Han vet inte vad han vill eller känner

Oj… Trodde aldrig nånsin jag skulle ens googla skilsmässa…:sob: Men nu är jag här, och skriver min historia… Kanske lite otydlig…

Vi harvarit gifta i 6 år och varit tillsammans i 14. Vi är 41 resp 42…Vi har två barm, 9 och 11 år. Vi har haft en bra relation! Några småbråk om året. Har relativt samma syn på saker och ting. Tyvärr är han lite pryd och har svårt att visa känslor. Sex har inte blivit så mycket dock. Men jag älskar honom!
Senaste månaden har han varit kort mot mig, pratat/frågat mindre… Nästan bara pratat med barnen. Disträ…
För en och en halv vecka sen åkte han på jobb. Han åkte tisdagen och ringde mig på torsdagen och frågade om allt gick bra med djur(vi är månskensbönder) och barnen. Inget mer. Samma sak på lördagen. Jag blev arg och ringde honom på kvällen och konfronterade honom! :weary:DÅ kläcker han att han inte vet vad han vill längre! Kom som en spark rakt i magen… :cold_sweat::sob:Han sa då att han tänkt, till och från,sen maj!Vi pratade sen i telefonen sporadiskt och jag frågade om o om igen varför, hur. Men han visste inget om nåt…
idag kom han hem och säger att det har ju inte varit bra på flera år?! Spark i magen igen… :cold_sweat::sob:Och han vet inte om han älskar mig som person eller mamma till hans barn… Jag anser ju att det är helt klart!
Jag förstår ingenting?! Jag tycker ju de senaste åren varit bättre! Vi har visat varann mer känslor än tidigare, haft sex mer! Eller har jag tolkat det fel?! :slightly_frowning_face:Jag känner mig så sviken av honom…
Han vill inte skiljas än säger han eftersom han inte vet, men hur ska det kunna bli bra efter det här? Ska vi leva ihop som kompisar i flera månader till han kommer på vad han vill?Han vill inte gå i terapi sa han…
JAG klarar inte av att hålla skenet uppe! Hur fan gör man i en sån situation?Jag älskar honom och jag vill inget annat än att han ska känna likadant. Men kommer det verkligen bli bra efter en sån här sak?:cry: Är han inne i en 40 årskris? Är såå mycket frågetecken nu… Och hur kan man inte veta om man älskar någon som person?
Det äldsta barnet fattar ju att nåt är fel! Åhh… jag känner mig så misslyckad som fru nu… 6 jävla år är väl inget!!?:sob::sob:

“Välkommen” till oss, även om jag vet att du inte vill vara här!

Först och främst, du behöver skaffa dig ett samtalsstöd, kurator eller via jobbet, för att ösa ur dig allt du tänker på och få hjälp att sortera dina tankar. Det är jätteskönt att ha någon som lyssnar utan att döma. Om du orkar rekommenderar jag att du pratar med någon vän eller familj i din närhet som du litar på. Du kommer behöva stöd i vardagen för det som eventuellt väntar dig. Att ofta skriva av sig här i forumet är också väldigt bra. Själv har jag hängt här i åtta månader nu och hade inte mått så bra som jag gör utan forumvännernas pepp och råd.

Nu till den lite jobbiga biten. När det kommer såna här plötsliga besked, är det väldigt vanligt att det finns en tredje person inblandad. Det behöver inte “ha hänt nåt”, det räcker ofta med att det finns ett intresse från parten som plötsligt vill lämna. Var beredd på det, för det gör väldigt väldigt ont att få veta det efter många år tillsammans, och den som lämnar förnekar det vanligtvis eftersom den vet att det kommer såra. Sanningen kommer tyvärr alltid fram ändå.

Att det inte skulle varit bra på flera år är en efterkonstruktion. Isåfall hade han ju sagt något tidigare, eller hur? Nä, det ska du inte tro på. Att han inte vill gå i terapi ska du inte heller gå med på, särskilt efter så vaga förklaringar till varför han vill gå.

Jag kan varmt rekommendera familjerådgivning eftersom där får man prata med moderator och de tar inte ställning för eller emot någon. Båda får säga sitt, och man behöver inte gå dit för att “hitta tillbaka” utan syftet kan vara att få igång ett fungerande samarbete kring barnen så att man slipper prova sig fram till det och ev skapa fler konflikter. (Jag och X går till Svenska kyrkans familjerådgivning. Ej religiöst, subventionerat för församlingsmedlemmar, kostar därför 400 kr per gång och värt varenda krona. Vi kunde tydligen inte heller kommunicera med varandra men vi lär oss)

Sist men inte minst - ta er tid. Det är inte bråttom. Han kanske vill iväg, men gå inte med på några förhastade beslut utan ta er tid och tänka. Sök hjälp, låt tiden gå. Om hans känslor inte förändras så gör de inte det även om tiden går, och då hinner ditt hjärta och hjärna med i svängarna också.
Många styrkekramar till dig! :yellow_heart:

1 gillning

Låter väldigt likt min historia. Blixt från klarblå himmel att vi inte skulle haft det bra på länge??..Tyvärr visade sig här att en tredje person var inblandad-som han fått känslor för och därför börjat rannsaka och fundera hur det egentligen ska kännas osv…Din man vill ju ändå ge det ett försök och gå i parterapi, superbra! Min var inte alls med på det utan vill efter 22 år känna hur det är att hitta sig själv och stå på egna ben. Se det inte som ett misslyckande (men jag veeeeeeet-man känner sig sämst) försök tro att det kommer nåt gott ur det här, ge parteratpin en chans. Skulle dte inte funka kanske du trots allt har landat i att ni inte ska leva tillsammans framöver. Jag hade gärna gått ur mitt förhållande med känslan att vi gjorde allt vi kunde osv-men den chansen har jag inte fått. Lycka Til!! Kram

1 gillning

Tack för svar… Ja… jag vill ju inte förlora det vi har. Tror inners inne att han inte har träffat någon… Men efter att ha läst flera inlägg här så kan det tydligen ske obemärkt…:cry:
Jag tror ju mest eller hoppas mest att det är en 40 årskris han har…
Efter mycket tankar och gråt så har jag kommit fram till att Jag kan vänta ett tag, men inte hur länge… För får man ingen kärlek :two_hearts: är det svårt att ge o man blir avtrubbad istället… Och jag förstår fortfarande inte hur han kan tycka det varit dåligt! Vi har ju haft det bättre än på länge! Visat varann kärlek, kramar, pussar, sex . Det har vi hållt inne med mycket förut…:fearful:
Jag har en kompis jag ventilerar med och det är skönt…
Mardröm är det… :sleepy:

2 gillningar

Jag hade inte en aning om att min man raggade upp/raggades upp av en tant som hade liknande intressen som han. Allt skedde via mobilen, och den satt ju sedan tidigare som limmad i hans hand för det mesta. Kodlås på, förstås. Men som sagt, jag hade inte en susning. Och då hade de ändå gått hela vägen och var på väg att resa “på träningsläger” tillsammans.

Lärdom: håll koll på mobilen.

Men inte kan väl det vara lärdomen ändå? Hur ska man kunna ha en frisk relation i enlighet med den lärdomen?

Knappt så jag vågar säga det då det är mycket fördomsfullt. Men baserat på vad man hör, läser, känner till så är det mycket få fall där män tar initiativ till separation om det inte finns en tredje part inblandad. Självklart finns det undantag.

Jag tror det är betydligt vanligare att kvinnor vill skiljas för att de ”bara” inte är nöjda utan att någon tredje part är inblandad. Sedan finns det givetvis fall där det finns någon i bakgrunden även när det gäller kvinnor. Vi är inte ”bättre”.

Jag tror många män ”nöjer” sig och inte reflekterar lika mycket och därmed inte tar initiativ till separation om det inte finns något annat som lockar.

Ursäkta alla förnuftiga och kloka män som reflekterar över relation/tillvaron. :kissing_heart:

1 gillning

Lärdomen är att det kan vara ett tidigt tecken på att något inte står rätt till, när mobilen sitter limmad i näven dygnet runt och att det aldrig någonsin visas/läses upp något innehåll.

En kraftigt förenklad spaning från min bekantskapskrets. Par som har varandras lösenord till mobil och dator, och det är något självklart som de båda vet om (jag har aldrig upplevt det själv så förvånas över deras förvånade miner när detta kommer upp som något icke självklart) behöver inte ha koll på den andres mobil. För där i finns inga hemligheter.

När man, som mitt X till exempel, har telefonen limmad i näven och helt maniskt har lösenord på lur, padda och dator, och att han aldrig någonsin visar något i sin telefon inte högläser något skojigt sms, så finns där något att dölja.

Hans flamma hörde till kategori 1, dvs de som delar allt med respektive, men det glömde hon bort. Det är så vi respektive fick veta vad som pågick.

Slut på spaning.

3 gillningar

Att just vara lite väl panisk över att en partner ska få tillgång till telefon, dator etc kan jag väl vara med på, liksom plötsligt förändrade beteendemönster med telefonen.

Däremot tycker jag personligen att det är osunt att inte få ha hemligheter i en relation. Tänk till exempel om en väninna till mig har en konversation med mig om något svårt och känsligt hon går igenom, då tycker jag att hon ska kunna lita på att jag håller det för mig själv och att den infon inte delas med min partner också. Eller kanske jag för dagboksanteckningar över mina tankar och känslor, de tycker inte jag att en partner med någon självklarhet har rätt till att läsa. Eller ens att kolla upp vad jag handlat för egna pengar senaste tiden.

Min partner har ju alltid telefonen klistrad i handen så att jag fått lust att helt enkelt bokstavligen klicka fast den där med lite Karlssons så han kan röra sig lite friare med den. Är helt säker på att det inte är otrohet (eller jo, det är det ju på sätt och vis, men inte med en annan människa). Men sån har han alltid varit. Om en person plötsligt blir mycket mer intresserad av sin telefon kan jag som sagt hålla med om att det är ngt man kanske vill fundera vidare på.

1 gillning

Tror att det är både svårt att dra lärdom och kanske generalisera kring mobiler.
Tyvärr så har väl mobilen i dagens samhälle övertagit en stor del av människors liv. Tror att mycket av den kommunikation som fanns har förflyttats till mobiler.
Jag använder min mobil ganska mycket både på gott och ont, så gjorde även min fd fru.

Vi hade tillgång till varandras mobiler, lösenord osv. Trots det så så var ingen av oss inne och tittade i den andras mobil vad som gjorde eller inte gjordes.

För mig handlar det nog mer om tillit om man har det behovet att titta vad den andra gör?
Visst vill man att den andra parten berättar, diskuterar kommunicerar om det är något.
Samtidigt tycker inte jag att det är en rättighet att man har tillgång till allt bara för att man är tillsammans.

Tycker att det är oerhört viktigt att man har sin privata sfär trots att man är i en relation. Man får inte glömma bort att även om man är i en relation så är man fortfarande två individer.
Precis som @Nimue skriver måste man kunna hålla saker för sig själv utan att man känner dåligt samvete. Som alltid handlar det ju om vad det är osv, men man har ju väldigt många olika typer av relationer, från kärleks-, vän-, kollega-, familjerelationer osv. Alla dessa relationer bygger ju på tillit.

Däremot så när beteenden förändras så är det nog något man behöver vara vaksam på. Särskilt om frågor svaras undvikande osv.
För förhoppningsvis så kan man ju vara så öppna inför varandra att om en fråga ställs likt det @Nimue skrev att man då kan svara sin partner att: Jag kan inte berätta om detta då det skett i förtroende från en vän/vännina/kollega. Samt att partnern då också nöjer sig med det, återigen handlar om tillit.

Så för mig handlar dessa saker om tillit och kommunikation.

Att vara i en relation är ju inte synonymt med att man blir livegen (haha kanske lite väl starkt), men andemeningen är att som jag ser det, en relation gör att man får en synergi effekt. Där man stärker varandra men att man fortfarande har kvar och bejakar sin individualitet och person.

Snurrar lite utanför, men tror att det är så lätt att man går upp helt och fullt i den andra personen.
Känns ibland att det blir så svart och vitt i hur saker ska, borde och är.

Han säger att det inte är någon annan, och jag tror honom faktiskt… naiv kanske men.,
Han kan fortfarande inte svara… Han säger att han älskar mig men inte på vilket sätt…
Han påstår dock att JAG oxå sa det till honom i maj att jag var så trött på det här. Men jag menade ju situationen hemma då, allt plockande efter kläder, skor etc… Man blir less på situationen INTE känslor och äktenskap… Åh… Har jag dragit igång det här?! Vet varken ut eller in…
Kan ingen bara komma och säga åt honom att han ska ta tag i det! Känns som jag drunknar…:sob::sob:

Men hur låter man det ta tid? Det känns så konstigt hemma nu… Vi går förbi varandra utan att prata. Jag vet inte vad jag ska prata om längre! Jag är helt tom…:pensive:
Ska man bara låtsats som inget hänt?

Jag har sagt till honom att det hänger helt på honom nu. Jag vet var jag är och känner. Men jag sa oxå att de inte får dröja alltför länge. Får man inget, orkar man man inte ge något… :cry:
Men hur länge?!

2 gillningar

Det är ett limbo. Och det är vidrigt. Låt det vara tyst, även om det är vidrigt. Vi åkte till och med på en bokad semester till London hela familjen två veckor efter Kraschen. Jag pratade inte med X på hela resan.

Gör om möjligt saker som är bra för dig, träffa kompisar, träna, res bort på egen hand. Fatta inga förhastade beslut när du är upprörd. Börja fundera på din ekonomi och hur och var du ska bo om ni går skilda vägar. Det beror förstås på var man bor, men här där jag bor (förort till storstad) var det inte jättelätt att hitta ett boende som är tillräckligt stort för mig och barnen, och som jag har råd med. Det tog fem månader innan jag kunde flytta. Fem månader av tystnad och limbo, jag kommer aldrig glömma det så länge jag lever! Och det var bara att uthärda (jag har inga släktingar i stan eller kompisar som bor så stort att det bara var att dra).

1 gillning

Jag tror att våra x försöker hitta förlåtelse till det som de gjort då de säger jaa men du sa/jag trodde du ville detta osv osv… då har se liksom en ursäkt.
Även om även jag menade vardagsruljansen och inte äktenskapet. Då det fick upp för x så då var han inte lika nöjd över att vara otrogen/vilja skiljas.

Så försök att inte ha dåligt samvete att du sagt. Jag tamps också med det. Men du kan ju iaf vara stolt över att du försökte lyfta upp något på bordet, du gjorde ett försök att vilja ändra på något…

Vi bodde ihop nästan 6månader. Svårt. Men jag behövde det tillika. Men tomheten och tystnaden var jobbig. Drev mig många gånger till tårar och ilska. Är han feg så vågar han kanske inget lyfta utan väntar liksom ut dig. Kanske är det så att ni båda väntar på att den andra skall ta något steg?

Ja, jag har bestämt mig idag när jag såg äldsta barnet bryta ihop.:sob: Han säger att han tänkt sedan maj. O har han inte kommit fram till något nu anser jag, efter fyra månader så är det bara att vi skriver under.
Jag vill vara glad igen! Jag vill vara en glad och bra mamma! Oavsett hur mycket jag älskar honom ska inte barnen ha den här ovissheten! Hatar detta. Ska ta upp det senare i em om han kommer hem…:slightly_frowning_face:

2 gillningar

Det tar säkert tid att komma fram till något. Men om man fortsätter i samma mönster som innan så kanske inte så mycket heller kan ändras?

Barnens lessenhet är ju det värsta som finns. Man klara själv att vara lessen för många saker men just att se barnen lessna skär i hjärtat. Jag hade och fortfarande har problem med känslan/vetskapen att gjorde vi tillräckligt innan. Jag fick inte vara med och ta beslutet. Men kunde inte kämpa för att få han att ge det en chans.

1 gillning

Japp… Nu är vi här… Ledsen, förstörd och ledsen…:sob: Vi har pratat om separera., Men han är såå osäker om han vill det… Förstår hans dilemma oxå givetvis! Men vi har levt ihop i 14 år. Att vi flyttade ihop efter 3 månader var för han hade så mycket med gård/djur/jobb då… Vi sågs så lite… Vad är det för skillnad nu?! Och barnen…:sob::sob::sob: De är uppväxta på en gård med djur omkring sig, de kommer ju aldrig vilja vara med mig för jag har inte ekonomi att köpa varken hund eller kor!!:sob::sob:
Går det separera och hitta tillbaka?

Nu har han sagt det… Jag älskar inte dig längre… Känslorna är borta… :cry: Så jobbigt att höra han säga de… Men ändå glad att jag på nått sätt fick ”ett avslut”. Även om jag älskar honom så mycket. Men man måste ju vara två att älska i ett förhållande, jag vet det…:disappointed_relieved: Det går inte tvinga fram det… Nu blir det separation och skilsmässa… Åh vad jobbigt!! Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka!! Han är mitt livs :heart: Kärlek…
Får ta en dag i taget… Dagen jag flyttar kommer säkert bli hur jobbig och hemsk som helst…

3 gillningar

Självklart kommer barnen att vilja vara med dig, jag lovar att du är mycket viktigare för dem än någon ko eller hund.

Den absurda och vedervärdiga känslan av att vara olyckligt kär i sin egen partner. :confounded:

Det är ingen kul period du har framför dig, men det kommer gå. Här på forumet finns alltid någon som hjälper dig att hålla näsan ovanför utan, glöm inte det. :hugs: