, gå på familjerådgivning o hoppas o hålla tummarna men nä. Inget av det valde han. Han gav bara upp egentligen i somras då han släppte allt. Egentligen gav han upp då.
Är så trött o ledsen. Familjen stöttar. Börja jobba på måndag o försöka få ihop allt o börja se över möbler o annat så man får ett hem snart.
Trodde aldrig året skulle sluta så o börja så…
Har en fin 5 åring men är så orolig med allt flängande som kommer. Fram o tillbaka…så orolig. Jag vet att barn anpassar sig. Han sover där inatt kanske imorgon med, så hämtar jag måndag efter förskolan. Vi får lösa den biten snart. Men vilken klump jag hade när han hämta. Det är över o jag behöver dela mitt barn​:sob:

[Star]

Jättetråkig start för dig på det nya året, verkligen =( Men samtidigt bra du slipper gå och leva i limbo, jag tror du också förstått någonstans (även om du inte ville det) att det kunde komma.

Jag förstår att det känns som han gav upp och ja det kanske han gjorde, men han verkar ju inte kapabel just nu att varken ta hand om sig själv (sitt mående) eller er relation. Lägg inte för stor vikt i orden att det är över “just nu”, jag tror många gånger man greppar efter halmstrån och även om han någon gång i framtiden skulle vilja ha en relation igen hoppas jag att du har byggt upp dig så mycket och inser att livet kan fungera bra ändå.

Du skriver varför är han ego, inte kämpar m.m och du har såklart all rätt till din personliga känsla i allt detta (jag hade nog också tänkt PRECIS som du med barn och utan provat familjerådgivning m.m) men man får komma ihåg att vad som är rätt för en själv, kanske inte är det för en annan person, just för vi är olika personer som är formade olika av våra tidigare erfarenheter m.m och därför hanterar vi saker olika (sen finns det såklart bättre och sämre sätt)- Därför tror jag det bästa är att släppa hur du önskar han hade hanterat detta och fokusera på dig och ditt mående och vad som komma ska.
Om en h känns för jobbigt, tänk i minuter, om en minut är för jobbigt, tänk i sekunder men tiden kommer gå framåt och läka dig.

[Jenna]

Tack snälla
Jag sa precis god natt till sonen och han fråga varför jag sover hos mormor. Det är mitt nya hem o här kommer du också bo. Och sen kommer du bo hos pappa också i hans hem.
Fyfan vad ont detta gör

Nån dag blir det säkert okej men just nu kan jag knappt andas. Jag vill inte dela på mitt barn
Jag vill ge han tryggheten i att intr flänga runt
Fan för att han är ett as som inte ens kunde försöka. För han försökte aldrig o jag trodde helt ärligt att det nya året skulle han försöka lite o jag fortsätta kämpa vidare. Jävla AS

[Star]

Jag känner med dig, uppbrott är sällan enkla för i de flesta fall är det ju inte ett gemensamt beslut Tillåt dig att känna alla känslor som kommer jus nu, du är ju i en form av chock så inte konstigt om du stundtals är ledsen, andra stunder arg/besviken.

Jag tror de flesta föräldrar känner precis som du att man inte vill dela tiden, men vad har man för val (oftast) om den andra valt att lämna? Det krävs ju två som vill och älskar varandra för att det ska fungera och där är ni inte nu, åtminstone inte han.

Nu får du bara landa i allting och med tiden kommer dina andetag att bli lättare + detta är ett fantastiskt forum att skriva “dagbok” och få stöd och råd

[Jenna]

Tack snälla
Har barq gråtit av o till hela dagen. Förstår inte. Förstår verkligen inte hur man kan göra det så enkelt för sig…
Varför väljer man inte att kämpa…? Jag vet varför men är inte vi som familj värda att kämpa för

Jag vet inget längre. Tänker att jag behöver lösa saker praktiskt. Jag vet att jag får hjälp av många runtom mig men den jag mest av allt vill ha hjälp av o kramar av ger inget av det.

Det hade underlättat utan barn, enkelt gå vidare o stänga av. O när jag sa godnatt i telefon o han fråga varför jag sover hos mormor började jag gråta. Det är mitt nya hem, jag bor inte där längre vi bor inte under samma tak…

Jag försökte verkligen, jag gav andrum, jag väntade, tjatade inte, tog inte upp något, förändrade mitt beteende o pratade mer, peppade honom o gjorde allt hemma. Jag fick skit tillbaka. Det var det man var värd

[Star]

Klart du är ledsen i situationen, för du ville inte detta. Och du anser han
agerat självisk (som inte kämpar för dig/familjen) och en sådan handling från någon man tycker om/älskar kommer att såra.

Det är ju omöjligt svara på varför han inte vill, antingen orkar han inte pga. sitt mående men jag tror dessvärre inte sanningen helt ligger där eftersom han verkar ha orkat göra många andra saker. Han vill inte kämpa är det enkla svaret, varför vet bara han.

Helt klart lättare utan barn men samtidigt ett plus, för du kan fokusera på någon annan i allt detta Jobb är ju en annan oftast bra sak, man får tankarna på annat om än för en stund. Du får försöka skapa så ögonblick som får dig att le, skratta (även för en kort stund) och komma ihåg att läka som människa efter ett uppbrott tar tid och sker oftast i etapper. Omge dig med människor du kan få uttrycka alla dina känslor hos!

Det låter absolut som du har försökt men du vet också någonstans att det räcker inte att en försöker utan båda måste vilja och det gjorde inte han =/ Det är så lätt klandra sig själv men försök vara snäll mot dig i allt nu och tänk “jag gjorde i alla fall allt jag kunde och det är jag stolt över”

[Jenna]

Tack fina
Jag tänker så att jag gjorde verkligen allt jag kunde men jag går också i tankarna varför ville han inte kämpa? Antagligen mående men också att han säkert valde att ge upp. Det var inte värt att kämpa, enklare gå vidare o hitta någon annan säkert.
Jag lever iaf inte i ingenmansland. Nu vet jag, han vill inget mer. Det är slut.

Jag kommer försöka orka jobba o kommer behöva göra det, allt kostar o saker behöver inhandlas. Så bara att börja se över allting. Jaja året kan inte bli sämre…(lär få äta upp dem orden)

[Star]

Så lite

Bra du känner att du gjort allt DU kan, man kan ju bara ta ansvar för sitt eget agerande i en situation. Att han sedan väljer en annan väg kan vi ju bara spekulera i om han uttryckligen inte kunna säga varför han inte vill kämpa. Men oavsett det du måste förhålla dig till att att han inte vill längre. Jag tycker det låter som du varit väldigt lyhörd för hans behov (ge andrum, väntande, tjatade inte m.m) men du tycks ha glömt bort dig i allt detta och gav han dig vad DU behöver i en relation? Det enkla svaret är ju att det gjorde han inte just nu!

Jag förstår att det är jobbigt just nu men prata (med mamma, vänner osv), fokusera på din son, ta promenader, lyssna på musik du gillar, träna om du gillar det och som sagt med tiden kommer andetagen kännas lättare och du kommer se att han inte gav dig vad du VILL och BEHÖVER av en kärleksrelation. Nu ska jag sova, hoppas du får lite sömn

[Jenna]

Han sa att det var mer värt att dela på sonen än kämpa för oss. Jag kan knappt förstå att man säger så.

Jag förstår verkligen inte…

[Kraftlos]

Vet vad du går igenom och det är så jobbigt. Fick samtalet på jobbet för två veckor sen att det inte fungerar längre, han älskar inte mig och har försökt.

Han är deprimerad och tycker inte om sig själv längre, vet ingenting eller vad som händer så nu ska vi separera. Han har inte pratat om skilsmässa än och jag har inte fått några svar när jag frågat. Han pratar om att vi kanske hittar tillbaka men jag vet inte om han menar det.

Jag har packat klart allt mitt och förhoppningsvis får jag nycklarna till veckan. Vi har inga gemensamma barn men vi har fem barn och minstingen är 18 så vi slipper iaf ses vid lämningar och sånt. Såklart kommer jag finnas för hans barn precis som han för mina.

Jag gråter, sörjer oss men samtidigt vill jag bara flytta ifrån honom för att leva i limbo tar så mycket mer på krafterna. Få ett lugn och ta hand om mig, vem är jag utan honom. Det ser jag fram emot att ta reda på.

Låt tårarna komma när dem gör det, hitta på roliga saker för din skull. Vem är du? Prata av dig med någon som står dig nära. Skriv ner alla dina tankar som snurrar om du är en skrivare.
För mig hjälper det, har nog aldrig skrivit så mycket som under året.

Ta hand om dig.

[Jenna]

Beklagar att det blev så för dig, och att få samtalet på jobbet. Jag fick ju ett sms om att han ville inte leva längre i somras, var på jobbet. Sen framkom det att han tappat känslor. Sen ville han inbilla sig att vi ska lösa det. Egentligen var allt en lögn.
Nu är det gå isär just nu. Men dem där just nu innebär faktiskt för alltid. Han har bara ljugit om allt. Det var så enkelt att lämna, han säger att han har dåligt samvete. Men för vad Egentligen? För att han tappat känslor, nej jag tror inte ett dugg på det.
Igår sa han att det var mer värt att dela på sonen än kämpa. Jag fick världens utbrott o sa att han inte ens förtjänar honom. Att han borde hitta sig en ny familj o gör han det så kommer han inte träffa sonen, jag kommer vägra dela på honom för att han tyckte det var mer värt att göra såhär. Att inte ens vilja kämpa, att hellre flänga med min son och ge han en ostabil miljö. För han känner till huset, det är hemmet, som han är trygg med. Sen ska han helt plötsligt bo med mig hos mormor i ca 2 mån tills jag kan flytta…o då kommer ett nytt hem också
Fan ta honom

[Kraftlos]

Tack. Ja, det kom väl kanske lite som en chock när han två timmar tidigare gav mig en puss och sa att han älskade mig till att få ett sms att vi behövde prata så jag ringde såklart upp…

Ingen lätt sits vi är i när det inte är något vi valt. Man kämpar med allt man har men man kan inte kämpa själv.

Jag försöker se det som så att min man dog för ett år sen när han kom hem från en veckas jobb och inte var sig själv.

Vill jag säga vad jag tycker och tänker skriver eller pratar jag med någon av mina vänner. Jag tänker inte ge honom det. Jag har stängt av mina känslor för honom. Kanske skulle fungera för dig också.

Tänk på dig och din son som är värd allt här i livet, det är hans förlust

[Rulle]

Jag förstår det känns hårt men barn har rätt till bägge sina föräkdrar.

Det är inte tid med sin son han valt bort, det är dig. Vill du leva med någon som stannar hos dig, som inte vill vara med dig men som är kvar för sitt barns skull?

Vill du att ett barn används som emitionell gisslan för att hålla kvar någon mot sin vilja? Vill du leva med någon som du vill vara med men som inte vill vara med dig men som gör det för barnets skull?

I den situation som uppstått, tror du att det bästa för barnet är att hans far stannar i ett förhållande där han mår dåligt? Det är inte ditt fel lika lite som det var mitt x fel att jag inte kunde älska henne utan mådde dåligt i vår relation. Så här i efterhand skulle jag för vårt barns och hennes skull gått mycket tidigare så hon skulle haft mer tid att starta om på nytt.

Nu är det som det är men hjälper du barnet genom att använda honom som redskap för att straffa pappan? Vill du låta din besvikelse, frustration, ilska gå ut över sonen? Jag hoppas att du är större än så, större än pappan.

[Jenna]

Du har rätt. Jag bör inte visa mina känslor och hellre skriva av mig här o prata med vänner.
Tack, det kommer visa att jag inte är berörd och det behöver jag börja visa.

Så tråkigt att han gjorde så och sen från ingenstans, fan vad folk är falska

[Jenna]

Jag vill självklart inte att min son är utan sin pappa, men ilskan i mig gör att jag tänker annat.

Jag har förståelse för att man tappar känslor men att man åtminstone kunde försöka? Varför kan man inte ens försöka? Han försökte aldrig. Det tog 6 mån från att han sa det till att vilja gå isär o nu vet han inte om han kommer kunna behålla huset osv osv. Jag tänkte jaha det borde du tänkt på tidigare men samtidigt är jag ledsen för hans skull. För jag älskar honom men jag vill inte vara med en människa som inte älskar mig heller.

[Restenavlivet]

@Jenna

Jag har förståelse för att man tappar känslor men att man åtminstone kunde försöka? Varför kan man inte ens försöka? Han försökte aldrig.

Nu känner jag ju ingen av er, men den troligaste orsaken till att han inte vill försöka är för att han känner att det är helt lönlöst.