@Nimue detta är som att läsa om mig själv på många sätt.
detta med att tillslut inte orka ta fajten, att sätta sig åt sidan för att det är lönlöst. detta leder till en tjock boll av besvikelse och ledsenhet och ilska.
jag har gått runt i detta limbo i åratal, men aldrig gjort slag i saken, med drömmar och förhoppningar att det skall bli bättre. jag har känt att jag inte vill /orkar mer men alltid känt att det kanske kunde bli bättre, att han en dag skulle vakna upp och “se” mig.
jag har inte heller vågat vara den som lämnat eller heller inte känt att min kärlek har tagit slut.
jag har fortsatt att att älska trots allt.
jag upplevde inte att hans vilja att separera var en blixt från en klar himmel, men jag hamnade ändå i chock. det är som @Trott skriver, jag har fått dessa lögner/kommentarer/ursäkter till allt, mkt på jobbet etc…
och som nimue skriver, har bollen legat så ofta hos min sambo att jag tappat räkningen, helt utan resultat. det är svårt efter ett tag att låta den rulla över i hans planhalva utan att redan innan veta utgången och att det inte kommer att leda ngn vart. att bli besviken i förhand så att säga.
jag har väldigt svårt för detta som jag läser om så ofta här, att det är som i Sibirien, att han inte gör ljud med munnen etc. VARFÖR gör de så?
jag kan inte fatta HUR man inte kan sätta ord på saker o ting, bara låta livet rinna på utan reflektion.
min sambo “rymmer” från allt genom att säga jag orkar inte, jag vet inte eller genom tystnad.
jag ställer dessa frågor till mig själv, är det rätt att tvinga en människa att förändra sig eller är det fel?
jag har svårt att känna mig tillfreds med att han faktiskt bara duckar alla problem emellan oss och slipper undan, inte behöver jobba med sig själv.jag känner en stor orättvisa i att han slipper känna efter och tänka.
och detta med att det sätter sig så otroligt mkt på självkänslan, hans ointresse, likgiltighet och känslan att inte få vara med, har tagit ned mig rejält.
som du skriver @Nimue från att vara pratglad, öppen och dyl till att alltjämt tystna, tänka att ingen bryr sig ändå.att stegvis reducera sig till en tyst knapp.
jag fick/får aldrig frågor om mitt liv, alltid är det jag som babblar på, och sen känner jag bitterhet i att inte få frågor, visat intresse, dyl. så som @Trassel skriver, inga följdfrågor eller kommentarer.
jag vet inte men någon slags moralisk skyldighet har man som lämnare att reda ut med den som blir lämnad. men att tvinga sig själv att stanna är ju inte ett alternativ. jag är den som blir lämnad, men vill inte att min sambo skall vara med mig av andra själ än att han faktiskt vill, älskar mig och är beredd att kämpa. jag är och har alltid varit densamme i vårt förhållande, det var först senare jag försökte ändra på mig för att duga åt honom.
jag är så undrande kring detta att mina egenskaper som han verkade gilla hos mig tillslut blev dem som han nu inte klarar av. jag satt igång ett fejkliv, där jag försökte vara den jag trodde att han ville att jag skulle vara, vilket totalt har utplånat mig och gjort mig så deprimerad och tagit ifrån mig den person jag en gång var. har idag ingen aning orm vem jag är längre.
och hur värt är det om sambo plikttroget ändrar på sig utan känslomässig förståelse, det känns fejk, det känns värre på ngt sätt?i tråden pratar ni om det där skådespelet, vilket gör att jag cringar i hela min ryggrad. vad är det värt? att sedan göra ngt, för att jag bad om det och inte för att han ville det?
och nu när vi skall separera är han mångt och mkt mer den person som jag önskade, är snällare, lyssnar och kommunicerar bättre än på många år. det känns ju också underligt.
det är av skam och dåligt samvete. och lättnad att det finns ett beslut, ett slut på det hela.
@Ika ja detta med att bli en blek skugga av av den man en gång var… att lyckas att kära ned sig i den enda som inte verkar uppskatta dig… fy. så underligt att mina närmaste ser på mig som en härlig person, medans han inte verkar se det dom så tydligt gör?
jag känner också igen det där med att “gå på dejt” det var såklart min ide att vi skulle göra ngt, han hade motvilligt följt med. jag sitter och frågar tusen saker om honom, lyssnar på honom och ställer följdfrgpr och ger tips och råd etc. han gör inte det samma med mig, sen när vi ätit klart förslår jag att vi går vidare och tar ett glas vin ngnstans, varpå han säger att han är trött, kan vi inte gå hem?
jag hade fixat barnvakt och boende över natten så vi slapp att tänka på att at oss hem mitt natten.
jag har aldrig känt mig så ful och värdelös typ.
@Nimue jag är ledsen över att din man inte tillgodoser dina behov, jag tycker att han känns som ett barn eller en tonåring som verkar tycka att det är bekvämt att ha dig till att fixa med allt.
jag hade aldrig stått ut om jag var du. jag förstår att du brottas med att han blir ensam och måste ta hand om sig själv när du gått, så som man bör kunna göra som vuxen.
i vårt förhållande är det jag som är den vuxna tonåringen, som inte har koll på läget, gympapåsar föräldrarmöten och dyl. men det skall inte vara en ursäkt för min sambo att stanna kvar för att ordna med min skit, det är ju bara jag som får lov att växa upp. så är det.
fråga dig själv vad din roll i ert förhållande är, är det att vara mamma åt en vuxen man?
jag kan ha fel, och det är inte meningen att trampa på tår, men jag kan inte låta bli att känna att han tycker att det är bekvämt att ha dig. har du frågat honom om han älskar dig och varför?
du verkar vara en helt fantastisk kvinna som i min tanke förtjänar mer.ha inte dåligt samvete över det, känn ingen skuld i att vilja ha mer, att vilja ha ngt äkta och givande.
att vackla i ditt beslut gagnar inte dig eller honom, det måste jag säga att i vår situation så är jag nu tacksam att min sambo åtminstone vidhåller sitt beslut och inte verkar vela. även om det verkligen tar knäcken på mig.
det är inte lätt att dumpa en person i behov av dig, du känner ett ansvar o att göra allt på rätt sätt.
så därför skam, dåligt samvete, och tvivel.
när jag tänker på det gjorde jag fel i att vara den som jag trodde att min sambo ville ha, jag är ju jag, och den personen duger. din man är den han är och skall duga till ngn men inte till dig. det är lönlöst att låta ngn hålla på med ett skådespel, och lönlöst att låta denne gå i detta hemska limbo.
bättre att veta även om det gör ont så att säga.
jag har ett behov att få svar på varför han gör som han gör, jag vill veta vad som hänt, jag vill prata om vårt förhållande. jag känner att min man duckar kulan genom att inte adressera allt detta, men detta verkar inte du göra. du verkar inte bara gett upp utan svar utan att erbjuda samtal om vad som gick snett.
det ord et minsta man kan göra och om han inte förstår det, eller inte är redo att tala med dig så är inte längre det ditt ansvar.
vid en separation är kärleken slut hos den ena, av olika anledningar. det går inte att förneka. sen hur man sköter detta är den annan fråga.jag börjar se det mer och mer på detta sättet. han lämnade mig förlängesedan, fast jag inte ville fatta det.därför behandlade han mig så som han gjorde.
glömde av mig, gjorde mig osynlig, ignorerade mig etc.
det var inte snällt av han att låta mig tro att det fanns hopp, det var inte snällt att låta mig gå i detta limbo.
och jag var en idiot som inte insåg detta.
jag borde inte låtit detta ske.
du kan säga till honom att det finns en chans för han att berätta hur han känner om er, att du inte vill lämna han med obesvarade frågor. du kan berätta hur du känner skuld i att lämna och att det gör det hela väldigt svårt även om det inte finns ngn annan lösning.
säg att det inte finns ngt han kan göra, att det inte går att lösa med skådespel eller bättring från hans sida, att det skulle inte kännas rätt.
jag tror att han känner sig som en prutt i jämförelse med dig, kanske har han gett upp, han verkar ha gjort det, men det är ingen ursäkt. då skulle han antingen pratat med dig eller lämna dig.
jag såg alltid upp till min man, tänkte att han var gud själv i jämförelse med mig. jag hade ingen koll och han vet allt om allt, fixar med bolån, snickrar sköter barnen etc. det blev fel, jag kände mig kass i jämförelse. ingen ide att han gör ngt, tänker han. men det är inte ok att tänka så utan att göra ngt åt det.
detta är mina gissningar, jag hoppas att jag inte är dum som gissar.
fråga honom om han verkligen älskar dig. för det verkar inte så. om han inte gör det, vad har ni då?
jag kommer inte kunna göra detta om jag inte får vissa svar, din man verkar dock inte ha några frågor. det är skillnad.
jag vet inte om min “dubbelhet” i detta är till ngn hjälp. vi är ju alla så olika. jag är inte som din man jag är som du, vill prata men får inga svar, samtidigt är jag ett vuxet barn som blir lämnad.
efter x år tillsammans och barn blir det inte mer än olika nyanser av grått, ingen har fel eller rätt.
man kan ju bara vara sann mot sig själv på ngt sätt.
fortsätt att vara sann mot dig själv, fortsätt att klä upp dig och var vacker utan skuld.
Inte för att vara taskig förstås. Men hela situationen låter ju helt absurd.