Efter många kaosartade år, står jag nu här med en stundande vidrig äcklig skilsmässa från en egoistisk, nedvärderande man som ofta beter sig som ett as så fort jag ställer krav eller inte håller med i vad han säger. Jag blir kallad dum i huvudet, blåst, korkad, subba, f*tta och ja, jag ger samma mynt tillbaka och kallar honom både det ena och det andra, omoget, ja men jag kan bara inte ta en massa skit. Förutom ett söndertrasat äktenskap, så har mitt kropp invaderats av cancer där jag under året genomgått en omfattande operation samt en strålbehandling under sex veckor 60 mil hemifrån. Dessutom lider jag av en känslomässig funktionsnedsättning som innebär känslostormar i svåra och jobbiga situationer, stor psykisk påfrestning gällande förändringar i livet och stor separationsångest.
Jag känner att det inte funkar mer med denna mannen och jag hade verkligen bestämt mig för att nu är det nog MEN nu kommer jag till en sak som jag förstår att väldigt många tycker är fruktansvärt löjligt men det tär på mig. Jag trodde att vårt gemensamma hus skulle säljas, ett hus vi har bott i 13 år med vår gemensamma dotter som snart blir 14, vi har lagt ner mycket tid och energi på att renovera huset och ja min man har säkert gjort mer än vad jag har gjort men i gengäld har jag tagit mest hand om vår dotter, även tagit hand om henne så att han har kunnat ha ett välbetalt jobb som innefattade en hel del resor med övernattningar, ibland en hel arbetsvecka. Vi har inte gjort hela renoveringen själv utan även anlitat hantverkare men ändå tycker han att han är mer berättigad att ta över huset fastän jag enligt mina förutsättningar gjort vad jag har kunnat men det är ju mitt hem och bara tanken att någon annan kvinna ska vara där eller bo i mitt hem tillsammans med honom, ha sex i mitt sovrum, sitta och mysa framför kaminen, laga mat i mitt kök, hångla i mitt vardagsrum, äta middag på min fina uteplats osv osv river så extremt djupa sår i mitt inre att jag kvävs av känslan Som sagt, många tycker säkert att jag är väldigt väldigt löjlig som känner så med huset men jag har även fem hundar och det enda jag har råd att flytta till är en trerumslägenhet och jag får panik och känner att det är så jävla orättvist att han bara kan sitta kvar i huset bara för att han har de ekonomiska förutsättningarna och jag går sönder över min sjukdom som kommer vara kronisk, oro för min ekonomi, oro för mitt jobb, oro för att jag inte snart inte har någon kraft kvar att leva
Syster.
En hemsk situation.
Jag förstår att du känner för huset.
Nu ska alla tillgångar delas lika efter en skilsmässa, d v s du har rätt till 50% av de gemensamma tillgångarna, sedan kan han ha lagt ner hur mycket jobb som helst. Dock ska, om jag minns rätt, kostnader för renoveringar de senaste fem åren dras av. Har han då råd att lösa ut dig är det surt men c’ est la vie som fransösen säger.
Även om han får huset och alla dina farhågor infaller, så kommer du att komma över det!
Du behöver inte låta honom ta över huset. Det kan bli väldigt fult och geggigt, men så länge det inte ska säljas genom auktion för t.ex. kronofogden eller enligt samäganderätten har du veto. Vid normal försäljning är det upp till säljaren att välja köpare. Den enda situationen när du kan tvingas lämna över huset till honom är om han i bodelningen bedöms ha större behov av den. Det verkar osannolikt utifrån det du berättar.
Tack för svar Det första alternativet kommer jag inte att fixa, jag känner mig så pass väl att jag inte kommer orka genomlida det psykiskt
Alternativ två, kan han inte få en dom från tingsrätten om en tvångsförsäljning dvs att jag tvingas att sälja? Vad innebär samäganderätten och vad gör att jag tvingas sälja pga det?
Vi har äktenskapsförord på allt utom huset och jag kommer inte fixa det psykiskt att han tar över huset jag är redan så körd i botten och känner mig så sviken av mannen som skulle stå vid min sida och vi skulle tillsammans kämpa mot min sjukdom men han lät andras och sina egna behov gå före, plötsligt var jag knappt värd ett skit utan bara en psykiskt störd människa
Alltså tyvärr känner jag att du måste försöka ställa in dig på att det kommer vara kall, hård juridik som gäller här. I den mån du kan vända den till din fördel (tveksamt dessvärre) så kan du göra det. Men jag tror att du måste försöka släppa föreställningar om att affektionsvärde, vad du upplever som rättvist och vad du känner för det kommer att ha någon påverkan på utfallet av den konkreta situationen. Det kommer det, med tanke på hur du beskriver ditt ex, inte att ha, utan det kommer vara lagen som gäller.
Vill du alltså ha huset, och har råd att köpa ut honom, men han vill inte låta dig för han vill ha det själv? Eller har du inte råd att köpa ut honom men skulle önskat att han ville ge det till dig ändå? Eller vill du helt enkelt att det ska säljas så att ingen får det? Vore bra att veta hur det ligger till där för att kunna ge råd hur du ska tackla den praktiska situationen.
Sen förstår jag givetvis att det känns förjävligt och vi är många som på olika sätt delar din upplevelse.
Tack för ditt svar Optimalt men anledning av att jag har många hundar som kräver olika utrymmen, vilket jag har i huset, pga att de kan börja bråka, funkar ju om jag är hemma men kan bli förödande om jag inte är det. Men det är uteslutet för mig ekonomiskt att ta över huset och min sk. man vill absolut inte att jag ska ha det och tycker av någon märklig anledning att han är mer berättigad att ta över huset Sen vet jag inte om han gör det för att jävlas och få mig att att gå ännu djupare ner i min depression Han sa först att han skulle buda på det, sen skulle han inte göra det pga att han har så dåliga minnen härifrån men igår ändrade han sig igen och har för avsikt att buda, jag går sönder av denna osäkerhet och han har gjort mig så illa genom åren att jag är så fruktansvärt missunnsam och bitter och det sista jag vill är att han återigen ska få som han vill och ja det låter fruktansvärt men jag önskar honom inget gott i livet, ingenting!
Nu ser lagen ut som den gör.
Oavsett om han behåller det eller inte ska du ha halva värdet av det.
Nu är det inte precis säljarnas marknad men problemet har du kvar.
Alternativet är om du kan lösa ut honom och behålla huset själv.
Om inte ska du ha samma summa för huset oavsett om det säljs eller inte och så måste du hitta ett boende som passar din ekonomi hur som.
Okej men det här med vad han tycker, känner och säger kan du bara skita i. Håll dig till juridiken. Du har alltså inte möjlighet att köpa ut och kommer som jag förstå det hamna i den där trean oavsett om din man eller någon annan får huset? Då måste du nog börja jobba känslomässigt mot en acceptans för det, och praktiskt kanske att se över din situation och vad som faktiskt kommer funka i denna trea.
Vad gäller huset så uppfattar jag det som att du kan tvinga fram en försäljning på marknaden, och om det stämmer som Restenavlivet säger att du dessutom som säljare kan lägga in veto mot vem som får köpa så kan du alltså troligen juridiskt tvinga fram en situation där han inte kan köpa ut dig, inte utan att använda sig av bulvan eller köpa tillbaka det från första köparna i efterhand iaf.
Det du dock måste beakta är att det är hög risk för att ett sådant förfarande kommer gå med minus, kanske väldigt stora summor för dig. Själv sålde jag ju till mitt ex och en stor fördel med det var ju också att man slapp städa och rodda med visningar samt med flytt och flyttstäd av ett helt hus fullt med bland annat iaf, en massa bråte vi samlat på oss. Jag flyttade till just en trea och tog därmed bara med mig det som verkligen kunde passa och fick plats i den, hade vi tömt hela huset hade jag antagligen bott i en smal korridor mellan allt jag fått med mig från huset som jag inte velat slänga men inte heller har plats för. Dessutom kommer du såklart förstöra relationen till ditt ex för all framtid om du aktivt saboterar hans chans att köpa huset ens på öppen marknad, men det kanske du inte bryr dig om just nu.
Så kort och gott, antagligen kan du använda lagen för att ta hämnd. Men det kommer troligtvis stå dig jävligt dyrt. Frågan är om det verkligen är värt det eller en konstruktiv väg framåt i livet. Skulle du inte hellre ha mer pengar på fickan att lösa din framtid med än en hämnd på exet?
Det handlar kanske inte enbart om hämnd utan känslan av att en annan kvinna ska ska vara/ bo i ” mitt hus” ha sex i ” mitt sovrum” han ska bli lycklig i mitt hus med en annan kvinna medans han tryckte ner mig i skiten Jag förstår att mina känslor är psykiskt störda och inte rationella men jag fixar inte att det blir så, jag gör inte det Varför ska han glassa rundor och få allt medan mitt liv faller alltmer isär och glöm inte att jag har en kronisk cancerdiagnos som har gjort mig väldigt deprimerad, fått fysiska funktionsnedsättningar och jag känner mig som en förbrukad vara som inte är någon att ha längre
Jag har också fem hundar och det kommer bli mycket svårt att få ihop det praktiskt eftersom några hundar kan ryka ihop och det funkar väl om jag är hemma men det kan få förödande konsekvenser om jag inte är det
Jag tycker dina känslor verkar fullt rimliga i situationen. Jag tänker mest bara att du måste skilja på dina känslor och bearbetningen av dem, och dina strategier för att tackla den praktiska situationen gällande bodelningen. Dina känslor är rationella, men de ger dig inte rationella strategier för att hantera bodelningen.
Även om man räknar in det jobbiga med att han ska ligga med någon ny i ert gamla hem etc så måste du ställa upp den biten mot ditt nya lyckliga liv som du nu ska satsa mot. Målet ska givetvis vara att du ska nå en dag när du ger fullständigt fan i hur “lyckligt” han lever med en ny etc. Förstår att du inte är där nu alls men det är ju dit du ska sikta.
Vad är bättre för din nya lyckliga framtid utan den här mannen, en snabb och smidig bodelning där du får ut maximalt med pengar och där er relation inte tar mer skada än att ni på lång sikt kan ha ett civiliserat samarbete kring er gemensamma dotter, delta tillsammans vid studentfiranden och bröllop etc en vacker dag. Eller att du ser till att sabotera så att han inte ska få huset ni levt i tillsammans och inte kan ta dit en ny kvinna och ge henne livet du ville ha men aldrig fick? Alltså det är bara du som kan ge ett slutgiltigt svar på den frågan, även om jag ju inser att jag gått in med en vinkel här, men jag tänker att du måste försöka se situationen från ett större perspektiv och satsa på det du tror kommer ge dig det bästa och lyckligaste livet i det långa loppet.
Jag förstår absolut rent intellektuellt att du har helt rätt i ditt resonemang men jag är inte där och som det känns så struntar jag fullständigt i om vår relation kommer bli hatisk, för jag avskyr den mannen och vill helst slippa se honom igen och ha så lite kontakt som möjligt angående vår dotter mer än om hon får problem eller vid högtider såsom student. Han har sagt detsamma till mig - jag vill inte ha något mer med dig att göra, du behöver inte ens hälsa på mig om vi träffas på tex en trottoar! Och med tanke på mitt instabilitet om hur jag nu mår har jag ingen kraft att överhuvudtaget se något positivt jag vet att jag låter dum i huvudet ä, gnällig och som ett hopplöst fall men jag kan inte vända mina känslor och se klarsynt
Träffar du någon terapeut eller så där du kan få en ventil för att släppa ut känslorna?
Även om du inte kan se någon motivation att vilja ha en civiliserad relation med honom någonsin så försök fokusera på de ekonomiska, praktiska och logistiska bitarna av hur ni ska gå isär och du ska ordna ditt nya liv. Min tanke är lite att om du sabbar för dig själv ekonomiskt och praktiskt för att ta hämnd på honom och få ut de negativa känslorna så är det du som sedan kommer få dras med att du gick med stora förluster för att du valde att prioritera att hämnas på honom. I slutändan kan det nog bli du som förlorar mer än honom ekonomiskt och även om det känns värt det just nu för att du helt enkelt vill honom illa, så kommer det ju i det långa loppet vara så att det gör dig till mer av en förlorare i det här än du måste bli.
Tycker helt enkelt att du ska försöka vända fokus mot ditt nya lyckliga liv och vad du behöver för att komma dit, och inte mot vilken jävla idiot ditt ex är och att han inte borde få ha det bra för att han är ett sånt svin. Det är en bättre hämnd att du blir lycklig och får det bra än att göra honom och dig själv olycklig på kuppen.
Försök vara kall och fokusera på praktikaliteterna så kan du bryta ihop när du väl tagit dig ut med förmånligaste möjligt deal.
Har via min onkolog blivit remitterad till psykiatrin men där enorm väntetid. Jag är så tacksam över dina kloka ord och support och att du tar dig tid att svara men känner mig otacksam för att jag inte kan ta emot dina råd konstruktivt och se klarsynt på det. Egentligen vet jag inte vad jag egentligen vill med mitt inlägg eftersom jag är så extremt blockerad och hela tiden vidmakthåller att jag kvävs av tanken att han ska bli lycklig med en annan kvinna i ”mitt hus” han är inte värd att bli lycklig och speciellt inte i huset som jag hade trott att jag skulle bo i många år till
För att tvinga fram försäljning gör du genom att inte godkänna någon av de värderingarna som läggs fram. Du kan nog till och med säga rakt ut att du bara kommer acceptera ett normalt försäljningsförfarande. Väl där så finns det inget som säger att du måste sälja till högstbjudande, om det nu råkar vara ditt x. Bäst är att prata med en jurist.
Jag håller med @Nimue i exakt allt hon skriver och jag tror dessutom att du i nuläget inte alls är betjänt av några praktiska tips på hur du ytterligare ska försöka förhala, försvåra och förhindra ett för dig ekonomiskt fördelaktigt övertagande/utlösen alt. försäljning av huset. Tvärtom… även om dina känslor i stunden är lättförståeliga.
Är det lång väntetid för att få komma till psykiatrin så skulle jag istället föreslå att du direkt idag vänder dig till Svenska Kyrkan och bokar en akut tid hos ett av deras samtalsstöd i väntan på att bli kallad till psykiatrin. Kyrkans samtalspersoner/diakoner är välutbildade och tjänsten är gratis i stunder av personlig nöd, vilket man nog får se dina reaktioner som bevis på.
Bränn inga broar medan du mår så här dåligt psykiskt, då det mkt väl kan visa sig att förhastade och ogenomtänkta beslut i nuet kan komma att förpesta livet för både dig själv och ditt barn och bli något du kommer ångra djupt när du mår bättre psykiskt och kommit mer i fas med dig själv och ditt resterande liv .
Så fint skrivet av dig Tror att det förmodligen är enda sättet i detta känslomässiga töcken som jag befinner mig i Jag kan inte tänka rationellt nu, jag är enbart fokuserad på mina vidriga känslor som skär som knivar. Det är jobbigt nog med en skilsmässa men därtill mina känslor för huset, min sjukdom och många andra saker som jag inte behöver ta upp här men jag gråter flera gånger om dagen, måste ta lugnande medicin för att inte gå loss på döda ting i hemmet vilket jag var extremt nära att göra igår innan jag tagit lugnande medicin
Om man går till kyrkan som ateist är man välkommen men slipper höra en massa om att en tro på gud löser alla problem, om du förstår vad jag menar….
Din eventuella gudstro såväl som frånvaron av den har absolut ingenting att göra med kyrkans samtalsstöd i akuta personliga kriser och kommer med all sannolikhet inte heller att öht komma på tal, om du inte själv vill och väljer att ta upp den saken under samtalen
Jag instämmer i de råd du fått, och inte heller jag tycker att dina känslor är det minsta märkliga. Jag gissar att det du kortfattat beskriver som en känslomässig funktionsnedsättning kan göra känslorna starkare och mer svårhanterliga, att de blockerar dig mer än vad som hände med mig i en liknande situation. I så fall, försök att ta det lugnt, som tidigare skrivits, inga förhastade beslut baserat på dessa känslor. Jag tyckte också att känslorna var förfärligt starka när mitt äktenskap kraschade, och försöker föreställa att du går igenom ngt som är samma men ännu starkare. Vill skicka dig all medkänsla!
Fortsätt skriva här i din tråd, du behöver inte ursäkta dig eller ”vilja” så mycket med varje inlägg. Många skriver bara av sig sina känslor, men även det leder ju till att man börjar resonera med sig själv och med oss andra. Prova också att svara i andras trådar. För mig var det en väldig hjälp att lämna mitt eget elände en stund, även om det var för att leva mig in i någon annans.
Även om det inte känns så, så kommer känslorna att klinga av.Jag tror att det kommer att gå lättare om du lyckas ordna en stabil och trygg vardag för dig och hundarna. Ett boende som du orkar sköta trots sjukdom, som du har råd med trots samhällsekonomin. Och då är väl rent krasst att få med dig så mycket kapital som möjligt i bodelningen viktigt.
Många har lovordat Svenska kyrkans samtalsstöd. Jättebra tips! Kolla också om du har någon sjukförsäkring där det ingår samtalsstöd, eller jobbets företagshälsovård. Men det kan också vara hjälpsamt på ett annat sätt att prata om ditt framtida boende med en klok vän eller familjemedlem som du litar på. Eller flera vänner. Jag pratade mycket med arbetskamrater om det praktiska, men med mamma och pappa om hur de såg på mina förutsättningar att klara ett husägare. De vet ju mer om min kapacitet. Många här på forumet kan berätta hur de har valt att lösa boendet, bo kvar med alla minnen, köpa ngt eller hyra.
och bara tanken att någon annan kvinna ska vara där eller bo i mitt hem tillsammans med honom, ha sex i mitt sovrum, sitta och mysa framför kaminen, laga mat i mitt kök, hångla i mitt vardagsrum, äta middag på min fina uteplats osv osv river så extremt djupa sår i mitt inre att jag kvävs av känslan 
Det första alternativet kommer jag inte att fixa, jag känner mig så pass väl att jag inte kommer orka genomlida det psykiskt 
Sen vet jag inte om han gör det för att jävlas och få mig att att gå ännu djupare ner i min depression 
.
Tror att det förmodligen är enda sättet i detta känslomässiga töcken som jag befinner mig i 