Han flyttar 30 mil och lämnar barnen

Över ett år har gått och skilsmässan gick igenom i juni. Det blev aldrig 25 år tillsammans utan stannade på 24 år, ungefär lika många år som antal födelsedagar hans nya flickvän har firat. Han låtsas att han inte snart är 50 år utan lever som om han var 25 år igen. Antagligen för att passa bättre ihop med den där nya flickan som är orsaken till vår skilsmässa.

Nog om det. Våra två gemensamma barn har farit ganska illa av allt som hänt och framför allt av hans beteende. De kom hem till mig i höstas, mitt under “hans vecka” och vägrade gå tillbaka. Han var arg, stressad och skrek var orsaken jag fick från barnen. Och att hon hade flyttat in, en person de aldrig tidigare träffat.

Våra barn har sedan dess bott heltid hos mig, det äldre barnet träffar sin pappa varannan helg. Om pappan inte planerat något annat. I somras valde han att åka på semester med hans nya tjej, trots att hans barn skulle vara hos honom de dagarna.
Igår fick jag ett mejl där han informerade att han inte kan invänta att han och barnens relation ska bli bättre. Från månadsskiftet flyttar han 30 mil bort till sin nya flickvän. Kvar i staden vi bor ska han ha en liten lägenhet på 20 kvadratmeter där han ska bo när han är i stan. Det barn han inte träffar vet ännu inget då hen inte har någon kontakt med pappan. Jag vet inte hur jag ska berätta det här eftersom jag oroar mig för hens mående.
Jag tycker inte att han agerar för barnens bästa. Jag tycker inte att han erbjuder dem ett hem där de kan få möjlighet att vara ungdomar i. Jag tycker att han förbrukat rätten att ha gemensam vårdnad.

Jag funderar därför på att ansöka om ensam vårdnad för båda barnen. Jag tror uppriktigt att det är det absolut bästa för barnet. Jag tror också att jag skulle må bättre om jag kunde slippa momentet att försöka få honom att förstå, lyssna och prioritera rätt.

Om någon varit i en liknande situation och vill delge mig sina berättelser vore det snällt. Och kanske finns det andra som har tankar, erfarenheter eller bara vill bolla?

3 gillningar

Jag har tack och lov inte varit i din situation, vilken jag beklagar å det djupaste.

Jag brukar heller i princip aldrig haussa ansökan om egen vårdnad, men i detta fall gör jag ett tveklöst undantag. Vilken tokig gubbe, men alltså vad är det med övre medelålders män… en 24-åring som han är mer än dubbelt så gammal som och som han inbillar sig att han själv ska duga åt for life :smirk:… men det är nog säkrast för honom själv att han behåller sin lilla etta, för fortare än han anar kan han vara tillbaka där :joy:

Sök! :muscle: :v: :crossed_fingers:

8 gillningar

Ja, vad kan man säga, vilken jävla idiot alltså. Att tonårskillar ibland tänker med det mindre huvudet kan vara lite tragikomiskt men när medelålders män gör det är det ju enbart tragiskt och väldigt pinsamt.

6 gillningar

Tydligen har han sagt till våra gemensamma vänner (som han nu sagt upp relationen med) att “det här med familjelivet är inget för mig”. Undrar om hans nya vet om det? :thinking:

1 gillning

Vi var gifta i 25 år, precis som ni, och han flyttade genast in hos sin nya kärlek. Hon var inte superung utan faktiskt äldre än jag (tack o lov, för jag har åtminstone inte behövt oroa mig för att de ska skaffa barn!). Vi har flera gemensamma barn, och han valde ut vilka han ville fortsätta ha kontakt med, vilket var bland annat den yngsta. Han ville ha gemensam vårdnad, så han kunde bestämma över barnen, men han ville bara ha umgänge när han hade tid över och tråkigt.

Två av de vuxna barnen valde bort honom helt, när hela den smutsiga historien om lögner, otrohet och svek kom fram. Så hade vi två minderåriga barn, där han ville ha lite umgänge med den ena men inte den andra. 15-åringen som blev bortvald, sade direkt att han inte brydde sig. Men hela hans kropp och psyke reagerade starkt, och han fick en kronisk sjukdom plus en djup depression med självmordstankar.

Umgänget med den yngsta rann ut i sanden. Det blev för besvärligt för honom och för otrevligt för henne. Pappans nya kärlek var inte vare sig välkomnande eller snäll, så dottern började skylla på allt möjligt för att slippa åka dit. Vi träffade familjerådgivare och var till familjerätten, och där talade jag om att jag tänkte ansöka om enskild vårdnad, för att slippa jaga rätt på exet för minsta lilla underskrift för skola eller vård. Exet svarade genom att orosanmäla mig till socialen. Det har liksom varit hans “grej” efter skilsmässan; att ställa till det för mig så mycket som möjligt.

Jag är övertygad om att dina barn mår bättre i längden av att slippa kontakten med den sortens pappa ditt ex är, men att bli avvisad av sin egen pappa är tufft för vilket barn som helst - stort som litet. En kurator eller samtalskontakt vore nog inte helt fel för båda dina barn.

4 gillningar

Jag tänker nog faktiskt att du INTE ska söka enskild vårdnad nu. Att bli fråntagen vårdnaden har jag uppfattat ska bedömas på samma sätt om det finns en eller två föräldrar med i bilden. Dvs hade socialtjänsten övervägt att frånta honom vårdnaden om barnen bodde enbart hos honom? Nej. Att man inte är bra, att man sviker, inte aktiv etc tror jag inte är skäl nog, utan man ska göra saker som barnen far illa av. Direkt. Inte indirekt genom att flytta, utan genom att vanvårda dem den tid de är hos honom, utsätta dem för fara etc. Och då är alltså nästa steg i min tankebana att en frånvarande förälder ju inte kommer att begå såna totala övertramp.

När ör man beroende av samarbete med en sån förälder? Vid passansökan, starta bankkonto, skaffa BankID etc. Kanske också när man vill söka ledigt från skolan. Kan du lösa ngt av detta innan han drar? Se till att passen är förnyade tex? Se till att inte vårdnadshavare kan ta ut pengar från barnens konton, men låt er båda behålla insynen.

Jag och barnens pappa skildes när yngste var 13,5 och äldste 17. Vi gick ett pra samtal hos familjerådgivare, sen föreslog hen att jag skulle ha ett eget samtal. Där förklarade hen att med så här stora barn så behöver man inte ha särskilt mycket samarbete. Och så är det. Så har jag hanterat situationen i tre år nu.

Låt honom flytta, visa inte för honom vad du tänker om hans livsval. Självklart är jag också tveksam till vad han har att tillföra till sina barns liv.

3 gillningar

Jag håller med ”Uppochner ner”, sök inte ensam vårdnad. Det är en uppslitande process, du kommer förmodligen inte lyckas och det behövs inte.

Det är skillnad på vårdnad, boende och umgänge.

I ert fall verkar det som barnens far inte kräver boendet (vilket han inte skulle få eftersom han flyttar från barnens hemmiljö), han kan däremot begära umgänge men eftersom det verkar som att barnen är ganska stora kan de tacka nej till det. Dvs barnen/ungdomarna bor kvar med dig, kanske besöker pappa ibland men på egna initiativ. Du får underhåll för dem men de kostar betydligt mer än det dubbla.

Vårdnad däremot handlar om juridik och där kan det faktiskt finnas fördelar att det finns två vårdnadshavare så länge ni inte använder detta som ammunition. Om du oroar dig över att han inte ska underteckna formulär för skola, vård, pass etc finns det säkert sätt att skaffa olika typer av fullmakter.

2 gillningar

Tack. Mitt yngsta barn har det kämpigt och har via BUP samtal varje vecka.

Egentligen handlar nog min vilja att ha egen vårdnad om att jag anser att han inte längre har rätt att ta beslut som rör mina barn. Jag är less på att jag ska fortsätta ändra mina planer för att han inte har tid/lust att prioritera. Men jag ska vänta tills affekten lagt sig så jag gör det bästa för barnen.

3 gillningar

Jag tycker ju att han gör barnen illa. Men jag förstår det du skriver och jag fattar också att jag är i en enorm affekt just nu. Jag behöver nog andas lite och när allt lagt sig får jag fundera på hur jag ska göra. Det stör mig också att han knappt betalar någonting i underhåll men verkar ha massa pengar över till dubbelt boende, semestrar och annat. Men hur jag än räknar blir det bara 1300 kronor per barn…

4 gillningar

Du behöver prata med ditt X om hur han tänker kring praktiska saker som lappar från skolan som ska skrivas på med kort varsel. Bankfullmakter och sådant finns ju och det går oftast att lösas med framförhållning men när barnet “råkar” deleta sitt mobila bankID och påskriften dröjer ett par veckor kommer det innebära trassel för barnet. Fattar han det?

Om ni är överens om att han av praktiska skäl ska avstå vårdnaden kan han göra det, men det behöver skrivas papper. Underhåll blir han tvungen att betala ändå.

Mitt X är en riktig snåljåp men efter mycket bråk har han accepterat att betala “lägstanivå” som motsvarar det jag skulle få från FK om jag ansöker om underhållsstöd. Ny nivå från augusti 2022!

“Om den andre föräldern inte betalar något underhåll får du 1 673 kronor per månad till och med månaden när barnet fyller 7 år, därefter 1 823 kronor till och med månaden när barnet fyller 15 år och 2 223 kronor efter att barnet har fyllt 15 år.”
https://www.forsakringskassan.se/privatperson/foralder/for-foraldrar-som-inte-lever-ihop/barnet-bor-hos-dig/underhallsstod-nar-barnet-bor-hos-dig

4 gillningar

Äntligen höjs beloppen för de dysfunktionella snåljåpar till föräldrar som inte tar fullt delat ansvar för sina egna barn.

För visst läggs de utbetalningar som FK gör för barn till betalvägrare som en personlig skuld för den betalvägrande föräldern hos FK… eller är det bara något som jag har (önske)drömt?

1 gillning

Nä jag har också fattat det som att de får betala detta till FK. Sen är det väl så att en del av de värsta stolpskotten redovisar inga vita inkomster eller har redan fogden efter sig så att de inte gör någon skillnad/de inte betalar ändå men för dem som har normalt jobb och försöker leva ett normalt liv men skiter i sina barn så kommer de ju få betala.

1 gillning

Tack för det televerket, säger jag bara :v:

Att betalvägrande föräldrar skulle lyckas komma undan och istället låta skattebetalarna få stå för notan för de egna barnen medan de själva fortsätter lägga egna inkomster på nya partners och nya barnkullar vore ju så rent ut skamligt :facepunch:

2 gillningar

Tuff situation du beskriver, och jag förstår din frustration. Mitt ex’s ex betedde sig inte helt olikt ditt ex. Hon bråkade och betedde sig förjävligt på många sätt, och efter några kaotiska åt hade hon sin 8åring halvtid (men bara 2 dagar åt gången för mer orkade hon inte). Sen träffade hon en ny kille och flyttade 40 mil bort, och ville absolut inte ha med sin son. Totalt jävla hjärtskärande. Trots att det fanns en hel del andra skäl för mitt ex att söka enskild vårdnad ovanpå själva flytten så fick han rådet att låta bli, för det är helt enkelt mest jobbigt och troligen skulle han förlora ändå.
Så, även om jag förstår dina känslor så skulle jag nog råda dig att låta bli. Han sviker barnen men på sikt kanske det blir en stabilare vardag för dom så här.

Hej,

Jag kan inte uttala mig om huruvida du ska söka ensam vårdnad eller inte.
Men däremot vill jag ge dig lite styrkekramar i din situation genom att berätta om egna erfarenheter.
Jag har varit i en liknande situation där jag träffade en tjej som var mer än tjugo år yngre än jag. I mitt fall så var jag separerad sen länge och bodde själv i en lgh i Sthlm.
Jag har aldrig dragits till yngre tjejer men den här gången var det annorlunda. Hon var den drivande, en ung tjej på 22 år i mitt fall (när det hände) har inte den emotionella mognad eller erfarenhet av familjeliv och relationer som en äldre människa som har upplevt mer i sitt liv. Mina söner var i stort sett i samma ålder och kortfattat så var det min största rädsla - hur kommer min relation till min familj bli.
Även om jag/vi försökte göra allting rätt, ge förhållandet en ärlig chans, tala öppet och ärligt med familjen och vänner runtomkring så blir det aldrig naturligt.
Relationen i mitt fall till sönerna tillsammans med henne blev självklart aldrig naturligt. Min relation till hennes föräldrar blev heller aldrig naturligt och jag kunde inte heller umgås naturligt med hennes vänner.
Så hur mycket jag tyckte om henne, hur mycket jag än försökte så kom verkligheten ikapp. Relationen bygger på fel saker oftast. Den bygger på attraktion, mannen känner sig yngre vitaliserad och tjejen känner sig oftast mer accepterad som vuxen person och får tillgång till ”det vuxna livet”.

Jag lärde känna hennes person och det var den jag var kär i, men dom andra bitarna i livet - en framtid tillsammans, att gå igenom hela livet tillsammans, förtroende, gemensam värdegrund osv. Allt det fanns inte där.
Hon ville så gärna bilda familj och gifta sig med mig men jag var tvungen att inse och rationellt förstå vad livet handlar om.

Jag bröt upp det förhållandet efter nästan fyra år. Då var hon accepterad av mina söner och familj men olikheterna pga ålderskillnaden kunde vi inte bortse ifrån.

Idag lever jag ensam så tillvida att jag har mina söner som nu är 22-26 nära mig och min relation till familjen, föräldrar vänner är tillbaka till en sund normalt sätt.
Jag saknar henne varje dag men känslorna kan inte styra våra livsval enbart vi måste tänka på helheten och hur vi kommer att må under en längre tidshorisont. Värderingar som familj ansvar relationer till nära och kära och hur kommer livet att se ut om 10-20 år. Det är viktigare att ha med sig än en förälskelse och passion. En pusselbit kanske var alldeles rätt men många saknades.

Kärleken är brutal men vi får inte låta oss enbart styras av förälskelsen då kommer vi aldrig att bli lyckliga i det längre perspektivet.

Så slutade min historia. Jag bor ensam nu och lever ett bra liv. En dag kommer jag att träffa en kvinna som jag kan åldras med och bli lycklig med även om i framtiden. Det kan du sällan med en person som är på en helt annan plats i livet.
Hon som jag är kär i ännu, hon som är ung. Ja hon träffade en ny man en månad senare och flyttade ihop med honom efter en vecka. Det var tre månader sedan hon sa att hon älskade mig och ville bilda familj, idag är hon gravid med honom. Han är 32 år äldre och lämnade sin fru och barn omedelbart för henne.
Jag vet att det inte kommer fungera på lång sikt. Jag vet det för jag har varit där och sett det med egna ögon.

Jag tror din man kommer ångra sig djupt om några år men vilken tröst är det när skadan nu redan är skedd.

Stå på dig. Det finns många av oss män här ute som trots allt värdesätter er kvinnor och dom sunda relationer vi kan bilda.

Jag lärde mig isf.

Kram !

6 gillningar

Låter som att den unga tjejen saknat en stabil och trygg fadersgestalt i sitt liv.

Jag såg ett klipp på Youtube där de intervjuade par med stor åldersskillnad. De visade hur de skulle se ut i framtiden. Oftast var det mannen som var mycket äldre. På framtidsbilden var kvinnan fortfarande ung och såg bra ut medans mannen var en åldring.

Jag skulle inte heller vilja leva med någon mycket yngre. Det är onaturligt på nåt sätt.

Säger inte att det aldrig fungerar, för det gör det, men statistiken är emot par med stor åldersskillnad.

1 gillning

Läste precis - i Svenska dagbladet tror jag - om stor åldersskillnad. När det skilde 20 år håller bara runt 4 % av förhållandena.

Bäst håller jämnåriga, inom 1-3 års skillnad.

2 gillningar

Ville bara skicka en hälsning till dig och jag önskar dig styrka i hanteringen av din situation. Beklagar hur din fd beter sig. Ett sådant svinaktigt beteende. Obegripligt hur han kan leva med sig själv. Kan bli ett ensamt uppvaknande en dag. Ibland känner jag att jag vill rycka ut och komma till undsättning för stöttning på plats. Heja dig som står stark för barnen :heart:

3 gillningar

Jag tycker du kan fråga ditt ex hur han tänker angående vårdnaden. Ni kan komma överens om att du ska ha enskild vårdnad och om han inte motsätter sig söka om det tillsammans. Nu tänker jag ur ett praktiskt perspektiv.

Man kan annars hävda att han försvårar samarbetet genom att flytta så långt bort.
Vårdnadtvister brukar dra ut på tiden och är ofta jobbigt för alla parter, även barnen.