Jag söker råd på annat håll
Jag tror att du ska ta dina tankar och känslor på allvar.
Du skriver att du känner dig vilsen, men är du verkligen det? Jag tycker rnig ändå kunna tyda att du vet att den situation som du är i just nu är ohållbar. Du verkar veta vad du inte vill ha och under vilka villkor du inte vill leva?
Men då är snarare frågan vad du vill och vad du behöver? Har du formulerat det för dig själv och kanske även till henne?
Och sedan är nästa fråga om du tror att du kan få det i din nuvarande relation och situation?
Precis som du själv skriver är situationen lite mer komplicerad eftersom ni har småbarn, och inte sällan sätter det extra press på en relation.
Så jag undrar om det här är något som har eskalerat under småbarnsåren, eller om er dynamisk har sett likadan ut även tidigare?
Jag tror att du behöver göra något radikalt åt din och i förlängningen er gemensamma situation. Nu har ni tre små barn, varav en tre månaders bebis. Som utomstående är det ju iof lätt att ställa sig undrande till varför ni adderade ytterligare belastning till en redan ansträngd relation med flera tidigare uppbrott, trots två existerande småbarn.
Men gjort är gjort och inte otroligt hände det när du gått tbx någon av gångerna och ville visa att du nu var comitted. Människans vanligaste misstag, att tro att man kan lösa befintliga problem genom att ta på sig ytterligare gemensamma utmaningar och projekt. Men nu har ni bebisen och din fru har mao nyss varit gravid, fött barn, ammar förmodligen så inte undra på att hon nu är ännu mer trött och svajig i humöret.
Det är ju ingen tröst att säga att nuläget känns som sämsta läget att bryta upp, med en så liten bebis är det inte lätt för någon av er att orka med tre barn ensam. I synnerhet inte för henne, för om hon ammar innebär det att hon inte heller kan se framför sig den där “barnlediga” veckan att ladda batterier på, som du kanske kan göra. Hon kommer att ha den minsta huvudsakligen med sig under relativt lång tid ännu.
Så jag skulle egentligen säga att du bör försöka göra något radikalt med dig själv som ger er åtminstone en andningspaus till dess minsta barnet är lite större och ni kan dela på det fulla ansvaret för alla tre på likvärdigt sätt.
Något som DU kan göra är att föreslå familjerådgivning och vill hon inte det så skulle jag föreslå att du asap beställer tid för dig själv. För att reda ut dina tankar, hitta verktyg för att inte gå igång på en trött och sliten fru som gråter och bråkar. INTE NU!
Det betyder inte att du ska utplåna dig själv på minsta sätt, men du ska hitta strategier för att samla dig och stärka dig själv så att du orkar vara the bigger person i det här läget ni NU är i, under åtminstone ett halvår eller ett år framåt. Ni har gemensamt skaffat detta sista barn och ni bör nu göra allt för att gemensamt hjälpas åt över den här tröskeln som en tredje bebistid ställer er redan ansträngda relation inför.
Detta var kanske inte vad du hoppades höra, men när man har barn är man aldrig fri (man kan lätt jämföra med Göran Perssons numera bevingade uttryck om “den som är satt i skuld osv”…) att tänka på sig själv i första hand. Det innebär inte att man inte ska tänka på sig själv, men här måste ni nog försöka se till att ha någorlunda likvärdiga och jämförbara praktiska förutsättningar för att faktiskt kunna “hjälpas åt” på samma villkor med alla era barn, även bebisen, om det ska komma något gott ur ett uppbrott för er båda.
1 gillning