Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Han var otrogen och jag anade inget

Oj så väl jag känner igen detta.

Jag antar att det är ett bevis på att man inte alls är läkt emotionellt.

Senaste tiden har jag skojat lite om att jag har drabbats av mansförakt. Jag sa det till och med till exet när jag pratade med honom.
-På grund av mig? sa han lite förskräckt.
-Ja, faktiskt, sa jag.

Okej, ordet är kanske lite starkt, men precis som du kollar jag in män ibland och liksom ryser av obehag.

Ni killar som läser här inser förhoppningsvis att det inte är personligt på något vis. :grimacing: Men det är en väldigt tydlig signal från mitt undermedvetna att jag ska hålla mig undan.

Just nu struntar jag i det. Det är förmodligen bra att jag känner så, eftersom jag absolut inte är i skick att inleda någon ny relation.

Men jag måste säga att det vore trist om detta avståndstagande har kommit för att stanna. Om det är mitt nya jag. Bevare mig väl!

4 gillningar

En kille hade fixat T-shirten samtidigt som han köper husvagnen…utan att ha kört en meter innan :stuck_out_tongue_winking_eye:
Go, @Trassel

1 gillning

Jag kanske skulle vara urhet på marknaden då, jag gör ingenting av allt detta.
Inte packar jag för semestern heller. Eller kör bilen.
Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Alltid fullt upp men är kanske att jag projektleder alla andra!

3 gillningar

:grin: Det är kanske inte självständigheten som behöver utvecklas mer, utan självförtroendet.

Nej, du kan vara helt lugn. Jag tycker mig märka att ju fler områden man behärskar, desto mer okvinnlig uppfattas man. :roll_eyes:

Idag odlar jag tydligen ett litet stråk av bitterhet. Det är en sån dag. :sunglasses:

4 gillningar

Vi skulle söka om våra tjänster på jobbet och behövde skriva ett cv då en extern part skulle gå igenom dem först.
Tipset från chefen (man) var att tänka som en 40-årig man.
Så har du någongång sett någon backa med en bil så ska det självklart med på ditt cv. Du kan förmodligen principen och hur man gör, annars så löser det sig om du någonsin skulle behöva backa.

3 gillningar

Söndag 2 augusti
Vi har varit bortresta en vecka, och Gråtis har inte träffat barnen sedan några dagar innan det. Idag åkte vi hem till honom för att äntligen hämta hem katten, och det var uppgjort att vi skulle komma “på eftermiddagen”. Fika skulle serveras. Inget barn ville sova över.
Vi hade några ärenden att uträtta på vägen. Plötsligt ringde Gråtis till ett av barnen och berättade att han är “i stan”. Okej? När vi gjort upp om ett besök? Ja, vi har ju nycklar så det är ju ingen större skada skedd, tänkte jag och faktum är att vi nog alla tre drog en lättnadens suck.

Men är det inte konstigt? Han borde ju ha längtat efter barnen? Vilja träffa dem? När vi avtalat om det och allt? Och så åker han till stan precis då och hinner kanske inte hem? Igen?!

Det tog en liten stund innan vi var klara med det vi skulle fixa, och när vi kom hem till Gråtis hade han förstås hunnit hem ändå. Inte ett ord berättade han om vad han gjort i stan, och stämningen var allmänt stel och märklig. Barnen var med hela tiden så det blev inte möjlighet till något prat som inte lämpar sig för deras öron. Jag passade även på att hämta lite saker från barnens rum.

Under hela besöket kunde jag inte låta bli att tänka på att den här mannen säger att han vill att vi ska hitta tillbaka till varandra igen. Undrar hur han hade tänkt sig att det ska gå till, för han aktar sig för att vara ensam med mig. Sa faktiskt inte ett enda ord som bara var riktat till mig. Han försökte peppa ungarna att komma dit under veckan, för han har tydligen tagit ledigt från jobbet för att kunna vara med dem (och bara med dem, det underströks NOGA). Barnen gick raskt ut till bilen med kattens alla prylar, och då passade jag på att säga att “jag tror vi behöver prata faktiskt, bara du och jag…”. Då tvärvände han och dök ner i källaren för att kolla en grej, mitt i meningen! Och sedan satt barnen plötsligt redan i bilen och ville iväg, och han stod utanför och nästan sjasade iväg oss. Jag riktigt kände hur jag ilsknade till och röt “Går du din väg precis när jag pratar med dig? Då ville du antagligen inte höra vad jag tänkte säga. Och nu ÅKER JAG!!”

Och det var slutet på akt 1468… :popcorn:

12 gillningar

Vad man säger och vad man gör är två olika saker. Han verkar inte direkt angelägen att hitta tillbaka.

2 gillningar

Vad är han rädd för? Han kommer ju aldrig få dig tillbaka med sådant beteende. Märkligt. Han borde ju visa sitt bästa jag o vara trevlig och kanske försöka stjäla en kram eller nåt…

1 gillning

Vi behöver prata om underhållsbidrag för barnen… :joy: Men inte ens det vill han prata om. Klart, det kommer ju att kosta honom pengar. Och så är det skilsmässoformalia, men jag har redan bestämt att jag skickar in papperen på egen hand. Men tänkte att jag kan säga det innan åtminstone, för själv skulle jag bli rätt ledsen om de bara dök upp i brevlådan utan förvarning.
Men så får det väl bli då. Han kanske hinner före mig dessutom…

1 gillning

Så märkligt beteende! Och som @mamma_mu säger…han verkar ju rädd eller i alla fall väldigt, väldigt osäker.
Inte lätt heller att ställa honom mot väggen eller ens försöka prata med honom om han slinker iväg…annars är det ju det du skulle göra. Men det är inte speciellt konstruktivt att prata med en ryggtavla eller ännu värre stå och prata ovanför källartrappan.

Förstår om det här gnager i dig…fan ta honom!

1 gillning

Vilket praktexempel på feghet. Att bara fly från ett samtal.

Jag har sett lite för många exempel av den varan. Men jag har aldrig rutit ifrån utan bara blivit stående för att det är så himla dumt och svårt att agera på.

Nu lägger jag din replik på minnet. :muscle:

2 gillningar

Men vad du är grym som röt till! :facepunch:t3: Maken till feghet! (I dubbel bemärkelse :wink:) Det blir verkligen hans förlust kan man säga…

2 gillningar

Det där var det bästa jag läst på länge. Så fegt av honom men så starkt av dig! Bra jobbat!

3 gillningar

Hm vad Gråtis sagt o vad han visat verkar vara två skilda saker.
Hoppas du inte blir alltför ledsen bara.
Det är hans förlust, du, barnen o katten kommer att klara er galant utan honom.
Han tänker nog mest på sig själv o inte på någon annan.
Hoppas det ordnar sig med underhåll o annat praktiskt.
Det är väl inte heller något han är intresserad av att ordna upp.
Var stark, det löser sig.

2 gillningar

Ja, jag får väl göra underhållsbidragsjobbet själv och skicka ett sms om hur jag vill ha det. Sms verkar vara enda sättet att “nå fram”.

Nu är Gråtis semester slut, och med det möjligheten att umgås flexibelt med barnen som jag försökt peppa samtliga i familjen för hela sommaren (inklusive mig själv). Nu ska jag ju sluta med att kratta för hans umgänge med barnen, för är det något jag lärt mig så är det att han ändå inte begriper hur mycket jag hjälpt honom med det, ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Jag undrar om det inte är så att han har ett nytt “intresse” på gång, om det nu inte är Spöket så finns det väl andra bedagade damer som säkert vill umgås med honom. Det här spelet om att vi ska hitta tillbaka tycker jag känns som plan B. Det känns tryggt och säkert med mig, han vet vad han har (tror han) men inte vad han får så det kan väl vara värt att försöka hålla liv i den relationen. En paketlösning där det kommer bli bra med barnen också. Jag funderar på att skaffa Tinder ändå, även om jag egentligen inte tror att det är min grej. Även om jag har svårt att tro att jag är redo för en ny relation känner jag att jag lägger alldeles för mycket energi på att analysera allt som Gråtis gör och inte gör, behöver bryta det.

Kattens första natt i sitt nya hem präglades av jamanden och illvrål, hon är van att få vara utomhus på natten men det går ju inte ännu, när hon inte hittar hem. Och det gjorde henne väldigt missnöjd. Hon tystnade till slut men det blev lite mindre sömn än planerat. Är lite trött nu… Idag ska vi se till att hon får vara ute i koppel och barnen ser stort fram emot det.

2 gillningar

Även om det här med dejtingappar tar mycket energi…så kanske det just nu i ditt läge är en bra grej för att styra om energin?
Jag hoppade in på Happy Pancake förra söndagen och orkade inte ens lägga in text eller foto…men fick ändå lite meddelanden. En del tja…eeeeh…var väldigt rätt fram.
“KK?”
Jaja, varför hymla med vad en vill? :stuck_out_tongue_winking_eye:

Se det som ett tidsfördriv och som du säger - ett sätt att bryta analyserandet!

Katten finner sig säkert tillrätta snart!
Min förra katt hade jag i sele en gång när han hade tratt på huvudet (för ett dränage på kinden) och alltså inte kunde vandra fritt ute som han var van vid. Det var bara det att jag hade spänt den för löst, så med en enda smidig rörelse hade han tråcklat ut sig ur selen och försvann. Såg framför mig att han fastnade med den där jäkla tratten någonstans i skogen och jag var helt otröstlig! Men se…han kom hem igen efter en timme och det verkade banne mig som om han plöjt i jorden med tratten för hela han var helt jordig!
Det var bara att ställa mig själv med kläder på och katt i famnen i duschen…kan väl säga att en duschad katt syns som helt annan ras än en oduschad :grinning:

1 gillning

Fick veta häromdagen att min kusin också har separerat (gemensamt beslut så verkar inte finnas någon tyngre sorg) under våren efter ett tioårigt samboförhållande, inga gemensamma barn. Han gav sig raskt i kast med Tinder och jäklar, som han fått dejta! Han ser iofs väldigt bra ut. Hans lillasyster suckade bara och sa att sedan han började med Tinder är det det enda han pratar om, (“Tinder, Tinder och Tinder!”).

Fast en riktig man (ja, det finns såna även om det är svårt att tro) förstår vikten av att en kvinna är självständig. En som inte är rädd för vad det nu kan vara, klättra på stegar, köra husvagns ekipage, manövrera stor åkgräsklippare osv osv. Det jag upplever är att ofta låter kvinnor bli att stå kvar på sina stadiga ben när det kommer in en man i bilden.

1 gillning

Kanske en sorglig eftergift till marknadens önskemål… :roll_eyes:

Nej, ärligt talat så har jag själv haft så få förhållanden att jag inte riktigt kan tala av egen erfarenhet. Men när man var 20-nånting så var det galet uppenbart hur våpighet lönade sig. Jag blev förundrad gång på gång.

Nåja, det hör kanske ungdomen till. Eller 90-talet. :grin:

Däremot kände jag ofta i mitt äktenskap att jag förväntades sköta både traditionellt manliga och kvinnliga uppgifter. Hugga ved, klippa gräs, byta däck och skotta snö parallellt med barnpassning, matlagning, städning, tvätt och disk. Motsvarande från hans håll gällde däremot inte riktigt.

En vanlig situation var att exmaken ägnade sig åt en stor syssla som jag inte behärskade (typ utbyggnad) och då var jag tvungen att göra allt annat under den perioden.

Det var i och för sig okej om vi var överens om det stora jobbet. Men det där tänjdes gärna ut till att omfatta rena hobbyprojekt. Renovering av entusiastbilar t ex.

Och jag minns att jag ibland önskade att jag inte var så förbannat duglig. Det hade varit skönt att kunna hänvisa till sina sköra naglar och sin ömtåliga kvinnlighet någon gång, som jag såg att andra gjorde. :stuck_out_tongue:

Ja, jag hade en aning förutfattade meningar känner jag nu. Jag “tar tillbaka” det jag sa innan. Alla har det olika och är olika.