Precis så kände jag, han vill ändå inte ha mig så lika bra att acceptera det.
Samma här…
Det vill inte jag heller. Men att få hjärnan att gå vidare när allt händer runt omkring är inte lätt. Hur gör man?
2 gillningar
Ja hur gör man, jag har insett tror jag att det är över då han är kär i en annan. Så nu tar jag saken i egna händer och går på en date.
Eller ja fika träff. Försöka få bort honom ur skallen kanske träffa någon ny att prata med . Inte rusa in i något nytt men pröva vingarna lite iallafall. Och en fika kan väl vara ok då.
3 gillningar
Det är en fruktansvärd känsla när man får det bekräftat. Jag har aldrig känt mej så tillplattad, tom och gränslöst sorgsen.
3 mån tog det för honom att gå vidare efter vårt 30åriga förhållande ( ja det är hans officiella statement, jag tvivlar inte på att han träffat henne medan vi var gifta… men skitsamma) och uppenbarligen är hon hans livs kärlek, lyckan ler och han är säkert äckligt fjantig.
Jag har delvis gått vidare, men delvis står jag och stampar på samma ångestfyllda fläck. Sen den hemska dagen jag fick veta att han hade en ny har det snart gått ett år …
1 gillning
Försöker också att gå ut och dansa, jag tränar men det är inte lätt eftersom jag måste söka efter nya vänner🥴de som jag har, bor inte där jag bor, har familj/sambo eller inte kan. Våra ”gemensamma” vänner vill jag helst inte umgås med och många av dem är skilda och har skaffat nya.
Det är inte roligt att gå ut själv, men jag måste, hur ska jag annars få kontakt med andra människor.
Nu vet jag inte vart du bor men har du testat GoFrendly? En app för kvinnor som letar efter nya vänner.
Jag reggade mig i höstas och fick en ny vän 
.
Bor man i en större stad ordnas det ibland aktiviteter, att få nya vänner kan vara en start på det nya livet.
Jag står just nu och väger i mina känslor. Panik och ensamhet 50% och rationellt tänkande som @Jane skriver 50%. Hur får man det rationella tänkandet att ta den största platsen?
Min man, förlåt ex man, har haft ett förhållande i åtta månader innan han sa något om skilsmässa. När han väl sa något ljög han ihop en historia om att han hade känslor för en kvinna som fanns i hans periferi men hon visste inte om hans känslor. Idag, tio veckor senare, bor han hos henne den här helgen och har berättat att han kommer bo hos henne på sin semester, trots att vi officiellt inte är skilda än och trots att vi ännu bor ihop. Det går så fort och min hjärna hinner inte med. Jag tänker på våra två barn, hur ska dom kunna ”hänga med”. I julas älskade deras föräldrar varandra, till påsk ska dom skiljas och i sommar ska pappa bo med en annan kvinna.
Jag vill kunna enbart tänka och göra som @Jane skriver, men det är så oerhört svårt.
1 gillning
Hur har du gått vidare? Vad är det som gör att du känner att du står och stampar på samma fläck?
Jo jag känner till denna app och har varit med ett tag, men tyvärr så har jag inte fått någon som har svarat på mina meddelanden
Tråkigt att du inte fått ngt svar 
.
Hälften rationalitet och hälften känslor är väl bra! Det jag menar är att det är viktigt att bestämma sig och att försöka ta befälet. Det ska ingen annan göra. Sen är det inte lätt och det går inte snabbt och men man måste ha den inställningen. Hela processen tog ca 3,5 år för mig.
2 gillningar
Är du helt 100% säker på att kärleken i julas var ömsesidig? Kan det möjligen vara så att en part är kär i den andra medan den andra parten inte är kär i sin partner utan i den bekräftelse det ger i att vara älskad? Som gamle Spock en gång uttryckte saken “You may find that having is not as fun as wanting”. När vi fått det vi vill ha kanske vi upptäcker att det inte är så roligt som vi tänkte eller så finner vi i likhet med Israels barn i öknen att det vi bett om och äntligen fått blir så mycket av att det står oss upp i halsen att vi kräks, mår illa och önskar att vi inte hade bett om det. Så får man bekräftelse från annat håll och så blir det lite mer spännande…när fiskaren fångat den stora, när jägaren nedlagt sitt byte och det är dags för sölgörat med att ta hand om eländet - ta ur, stycka, städa - är det för många inte lika roligt längre.
3 gillningar
Jag har för det första överlevt hittills, vilket jag varken trodde jag skulle göra eller ens ville. Det har varit en lång och extremt knagglig väg fylld av sorg, smärta och ensamhet.
Jag försöker bygga upp mitt nya ensamma liv och det är inte lätt. Sjukpensionär, psykisk ohälsa, vilsen och rädd. Mina barn valde dessutom bort mej och tyckte det var roligare med en lycklig och kär pappa. Jag har dock börjat få en bättre relation till ena barnet och det gör mej lycklig.
Jag har dejtat en hel del, faktiskt träffat ett flertal trevliga män… Men män i 50årsåldern med sin nyfunna frihet är inte det minsta seriösa trots att de påstår det. De vill bara ligga runt.
Så… tiden gör att man går vidare på ett eller annat sätt. Greppar de halmstrån som finns.
Men jag har inte lyckats släppa mitt x, han är kvar i både hjärnan och hjärtat. Och det gör att jag ändå känner mej kvar på samma fläck som när han bad om skilsmässa. Han har gjort mej så sjukt illa så det är ofattbart att jag ändå känner som jag gör och det är inget jag ens vågar berätta för nån med risk för att bli helt idiotförklarad.
Jag tänker inte på honom dagligen längre och gråtit har jag inte gjort på länge utom när jag nu skriver det här, så kanske går det ändå framåt och att jag en dag blir fri från honom.
1 gillning
Hur kan de som lämnar gå vidare så lätt och träffa en ny så fort? Även om de har tappat känslorna så måste det väl vara nån form av sorg för dem också? Vara helt slut efter att allt det praktiska är löst? Jag förstår inte😔.
Idag har jag lagt ut mina hundar till försäljning😢. Jag vill inte men jag orkar inte att ta hand om dem…
1 gillning
För den som lämnar kan det vara så att det är ett långsamt, gradvis avsomnande. Man kan gå i det där för man tycker att det inte spelar någon roll, det är sak samma. Så händer det något, man kommer till en punkt, får en insikt eller träffar någon som gör att det där man förträngt kommer upp till ytan. Sorgen är redan genomgången och bearbetad, det har skett långsamt. Graven är igenskottad, blommorna lagts ner och den går ut från kyrkogården.
För den som blir lämnad kan det komma som en chock. “Men vi som haft det så bra. Varför har du inte sagt något? Varför fick jag aldrig en chans?” Jag kanske har svårt att tala om känslor. Jag kanske har försökt påtala det på ett maskerat sätt. Jag har kanske tagit upp det mer direkt men partnerna har sagt att “ja men vi har det så bra”. Jag ska inte dra min historia igen, det har jag gjort allt för många gånger i allt för många trådar i detta forum men kontentan är att ingen av oss mådde bra i vår relation. Hon ville inte erkänna det öppet för mig - men hon gjorde det för alla andra. När jag förde det på tal direkt var standardsvaret att vi hade det bra och att hon ville försöka. Jag gav med mig fast det aldrig blev någon förändring.
Nu är det bara ett par lass kvar som ska till henne. Jag känner mig lättad, befriad, jublande glad. Det var det ärligaste jag kunde göra. Några på det här forumet skriver mot bättre vetande att jag är fin. Det säger några på mitt jobb också. Det fanns en tid då jag var gift då jag undrat om jag skulle kunnat hålla masken om polisen kom och berättade att min fru var död. Jag skulle ha jublat och gått ut och firat. Det var många gånger jag funderade på att rymma, bara sticka iväg när jag fått löning, dra ut i världen och se hur långt jag skulle kunnat komma. Eller köra ihjäl mig. Hur fint är det på en skala 1-10? Skulle säga det hamnar på minusskalan.
Sorgen ligger i att jag aldrig skulle gett mig in i den förbindelsen, att jag kastat bort så många av hennes och mina år men framförallt att jag lurat bort henne över halva landet från sin familj och sociala sammanhang. Men gjort är gjort och precis som jag meddelat skilsmässan ramlade en gift kollega i mina armar. Hade vi blivit ett par skulle ingen trott att vi inte haft något på gång innan men det hade vi inte. Nu valde hon att gå tillbaks till sin man. Hon sa att hon var trasig, att jag helade henne men att något fattas mellan oss och att vi är för olika. Att hon gjorde slut strax efter att jag inte klarat av att älska med henne på kontoret och att en annan kollega - som också är gift - som är hennes livs kärlek kanske börjar visa intresse igen har väl ingenting med saken att göra.
3 gillningar
Det var fruktansvärt ledsamt att höra! Finns det ingen annan möjlighet än att sälja dem? Ingen familj eller vän som kan ta dem tills du är på fötter?
Jag vet att hundar kräver en del, har haft två tidigare, så jag förstår dej också.
Jag har två katter och utan dem vet jag inte hur det skulle gå.
Ja… hur är det möjligt att gå vidare så fort?
I mitt fall tror jag ju att han gick vidare medan vi var gifta, men om nu så ändå inte är fallet … ja då tog det honom tre månader… efter 30 år med mej. Det är ju förstås ingen jättebra merit i mitt livsCV. 
En del har sagt till mej som tröst att han självklart inte mår bra han heller, att verkligheten kommer ikapp honom förr eller senare, att han är gubbsjuk, har en livskris … Men jag tror inte på nåt av det eftersom jag känner honom. Han har bara släppt allt och gått vidare. Han vänder sej aldrig om.
Jag kan förstås önska att hon som ändå är tio år yngre en dag tröttnar på den där fjantiga lismande manipulerande skitgubben så att hans liv vänds upp och ner. Men de är ju så lyckliga 
2 gillningar
Takk, rulle, for at du alltid får meg til å fundere og reflektere over meg og mine valg. Ble som et klask i bakhodet det som Spock sier … Og nei, det er ikke like moro å rydde alt etterpå 
Ha en strålende søndag, alle sammen 
Får heie frem Tre Kronor etter det norske laget ble most av Tjekkia 
Mea; håper du finner en løsning for hundene dine. 
Fideli; Jeg har også 2 katter, og uten dem hadde jeg ikke kommet hit hvor jeg er i dag.
Fy vad jobbigt. Håller med dig. Vår skilsmässa är inte ens köar och han har en ny som han åker till hela tiden
1 gillning
