Hej!
Det är säkert en del av er här inne som kommer ihåg mig. Mitt x bedrog mig under 3-års tid och det hela slutade med att han bodde växelvis mellan mig och flickvännen. Ni kan läsa mina andra trådar om ni vill, för denna tråd handlar om något annat.
Jag är helt överens med min hjärna över att det inte finns någon möjlighet till att jag och exet ska bli tillsammans igen. Detta pga. att han har en inställning som grundar sig i “jag skiter i vad hon tycker och tänker, jag gör som jag vill”. Jag har flyttat sedan cirka 6 månader och trivs med att vara ifrån honom.
MEN! Jag blir väldigt upprörd när jag gång på gång får reda på att han ljuger, om stora som små saker. Jag önskar att han vore ärlig. Jag kan inte uppleva att jag är svartsjuk på att han uppvaktar någon annan utan det är själva grejen med att jag fortfarande inte är värd sannningen. Kan tillägga att vi har två barn tillsammans vilket kräver att vi samarbetar och har kontakt.
Jag har försökt att komma vidare och lägga fokus på annat. Har skrivit in mig på en dejting-app för jag saknar att dela vardagen med någon. Samtidigt känns det som att jag bedrar mitt x och jag döljer och smusslar med att jag är där inne och har kontakt med andra män. Vilket jag förstår är helt galet!
Så min fundering är; när kommer det inte kännas som jag bedrar exet? Hr lång tid tar det innan jag kan släppa min irritation på hans beteende? Vad har ni för erfarenheter här inne?
Nu har jag inte läst din historia men kan det vara så att ditt X var väldigt svartsjuk och kontrollerande?
Jag levde själv i ett destruktivt förhållande där maktbalansen blev helt snedvriden. Hon gjorde vad hon ville och när hon ville. Om jag däremot skulle göra något så försökte hon manipulera bort det genom “hot” och tystnad så det slutade ofta med att jag stannade hemma för att slippa känna dåligt samvete eller mötas av iskall tystnad. De gånger jag ändå gjorde nåt var det sms-terror hela kvällen!
Det känns som att du fortfarande är bunden av rädsla för hans missnöje, tystnad och ogillande - även fast du logiskt sätt vet att det är slut!
Ni måste ju natrultigtvis fortfarande ha kontakt! Men det behöver inte betyda att ni träffas och pratar om väder och vind? Låt bytet ske på fritids/skola om det går.
Berätta aldrig någonting om ditt personliga liv och fråga inte heller något om hans. Det är ju inte relevant längre - så länge det inkluderar barnen förstås!
Du behöver bli avgiftad! Inlagd på torken! Du kommer må bättre ju mer veckorna går och en dag så vaknar du och känner att du inte kan bry dig mindre om hans åsikter och vad han anser om dig.
Frihet!!! 
2 gillningar
Tack för ditt svar! Du slog huvudet på spiken direkt. Beskrivningen stämmer mycket väl in på mitt x.
Jag gillar ditt uttryck att jag behöver in på torken, du har säkert helt rätt.
Det låter som att du har upplevt samma. Hur länge behövde du vara på torken för att komma ut på andra sidan?
Det mesta står i min egna väldigt obehagliga tråd! Jag kollade i den för nån vecka sen och ryste när jag läste de första inläggen. Snacka om att vara på botten!
För mig tog det exakt 5 veckor av en helvetisk plåga innan det där hoppet om att det skulle lösa sig försvann!
Man började kunna tänka lite mer logiskt igen och sorgen och smärtan övergick i en ilska istället.
Då bestämde jag mig för att aldrig ha något med henne att göra igen. Jag svarade inte när hon ringde, jag svarade inte på mail förutom om det var nåt väldigt viktigt om barnen. Jag försökte tvinga ut henne ur skallen! Jag hade gett mig fan på att vara starkare och alltid finnas där för mina barn!
Den kvinnan skulle aldrig få en enda känsla av mig igen så jag införde total noll-kontakt! Jag höll mig borta när hon skulle hämta barnen osv.
Bra eller dåligt? Ja det kan man kanske diskutera! Barnen har naturligtvis märkt att jag inte vill se henne men det var faktiskt mitt livs värsta kris och jag visste att jag skulle vara ett vrak en hel kväll om hon kommit in och pratat helt likgiltig och glad trots att allt hon krossat!
Efter nån månad så börjar man känna den här underbara känslan av likgiltighet om vad dom gör och man bara vet att man aldrig vill ha tillbaka dom igen. Att komma över sveket och smärtan för att ha blivit så förödmjukad är ju en annan sak. Men det är ju nåt som man ändå får kämpa med själv. Av X kommer du ju aldrig få några vettiga svar, eller åtminstone inget som får dig att må bättre i alla fall eller hur?
Sen måste jag ju också erkänna att jag börjat träffa en kvinna som jag är MYCKET intresserad av. Hon är raka motsatsen till X och just nu känns allt så jäkla bra faktiskt! Det går att bli kär igen även om någon krossat ens hjärta!
6 gillningar
Preeeeeecis där är jag nu och jag måste avgiftas men jag har ringt o ringt o smsterrat o han kan bli så aaaaarg och nu skakar jag nästan av ångest o det suger i mig att bara få höra honom. Överlever man det här? Jag är liiiivrädd att jag aldrig ska må bättre
1 gillning
Ja jag kommer ihåg känslan av att behöva sitta på händerna för att inte sträcka sig efter telefonen!
Försök stå mot! För den som svarar är inte samma människa längre och det gör så förbannat ont när man inser det. Jag har egentligen inga råd förutom att försöka göra allt för att stå mot. Ring en vän istället! Skriv här! Försök tänka att det är en jävla skittid du måste ta dig genom. Dina känslor kommer att lugna ned sig men tyvärr så tar det lite tid.
1 gillning
Jaa visst e det så. I mitt huvud vill jag ringa han som jag alltid ringt under våra 6 år ihop när han legat ute o kört sin lastbil o nu när jag har ringt så är det inte samma person o ångesten blir ännu värre ändå känner ett lugnatt han inte blockat mitt nr som han gör ibland när han blir arg. Vi har en4 åring ihop som han bara har varannanhelg. Han lämnade inte mig för en tjej han lämnade familjen pga hans asperger och att hans jobb går före allt o alltid varit så. Men han var kontrollerande och sa att dom jag pratade med var falska så jag anpassade sönder mig o hade bara han o barnen. O nu har han massa vänner o lever livet o jag sitter här o kan inte äta eller sova trots att han flyttade i juli. Jag gjore misstaget och ställde upp o träffa han för sex fram till förra v o nu är jag ju på ruta ett igen. Jag har sen tonåren generell ångest o panikångest o deppression så detta tar ju så hårt. Trots att jag lämnade han för 2 år sen efter massa parterapi o jag hjälpte han att få tid för utredning men sen sakna vi varann så mkt o jag lät han flytta hem igen men de blev ju inte bättre ändå o jag ångrade att jag tog tillbaka han men nu när han lämnade mig så har jag sån här panik när jag egentligen ska vara lättad. Jag väntar på psykologkontakt kbt men är kö.
1 gillning
Vår separation har varit väldigt luddigt. Allt var diffust, även efter att jag flyttat ut. Det som skiljer våra situationer åt, tror jag, är att mitt x vill ha mig tillbaka. Jag hade kunnat ringa honom ikväll och vara tillbakaflyttat i vår gamla gemensamma hem i morgoneftermiddag.
Det är verkligen jättejobbigt med det här att det går fram och tillbaka. Jag har också tagit tillbaka och haft sex efter separationen. Men jag var som du och mådde fruktansvärt dåligt efteråt. Min räddning med ångesten var min terapeut, det jag bär på nu är mer irritation och frustration över att jag “kört fast”.
Det är hemskt att känna att man inte betyder något, eller kanske så man gör det men inte alls i den utsträckning man vill. Jag ville ju bli älskad och sedd för hela mig, inte bara när det passade. Känner med dig!
Precis!
Jag är i situationen att JAG är det som flyttat och splittrat barnens familj. JAG ser till att de får flytta fram och tillbaka. Samtidigt som jag vet att det är hans 3-åriga förhållande med någon annan som är grundorsaken. Jag gör nästan allt för mina barn, men att gå tillbaka till honom är inte tänkbart.
Ja exakt!!! Jag har varit två gånger nu hos en kurator men det gav mig ingenting och jag ska nu få tid till en psykolog för så här kan jag inte må. Kramis o tack för du skriver med mig❤️❤️❤️
1 gillning
Ja jag har ju blivit ännu mer lessen nu när han skryter om vad han ska göra o massa kul men det har han gjort sen dag 1 o nångång ibland när verkligheten kom ikapp så ringde han mig o ville ses o kolla film o så. Det är ofta när jag är starkare. Jag har inte ringt eller smsat på hela dagen trots att ångesten river o de känns som såret innuti blöder
1 gillning
Vad bra att du provar att gå till någon annan. Jag har tappat räkningen på hur många icke kompatibla terapeuter jag parats ihop med. Men sen hade jag turen och hittade hen som matchade mig och fick väldigt mycket hjälp.
Nu vet jag inte så mycket om din bakgrund, men jag kan relatera till min egen situation. Den hemska känslan när han bara i förbifarten nämner att jag han ska åka iväg 10 mil för att hänga med en “vän”. Osanningarna som han brukade slänga sig md hänger i luften och en del av mig bli fokuserad på att han ska säkert inte träffa den han säger utan att han smusslar med något annat. Det är bland annat sådana senario jag tänker på när jag skriver att jag inte kommer vidare. För jag har valt att flytta ifrån honom, då borde jag ju vara ok att han träffar någon ny…
Starkt av dig att inte ringa trots ångesten! Kämpa på.
PRECIS så känner jag med!
1 gillning
Hallå där.
Hur går det för dig?
Hej!
Ja, du… Jag har inte kommit vidare. Vi har “försökt” men han har alltid haft henne som back-up. Jag mår jättedåligt samtidigt som jag mår SÅ bra när vi “är tillsammans”, antagligen därför jag inte kommer loss. Jag behöver den där Quick-fixen som han ger mig de månader vi har det bra.
Men jag har insett att jag behöver hjälp! Och är igång och letar. Känner att jag behöver yttre hjälp. Har provat terapi, både psykodynamisk och kbt. Letar stödgrupper. Har ni något bra konkret tips tar jag gärna emot.
