Forskning visar tydligen att de som kontinuerligt svarat på frågorna under en 9-veckorsperiod visade större emotionell återhämtning än en annan grupp, där de endast besvarade frågorna en gång. Förutom bättre känslomässig återhämtning hade de också lättare att identifiera sig själva som singlar.
I. När insåg du först att du och din partner var på väg att göra slut?
II. Vad minns du om själva separationen, vid tidpunkten när du och din partner gjorde slut?
III. Hur mycket kontakt har du haft med din expartner? Och vilken typ av kontakt?
IV. Hur har uppbrottet påverkat dina tankar och känslor kring romantiska relationer?
Svar 26 april:
I. I början av november förra året. En sen kväll innan vi skulle gå och lägga oss (barnen sov) frågade han hur jag tyckte att vi hade det. Sen kom själva samtalet där jag efter ett tag förstod allvaret i situationen. Jag minns hur jag vartefter samtalets gång mer och mer insåg att den här gången kommer jag inte kunna klara mig ur situationen, den här gången är det för sent.
II. Efter ”samtalet” gjorde vi inte slut men planerade för separation och att jobba på relationen. I stort sett var det jag som behövde förändras, annars skulle han lämna mig för gott. Jag var beredd att verkligen göra allt. Över en natt ställde jag helt om min inställning till livet. Det kändes som ett uppvaknande, fast ett mycket smärtsamt och skrämmande sådant. Men jag hade hopp om att kunna rädda relationen, jag kunde inte göra annat än hoppas och försöka. Det var en fruktansvärt ångestfylld och känslomässig berg-och-dalbana där jag ständigt kastades upp och ner, mellan hopp och djup förtvivlan. Vi separerade, fast inte helt eftersom jag inte hade nån annanstans att bo. Han sov på kontoret några dagar per vecka. Trodde jag då, men hela tiden var han hos en annan kvinna vilken var den utlösande faktorn till att min exman tog det här steget. Men jag fick inte reda på att hon ens existerade förrän i början av februari. Det är snart tre månader sen bara. Och under ca tre månader, mellan november och februari, gick jag och hoppades och försökte göra allt som stod i min makt för att få honom tillbaka. Vi berättade inte för någon i vår omgivning. Vi gick till familjerådgivningen ett par gånger och jag kontaktade vårdcentralen och fick en psykologkontakt och ångestdämpande utskrivet. Det var en smärtsam och turbulent tid, men jag hade ändå hopp. Vi var som ett kärlekspar när vi var hemma. Vi hade sex, mer än vad vi säkert någonsin haft tidigare. Jag hade självmordstankar, jag kunde inte tänka mig en framtid utan honom. Jag var oerhört rädd för att han inte skulle vilja ha mig tillbaka, även om den tanken fanns djupt inom mig. Jag förstod innerst inne att det verkligen var allvar och att skilsmässa var ett verkligt alternativ för honom.
När jag till slut upptäckte deras relation fick jag ju förståelse för allting. Jag fick svar och jag förstod direkt att det nu var kört. Jag hade inte en chans mot henne, och han hade bestämt sig. Från att ha pendlat mellan hopp och förtvivlan återsod nu endast förtvivlan. Det fanns inget hopp längre men jag slapp i alla fall gå och känna det som att jag hade kniven mot strupen hela tiden. Det värsta som kunde hända hade hänt och nu fanns det bara en riktning att gå och det var uppåt, för botten hade jag nått fullständigt. Hade inte barnen funnits hade jag förmodligen gått ner mig totalt, kanske till och med tagit mitt eget liv.
III. Ganska mycket, vilket jag vet är negativt för läkningsprocessen. Men vi har ju två barn tillsammans och jag bor kvar i huset hela tiden. Skilsmässa är inget som direkt går fort, det kan bli utdraget och jobbigt, och så är det för oss (eller i alla fall för mig).
Vi har pratat mycket, förmodligen mer än på massor av år. Och vi har gråtit, han nästan oftare än mig, och sörjt vår kärleksrelation och förlusten av vår familj. Men vi kan prata med varandra och känner inget agg mot varandra. Jag känner konstigt nog inget agg mot henne heller, inte så mycket som jag hade förväntat mig i alla fall. Men mest rör våra konversationer barnen och annat praktiskt. Vi kan ta det när vi träffas (fast då brukar vi mest älta vår relation dess problem) eller på telefon och via sms.
IV. Förmodligen mycket negativt. Han var mannen i mitt liv, mitt livs kärlek och pappa till mina barn. Jag hittar aldrig en sådan man igen eller en samhörighet ens i närheten av vår. Men det jag lärt mig är att alla relationer behöver underhåll, främst i form av kommunikation. Där har jag gjort fruktansvärt fel. Han har faktiskt försökt prata med mig många gånger under åren, men jag har bara slagit det ifrån mig. Och till slut gav han upp. Jag kan förstå det. Jag håller på och ställer in mig på att vara ensam. Jag har dejtat (typ i ren panik) men jag har insett att vad jag behöver är inte en ny man, utan att bygga upp mig själv, försöka bli hel och finnas för mina barn. Jag förstår att det tar tid att förlika sig med att leva ensam efter en så lång relation. Jag har nästan aldrig varit singel, inte som vuxen i alla fall. Men jag vet att många kvinnor i min situation efter en tid faktiskt uppskattar att leva själv. Det är en främmande tanke men jag hoppas att jag kan komma dit en dag.
Det jag sörjer mest nu, och som gör mest ont, är förlusten av familjen och vår enhet: mamma, pappa, barn. Det har varit så självklart, det har liksom aldrig funnits något alternativ i min tankevärld. Jag sörjer alla traditioner och högtider och semestrar tillsammans. Där barnen har båda sina föräldrar och närmaste familj närvarande. Jag hade verkligen önskat att barnen skulle få en sådan uppväxt, där högtiderna ser likadana ut år efter år. En stabilitet, tradition och trygghet. Det är nu sönderslaget för alltid, den framtiden finns inte längre och det finns inget jag kan göra åt det. Jag är maktlös, jag kan inte välja utan har blivit övergiven och utlämnad till ensamheten. Jag avskyr de tankarna, men jag bara måste ta in det och börja leva mitt eget liv.
Som jag känner nu vill jag inte fira en enda högtid mer. Minnena gör för ont. Jag vill bara gräva ner mig och glömma, sitta hemma själv och se på tv eller gå ut på krogen (eller allra helst resa bort om jag hade råd). Jag blir en sån där tragisk stackare som sitter ensam på julafton, dem jag alltid tyckt så synd om och aldrig trodde jag skulle kunna bli. Jag vill att barnen ska ha det bra och de kommer ha det bättre på alla födelsedagar och högtider här i huset med sin pappa och hans nya kvinna. Själv vill jag aldrig, efter jag flyttat, aldrig någonsin komma tillbaka hit. Helst önskar jag att jag skulle slippa sätta min fot i Stenhamra över huvud taget igen. Jag vill helst inte ens åka ut hitåt över Nockebybron. Jag vill bara dra ner en ridå framför Drottningholm och glömma hela Ekerö för all framtid.
)
