Han har haft en annan i 18 månader

Igår fick jag ett meddelande på ett större forum från en människa jag aldrig någonsin sett eller hört förut. I en mindre ort ca 10 mil från min större stad. Som skrev och undrade vad det var för fel på mig. Varför jag tvingar min sambo att stanna hos mig när han inte vill?

För att korta ner ett par timmars samtal så visar det sig (så-jävla-klart) att min man kört dubbelt. I 18 månader?!? Bakom min rygg. Och naturligtvis lurat henne full också. Han har på alla vis bedragit oss båda. Vi har haft ett bra liv, med glädje, umgänge, kyssar och sms varje dag, sex 3-4 ggr/veckan osv osv.

Eller förlåt, jag trodde att vi hade ett bra liv. Det hade vi tydligen inte… Jag har ju bara levt i en stor fet lögn.

Givetvis konfronterade jag honom och när han insåg att jag hade sanningen så erkände han. Att allt hon sagt var sant. Och jag förstår ju att det finns så mycket mer som jag aldrig kommer att få reda på.

Den sista oktober har vi bott ihop i 8 år (detta är min andra långa relation, jag var gift med mina barns far i 13 år).Och i 18 månader av dessa har han haft någon annan bredvid. I perioder, som om det skulle spela någon som helst jävla roll.

Vet ni vem han skyller allt på? Den andra kvinnan, såklart. Som har mage att kontakta mig, för att han ville göra slut med henne nu. Allt är hennes fel. Ja, säkert är lite mitt fel också… Men självklart inte hans.

Nu ligger han inne i vårat gemensamma sovrum och tycker synd om sig själv. Han mår dåligt. Om han har frågat hur jag mår? Absolut inte, det är väl inte relevant kan jag tänka.

Hur kan det rusa så många olika känslor genom kroppen på bara ett dygn? Så många frågor? Vad är det första jag bör göra nu?

Jag ser att många har en egen tråd och skriver en typ av dagbok. Jag börjar där.

8 gillningar

Se över ekonomin. Vänta med att bryta i hop! En man som utan samvete lurar två kvinnor i 18 månader, kan också utan samvete lägga beslag på alla era tillgångar. Det måste du förhindra, om du ska kunna ta hand om dig själv och barnen.

Har du någon nära vän? Någon som kan släppa allt och komma? Det vore bra om du har någon där över natten.

7 gillningar

Håll huvudet kallt. Gå inte in på hans ånger och lita inte på det han säger. Precis som @leaf skriver, klarar man av att spela så här länge så klarar han av att fortsätta det fula spelet framåt också.

Ta hjälp av familj släkt och vänner. Ordna samtalsstöd. Ta inga beslut hastigt utan säg att du återkommer så hinner du prata med de du litar på samt fundera i lugn och ro. Börja tänka på var du ska bo. För att hitta och ha trygghet behöver du kunna slappna av och vara trygg där du bor. Minimera kontakten med honom.

Vi finns här och stöttar dig gärna :muscle::heart:

6 gillningar

Tack för svar. Jag måste nog ta in och förstå vidden av allt innan jag kan bryta ihop. Just nu känns det bara som ett dåligt skämt.

Mina pengar är mina, bostaden äger vi tillsammans och har ett servicekonto gemensamt dit det dras pengar varje månad. Men han kan inte lura mig där, vi är heller inte gifta.

Jag har inte sagt något till någon än, känner att jag måste försöka förstå själv först, men kanske är det dumt? Dock ligger han ju inne i vårat sovrum med dörren stängd. Att ringa hit någon då skulle kännas dumt.

Tack för svar.
Jag litar inte på ett ord som kommer ur hans mun. Absolut inte.

Samtalsstöd låter som en bra grej just nu, tack.
Hastiga beslut brukar jag vara en mästare på, men du har helt rätt där. Jag behöver inte ta några som helst beslut i det här läget, eller inte den närmsta veckan iaf.

Boende skrämmer skiten ur mig, för jag stortrivs här och känner mig trygg. Men det har varit vårat, jag vill inte göra om det till mitt. Det är så tudelat. En stor del av tryggheten som försvinner där också. Fanskapet tar ifrån mig mitt älskade hem :broken_heart:, det är liksom inte rättvist någonstans. Hoppas det var värt det för honom!

Jag har inte sagt många ord till honom alls sedan han erkände, vill knappt se på honom. Tycker att han kan stanna inne i sovrummet för evigt.
Tack :purple_heart:

2 gillningar

Jag tycker ändå att det låter som om du har hanterat det här väldigt bra, trots omständigheterna!

Och nej, det är inte rättvist någonstans. Tvärtom, det är så fel det kan bli. Men det enda raka nu för dig är att bara tänka på dig själv och ditt eget bästa.

Känner jag hans typ rätt kommer han snart komma med offerkofta och massa snyftande och lika många fagra löften. Och han kommer att vädja till din empati och er kärlek. (Har vi inte alla sett och hört sådant förut… suck). Men naturligtvis är det lika falskt som allt annat som dessa typer gjort den senaste tiden, och handlar mer om deras rädsla för konsekvenser.

Du verkar stark och klok. Naturligtvis kommer det att bli tufft, men du klarar detta och på detta forum finns alltid vänner som kommer att stötta dig genom de svåra stunderna :purple_heart:

Bearbeta det lite själv förSt och välj sedan en eller par du litar på som du pratar med, det är jobbigt om alla vet på en gång. Ta det stegvis. Du är i chock nu och kommer gå in i en känslomässig bergochdalbana som så många berättar om här. Det är en process. Det kommer ta tid.
Försök ta hand om dig. Sparka ut honom om du kan så du får rum att tänka. Det är för jävligt hur han betett sig och ingen förtjänar att någon beter sig så.
Ta hand om dig. Här finns många som tyvärr gått igenom vad du gör nu. Det blir bättre med tiden även om det inte känns så nu.

Tack för svar.
Jag tror inte att jag förstått riktigt än, att jag tagit in vidden av det hela. Jag kommer säkert att agera mindre klokt och starkt efter vägen, trots att jag inte vill det.

Och jag ser, när jag läst en del, att det verkar vanligt att de vill komma tillbaka och “börja om från noll” när gräset ju inte var grönare. Men hur man börjar om från noll när man ligger på minus 325 det förstår inte jag.

Jag är inte van att tänka på mig själv och mitt bästa, kanske kommer det att bli min bästa lärdom av allt det här.
Och ja, det här verkar vara ett fantastiskt fint forum som hjälper en genom tuffare tider :purple_heart:

Tack för svar.
Det är lite så jag tänker. Jag behöver åtminstone försöka förstå en liten del av allt, innan jag ska förklara för någon annan. Processen och bergochdalbanan ser jag verkligen inte fram emot, men någonstans blir man väl bättre och starkare.
Jag önskar att jag kunde sparka ut honom, men vi äger bostaden tillsammans så det blir svårt. Kanske tar han sitt ansvar och håller sig borta om jag ber honom.
Tack, jag är ledsen att fler går/gått igenom det här. Att det finns så pass många idioter och egoister borde vara förbjudet.

Min man hade haft sitt förhållande i ett halvår när jag upptäckte det. Jag tänkte lite som du; att jag måste flytta. Men barnen fick tillräckligt med chocker och sorger, så jag bestämde mig för att försöka bo kvar. Det tog ett tag, men till slut var det mitt hem och inte hans. Jag har inte ångrat att jag tog det beslutet. Ungarna behövde inte flytta, inte byta skola eller lämna sina kompisar. De fick ha kvar åtminstone tryggheten i sitt hem.

1 gillning

Det första steget brukar vara att försöka övertyga sin partner om att det egentligen var hennes/hans fel. Min man körde med att jag hade försummat honom och yrade något om att jag var dålig på att dammsuga.

Amen förlåt jag började faktiskt skratta :woman_facepalming:t2:…men tack i all min gråt

3 gillningar

:joy: love it! Klart karlstackarn måste trösta sig!

2 gillningar

Haha dammsuga!
Vad svarar man på den? Men om det var det man brast på så kanske man kan vara väldigt stolt!

2 gillningar

Alltså…jag både skrattar och gråter. Och förfasas över människor och deras natur. Det verkar ändå som att otrogna människor har någon form av samvete, då de måste projicera sina känslor på andra och försöka hitta något att skylla på. Hur förbannat dumt det än låter.

1 gillning

Söndagmorgon.
Det var en tung natt, med väldigt lite sömn. Huvudvärken kommer nog att vara med mig hela dagen idag. Utöver alla känslor. Sitter med kaffe och morgontidningen, har läst halva och vet inte ett skvatt om vad jag läst. Min hjärna verkar inte kunna ta in något utanför min egen atmosfär just nu.

Igårkväll bad jag den andra kvinnan att sluta kontakta mig med fler frågor och påståenden. Hon får respektera det, jag vill inte ha med henne att göra, men nej, jag lastar henne inte. Han har ljugit henne full också, och jag antar att det är så det oftast ser ut. Kan man ljuga för den man påstår sig älska, så är det nog inte så svårt att ljuga för den man enbart delar säng med emellanåt.

Imorgon kommer ett “barn” hem för ett par dagars höstlov, och det väntas jobb. Just nu vet jag inte hur jag ska hantera något av det.
Idioten ligger kvar i sovrummet och trycker, där kan han stanna!

2 gillningar

Tycker du hanterat detta otroligt väl! Bra att du bad den andra kvinnan sluta höra av sig!! Fortsätt utgå ifrån vad som fungerar för dig och barnen, han är vuxen och får hantera själv sin egen smutstvätt.

Hitta på ngt med barnen kanske? Stor kram :heart:

1 gillning

Tack, ja de svar hon vill ha får hon fråga honom om. Det är deras skit, jag har nog med min.
Barnet i fråga som kommer hem ett par dagar på höstlov är 23 :joy: och vill ju säkert umgås med mamma litegrann iaf, men jag önskar nog mest dra täcket över huvudet.

Söndagen var hemsk, jag hade iofs inte väntat mig så mycket annat. Jag sa inte ett ord till idioten och vi höll oss mestadels i varsin del av lägenheten. Emellanåt så strömmar tårarna bara ner utan hejd. Jag har inte någon kontroll över min egen kropp känns det som. Jag fortsatte sova i gästrummet.

Nu är det dags för jobb och det blir spännande hur det kommer att gå, utan sömn och med hjärnan någon helt annanstans.

Sen kommer då 23-åringen hem för ett par dagar och jag vet ärligt inte hur jag ska göra. Berätta direkt, eller först få mitt eget grepp runt allt och berätta sen. Jag vet iofs inte om jag klarar att hålla masken här hemma heller. Hur hade ni gjort? Eller hur har ni gjort?

Till en 23 åring skall du nog berätta direkt tycker jag. Mitt x sade att jag vill skiljas, gick ut ur dörren, hade ett tillfälligt boende klart utan att jag visste något ( antagligen hos finnen) sedan åkte han till barnen och berättade. Jag fick bli ensam kvar hemma och förstod ju inget…
Det är inte lätt för barnen heller fast de är stora. Fy… mår illa då jag tänker på den kvällen för snart 10 månader sedan. Styrkekram.