Ja, en lång historia kort så… jag är gravid, nu i vecka 36 - planerat då vi försökt av och till i 1.5 år… men i v 11 så säger mannen att han vill separera… Helt out of the blue.
Jag försökte få honom med på parterapi ett par gånger förra året, men det var alltid nått som var ivägen, så jag släppte det… Jag tyckte att vi behövde bli bättre på att kommunicera…
Vi börjar gå hos familjerådgivningen… för jag har trott att han fortfarande vill jobba på -oss-… men några veckor senare får jag veta att han legat med en kollega…(som visste att jag var hemma med vår son och gravid med vårt andra barn när de låg med varandra)… Att dem är kära och vill ha en framtid ihop… Min värld rasar… igen… jag säger att om jag ens ska fundera på att ha honom på förlossningen så startar han inte ett förhållande med henne innan dess… han valde henne…
Som om detta inte är nog… några veckor senare bryter han ihop och vill ha mig tillbaka… matade mig med allt jag ville höra (sådant jag sagt i veckor hos familjerådgivningen… t.ex. att jag aldrig fått en chans… han har bara bestämt, nu är det slut… men har tydligen gått och tänkt på det sedan innan (!) vårt första barn föddes, för 4 år sedan…Så han har haft många tillfällen att ventilera sina problem och därmed jobba på dem)…
Jag trodde att han hade nån slags livskris och att han började inse det nu, och p.g.a barnen så beslöt jag mig att svälja stoltheten och ge honom en chans… Det höll i 3 veckor… Sedan erkände han att han bara gjort det av skuld och skam… Inte av kärlek… och gick direkt tillbaka till henne…
Detta krossade mig fullständigt… jag kände mig så utnyttjad… och han VET om all skit jag varit utsatt för av killar innan… han visste att jag älskade honom och ville ha en framtid med honom - speciellt pga barnet i magen… de 3 veckorna är de enda 3 veckor som jag har kunnat känna lugn och ro i graviditeten…
Det är läskigt så bra skådis han är… obehagligt. Hur han han vända så tvärt…
För mig är det värsta nu att bara få ha min son på halvtid… jag hatar tanken på att missa 50% av hans uppväxt… Jag är van vid att ha honom runt 80% av tiden för att mitt jobb tillåter det… Så har det varit i nästan 4 år… Vi har börjat dela upp det på ett 223-schema, och de dagar jag inte har honom gråter jag bara… det är så tomt och tyst…
Och nu iom att jag är höggravid… Så klarar jag inte mycket när jag väl har honom. Har så sjukt mycket foglossningssmärtor… Hade verkligen behövt avlastning i vardagen… men nej…
Så nu är jag här… i vecka 36, håller på att packa ner mitt liv för att flytta till en lägenhet om 1.5 vecka…
Oroar mig för förlossningen dom jag kommer gå igenom ensam…
Mår illa vid tanken på att han har ett nytt liv med sin nya redan… och hur han totalt skiter i hur det påverkar mig under graviditeten men även vår möjlighet att ha en fungerande föräldrarelation tillsammans för våra barn.
Vilket jag anser är det absolut viktigaste. Jag har sagt att jag inte är främmande för tanken att han ska vara lycklig med en ny en dag… men med henne? Han och hon, är giftet som aldrig kommer försvinna… Hur skulle jag någonsin kunna respektera en sådan kvinna… eller ens låta mina barn vara i närheten av henne… hon är knappast en förebild.
Han fattar inte hur det knäcker mig när han sitter och pratar om att hon kommer vara här, i vårt hus… när jag flyttat ut… Han satt och pratade om det idag… som ledde till att jag inte kan sova… så nu ligger jag här, och skriver av mig…
Not so much!
vi ägde huset 50/50, jag har blivit utköpt nu för att kunna köpa lägenheten. Han bodde först i källaren, men under sommaren, när han planerat en helg med henne utan min vetskap… när han berättade om det så bad jag honom att vänta med det tills mina psykologkontakter var igång igen… men det gick absolut inte… då “kastade jag ut honom”… sen finns det typ inga bostäder i min prisklass där vi bor… så när denna dök upp så var det inte mycket att göra åt den kassa timingen…
