I somras släppte min sambo sen 7 år och pappa till min 1,5-åriga son bomben att han inte älskar mig längre. Han fick når sonen föddes någon slags kris (hade han varit mamman hade han inte omöjligt blivit diagnostiserad med förlossningsdepression). Han kände att hans liv “tog slut”, han kunde inte längre träna varje kväll som han gjort hela livet, han kunde inte gå på AW när han ville osv. När sonen sedan fyllde 1 år och han skulle vara pappaledig (på hans eget initiativ) blev allt ännu värre. Han har inte många egna kompisar utan får sitt sociala umgänge på jobbet vilket nu försvann. Dessutom var jag pga Corona tvungen att jobba hemma och sonen ville inte vara med pappa när jag satt i rummet jämte. Hela situationen var såklart jättejobbig. Vår son har alltid sovit jättedåligt, vaknat 1 gg/timme i princip 1,5 år. Tidigare i vår relation har jag haft mkt problem med ätstörningar och jag vet att jag inte alltid varit lätt att leva med och varit ganska bråkig och haft mkt temperament. Mkt pga mina ätstörningar. Han har senaste 1-1,5 åren gått från att vara glad, sprallig, kärleksfull till att bli i princip konstant sur, han vill inte umgås med mig och vår son, säger att han inte tycker om att spendera tid med vår son, ser ingen framtid, har inga vänner osv osv. Allt i hans liv är skit enligt honom själv. Han älskar inte mig, känner inte att han har några känslor, har plötstligt blivit osäker på om han någonsin gjort det, säger att jag i princip tvingade honom att skaffa barn (trots en välidgt planerad IVF-graviditet), att jag manipulerat honom mm mm. Jag har sen jag insåg att han mår dåligt försökt göra ALLT för att han ska må bättre - låter honom få all tid han vill tid sitt stora intresse golf (som han säger är den enda glädjen i hans liv), tar det mesta arbetet hemma, tar “projektledarrollen” om allt som rör sonen, tar alla morgnar, nätter osv. Vi bråkar aldrig längre och har ofta ganska trevlig kvällar när vi gör saker tillsammans - lagar mat, spelar spel, pusslar, filmkvällar, har sex regelbundet, har alltid kunnat sitta och prata om allt mellan himmel och jord i flera timmar vilket vi fortf kan. Vi båda har alltid sett just att vi samtalar så mkt som en positiv sak med vårat förhållande. Nu har det iaf gått sex månader och han säger att han fortf inte känner någonting, att han inte ser någon framtid ihop, men han är osäker på om han vill separera, för att han inte vet om det är honom det är fel på eller om det är mig/vår relation det är fel på, han säger att han inte vet om han kommer bli lycklig utan mig heller. att leva med mig är kolera men att lämna mig blir pest. Vi har gått 1 gång på familjerådgivning för att reda ut vad vi ska göra och komma vidare, men säger då och då att han inte ser meningen med det. Han säger att han ska gå till en psykolog själv men tar inte tag i det. Jag har senaste 6 månaderna lagt ALL min energi på att få honom att må bättre och helt lagt min egna behov och mående år sidan. Gråter fler gånger varje vecka och om han ser mig gråta blir han känslokall och ber mig sluta för att det är så jobbigt för honom att behöva höra. Jag känner en sån panik och oro inför framtiden. Jag älskar honom men han ger mig aldrig någon bekräftelse eller visar att han bryr sig om mig. Han har väldigt mkt humörsväningar och går från att verka glad till superirriterad och jag känner en konstant oro och ångest för om han är på irriterat-humör vilket alltid gör mkt jätteledsen för jag tolkar det som att han inte tycker om mig (vilket han ju inte heller gör). Det enda jag vill är att han ska gå med på att försöka jobba på att hans känslor ska komma tillbaka och se om vi kan börja älska varandra igen, om inte annat så för vår sons skull. Men han vet inte om han vill det. Vad ska jag göra?? Någon som varit i någon liknande situation, vad gjorde ni? Ibland tänker jag att det är någon form att depression/kris sen vår son föddes som hänger kvar och att han kan bli sig själv igen om han bara får hjälp med det. Kanske famlar jag efter halmstrån och borde bara ge upp och gå vidare…?
Jag är övertygad om att du kommer att krascha totalt om ni fortsätter så där. Du behöver inte ge upp och gå vidare om du fortfarande älskar honom, men du behöver komma i från honom just nu. Du kan driva i genom en separation och leva själv med sonen.
Det senaste året har du gjort allt för att din sambo ska må bra, och du kan inte göra mer nu. Resten måste han göra själv, utan att du tassar runt på tå och curlar honom i allt.
En sak måste du ge upp; hoppet om att just du ska kunna fixa honom och göra honom lycklig. Det går inte. Han måste fixa det där på egen hand. Söka hjälp hos läkare, psykolog, terapeut eller vad han nu behöver. Om han gör det och sedan kommer fram till att han vill leva med dig, då kan du fatta ett nytt beslut. Kanske du väljer honom igen, men kanske du inte gör det.
Det är inte din uppgift att laga honom. Det är något han måste vilja göra själv. Just nu gör du allt för honom och han kan glida runt på ett bananskal och göra absolut inget. Sluta med det! Börja t ahnad om dig själv och ställ krav på honom!
Mår han dåligt? Då får han ta sig till psykolog omedelbart.
Han vill inte separera men då får han ta ansvar!
Han är vuxen och får bete sig som det!
Det kallas för psykisk misshandel det som din sambo håller på med just nu. Hot n cold - beteendet. Ena stunden är han tillmötesgående andra är han kall och avståndstagande. Han gör det kanske inte medvetet, men från ditt perspektiv så är det väldigt skadligt. Han håller dig i ovisshet vilket leder till att du servar honom, sätter ditt liv på paus, tar ALLT ansvaret för relationen, tassar på tå runt honom - du utplånar dig själv för hans skull. Du bär både dig själv och honom. I längden är detta mycket skadligt för dig.
Låt honom inte göra såhär mot dig. Han är inget barn, han är vuxen. Det är dags att han tar sitt ansvar - både för familjens skull och för sin egen skull. Det är fruktansvärt hårt att gå in i en depression, men i slutändan kan ingen annan än en själv ta sig ur den.
Detta är inte ditt ansvar. Just nu parasiterar hans sjukdom på honom och på dig. Det kommer förstöra allt så småningom. Flytta isär är mitt råd. Man riskerar också att bli medberoende till en så psykiskt sjuk människa vilket du redan verkar visa tecken på att vara.
Han kan flytta - att inte vilja söka hjälp måste ge kännbara konsekvenser för honom. Just nu är du “möjliggöraren”. Sålänge du sköter vardagen och allt annat runt omkring honom kan han gå i sin bubbla och “flyta med”.
I längden kommer du att förlora dig själv och i värsta fall drabbas av en rejäl identitetskris. Och det kan bli en mycket dyrköpt läxa för din del.
Jag pratar inte ur tomma luften, jag var medberoende i 7 år och “användes” iallafall det sista året av mitt 7 år långa förhållande.
Jag instämmer med alla föregående kloka svar, att du behöver se till dig själv och ditt eget mående, så att du håller för dig och er son.
Du verkar verkligen ha försökt och har nu hamnat i en situation att du gör allt för att fungera för honom och hela familjen, och du trippar på tå för att han inte ska bli irriterad för något. Jag känner igen mig i hur jag haft det under flera år.
Min man hade egocentriska tendenser redan från början, som jag både anpassat mig till och valt att blunda för, men som förvärrades när min man blev allvarligt sjuk och till viss del blev personlighetsförändrad för fyra år sedan. Vi har tre barn ihop, den yngste var då 1 när han blev sjuk. Jag har en egen tråd ”Skiljas från någon som inte mår bra”.
Jag är vad man kan kallar en hsp, högkänslig person, och en empat, och mixen med hans personlighet, med vissa narcissistiska drag, ingen bra kombination.
Jag försökte få honom att ta hjälp i flera år, men det ”bet” inte. Först att han skulle ta enskild hjälp, försökte via hans familj som skyddade honom, till slut var sista hoppet familjerådgivningen. Först var det ”att underminera äktenskapets betydelse” att gå dit. Han förstod ingenting. Sedan när han förstod att jag var på väg att lämna i våras, gick han med på det några gånger till, men då pressade jag mig själv så mycket att skapa förståelse hos honom att jag till slut fick panikattacker. Allt ansvar låg på alla andra, inget var hans ansvar, alla skulle bara förstå honom, han är som ett stort barn.
Jag har jobbat väldigt hårt för att han ska hantera sitt mående, och för att få honom att förstå vissa bitar, men jag gick så gott som in i väggen till slut.
I augusti beslöt jag mig definitivt att nu är det slut.
Jag tänker, du måste se till dig själv, hur du mår och fundera på vart du vill komma i ditt liv och vad du vill ge din son. När man lever med någon som inte mår psykiskt väl länge, man liksom anpassar sig själv och ser inte vad som är vad. Vad bra att du vänt dig hit för att skriva, har du andra nära också du kan bolla med? Det finns också bra poddar, artiklar om att leva i destruktiv relation.
Det går inte hjälpa någon om hen inte själv vill det. Och som bl a @Stark1 skrev, han är vuxen, och får ta ansvar för sitt eget mående. Så är det. Det tog ett tag för mig att förstå. En normal människa , i en normal relation, brukar man kanske kunna ställa krav på, men det har jag aldrig kunnat, för då har han blivit irriterad, och man anpassar sig istället för att undvika konflikter. Det låter som du har det på samma sätt. I våras kom jag till en gräns, ”nu räcker det”, och försökte förmedla att ändrar du inte på dig, med alla dessa kommentarer och konstiga beteenden, då kommer jag gå. Och det tålde han inte, det blev sju resor värre. Och nu är vi där vi är. Vi lever inte längre tillsammans.
Tänk på dig själv nu, hur du ska hålla för både dig själv och din son. Det finns styrka inom dig och du klarar mer än du tror. Lita på din magkänsla. Skriv av dig här. Ta även annan hjälp, för att hitta din inte styrka i detta.
Kram
Tack för alla kloka svar. Jag vet att han inte alltid behandlar mig bra men jag kan inte lämna honom. Jag älskar honom och kommer kämpa till sista blodsdroppen, han kommer få vara den som tar initiativ. Om inte annat så för vår sons skull… Jag vet också att jag tidigare i vårat förhållande inte alltid behandlat honom bra och det är hans anledning till varför han nu inte bryr sig om att behandla mig bra.
Din son har det inte bättre i en familj med två olyckliga föräldrar och en pappa som inte vill vara med honom. Långt innan barn förstår att något är fel, så känner de det, och det sätter sina spår i deras sömn och deras beteende.
Så är det. Barn känner så tydligt av olika stämningar, det där osynliga som vi vuxna ofta vill låtsas som om det inte finns. 
förstår det… vi går i familjerådgivningen och rekommendationen vi fick där var att inte separera nu då vår son är så liten utan vänta tills han blir kanske 3 år, förutsatt att vi båda står ut och ingen träffar någon annan. då har vi även drygt ett år på oss att komma på hur vi vill göra.
Fick ni seriöst rådet att hålla ihop pga ert barn?
Jag är ledsen men i mina ögon är det inte rätt anledning att stanna kvar i ett förhållande. Ni måste må bra i förhållandet, och alltså med er själva, för att kunna bygga något som håller.
Det är en sak att bestämma att en viss tid som fokuserar man på att jobba på förhållandet och inte flytta isär under den tiden. Men att använda ett barn som ursäkt för att hålla ihop känns inte som ett bra alternativ.
Eftersom vi inte bråkar och har en dräglig vardag, ingen av oss som känner att vi inte står ut och det inte finns någon ny inblandad tyckte inte hon att vi ska stresa fram något utan se vad som händer på vägen. Det vi sagt till henne är att vi inte vet om vi vill separera. Eller min sambo vet inte om han vill, jag vet att jag inte vill. Hon tyckte iaf att vi ska ta en dag i taget och inte tänka på framtiden utan snurra runt i “rondellen” som hon kallade det och se om vi fortsätter på samma väg eller åt olika håll när vi är ur rondellen. Hennes åsikt/rekommendation var att inte separera med barn under tre år om man känner att man klarar av att leva ihop. Hon uttryckte att vi har ett gemensamt ansvar för vårt barn och att vi måste se till både hans och vårat egna bästa.
Kanske är detta ingen rekommendation familjerådgivning brukar ge? Har bara gått en gång gemensamt (och varsin gång själva innan vi var där tillsammans).
Jag tycker att detta är fint och bra! Ni far faktiskt inte särskilt illa av att leva tillsammans - som föräldrar - och då är det väl gott om barnet kan bli lite äldre. Rådet var ju inte att barnet skulle bli 18… Men barnen försätts ju i en speciell situation, de får ta mycket av de praktiska konsekvenserna av att föräldrarna skiljer sig. Det är inte jag som får ha mina ägodelar på två olika ställen, flytta fram och tillbaka och så vidare. Det är barnet. Och om man inte är beredd på uppoffringar för sitt barns skull, ja… man ska inte offra allt, men man kan ju behöva kompromissa. Ibland behöver barnet komma i främsta rummet. Inte alltid, men ibland. Att ens egna behov får stå tillbaka lite, för det barn som man har ansvar för, tycker jag inte är konstigt, utan rätt.
Fast när du förklarade lite tydligare så lät det mer vettigt. Då förstår jag hur familjerådgivaren tänkte.
Jag förstå också men problemet ju kvarstår. Hur lever man och förhåller sig till någon som inte älskar en längre. Hur mår en? Jobbar man på förhållandet? Leva man som ett par? Låtsas man att allt är bra? Försätt var sitt håll men under samma tak? Vänta till en har hittat någon annan? Ni båda två få väl bestämma hur ni vill ha det så ingen känna sig lurad. Lycka till. 
Ursäkta jag flikar in på annans tråd, men just det här känner jag att jag hamnade i, och nu efter separationen snurrar många tankar, vem är jag egentligen, kan jag lita på mig själv och de val jag gör. Jag har ofta böjt mig för andra, anpassat mig, men har kommit till en tydlig brytpunkt, att jag nu vill vara sann mot mig själv. Har du själv drabbats av detta du beskriver @Largo, och har du egen tråd om det?
Det är svårt att utläsa men om det är en markant förändring, kan din man drabbats av depression som gör honom deprimerad och egocentrisk?
Där du och familjelivet får skulden. Eller så är han bara omogen…
Kan det vara någon på jobbet som lockar och är intressantare än er lilla familj? Eller var tror du är grunden till att han inte älskar dig?
Sunt att inte ha bråttom men det måste finnas rätt skäl att hålla ihop. Ta tid och fundera, prova vad som fungerar, prata, ta samtalsstöd inte bara familjerådgivning.
Tycker det här låter som kloka råd:pray:.
Ja detta är det absolut jobbigaste. Hur ska jag vara mot någon som jag älskar men inte älskar mig tillbaka som jag måste (och vill) fortsätta bo med. Det är som en enorm sorg inom mig som sliter sönder mig. Jag sörjer den man han brukade vara som visade mig kärlek för den han oftast är nu är inte den person jag blev kär i. Trots det känner jag ändå att jag fortfarande älskar honom.
Min gissning är att han drabbats av en ”förlossningsdepression” då han långsamt började förändras när vår som föddes och allt blev bara ännu värre när han var pappaledig i 6 månader (dessutom mitt under Corona). Men han säger att han helt enkelt inte gillar familjelivet, att umgås med mig o vår son. Han gillar sina aktiviteter och att vara själv. Dock vet han inte om det är vårat familjeliv han inte gillar pga mig eller om han inte hade gillat det oavsett vem han hade haft en familj med.