@Nimue, det här är ett väldigt viktigt perspektiv om du vill såra din man så lite som möjligt.
Nej. Det är fortfarande så att du inte ska be om saker från din partner, du ska bara uttrycka dina behov. Du verkar inte lita på att ni tillsammans kan gå genom en process där ni lär känna varandra och varandras behov över tid, för jag tror du nog gjort dina försök och tänkt och bearbetat på egen hand under ganska lång tid. Tror det kanske är försent att backa och uttrycka behov. Du är förmodligen längre gången i din process mot skilsmässa än vad du kanske vill erkänna för dig själv. Nu är det nog mest det praktiska som sätter hinder, kanske till och med används som ursäkt för att “slippa” skilja sig. Eller?
Du vill inte heller såra din man och vill så väl. Men att skilja sig gör ont på något plan vare sig man är överens, blir sviken, är lämnare eller blir lämnad. Det är ingen katastrof att lämna som du gör. För min del är det som skett efter skilsmässan det som varit det som tagit hårdast på mig. Och då kan jag säga att min historia fram till skilsmässan är mycket traumatisk. Att stå ut med “den lämnades” sorgreaktioner och behandla med respekt efter lämnandet ska inte underskattas!
Känslan av att jag efter hand maldes ner, tystnade, bleknade och började tvivla på mig själv var det som till slut fick mig att dra i nödbromsen. Sedan dess har jag ordnat lägenhet och flyttat, samt minskat kontakten till ett minimum - vi har två barn, tonåring/nästan tonåring. Nu, några månader senare får jag signaler från vänner och bekanta om att jag blivit gladare, jämnare i humöret och av psykologiska skäl har jag tappat flera kilon. Barnen - främst den yngre - har mognat i detta och överraskar med att klara sådant som tidigare var en kamp. Givetvis var det dåligt för barnen med föräldrar som inte pratade med varandra, inte tittade på varandra och inte rörde vid varandra.
Jag vet inte vilken diagnos mitt blivande X passar in i, men det här är personligheten. Detta toppade han sedan med att allt emellan säga att jag var fet, ful, arg. Att alla var rädda för mig, men att ingen vågade säga något.
Det som söker mig allra mest nu i efterhand var att jag “lyckades” med att gifta mig med den enda personen som inte gillar mig…
Det praktiska är ju tyvärr en svår nöt att knäcka för dig. Förstår att du måste känna dig låst och att det i nuläget blir svårt att separera (om du nu skulle vilja det). Som jag ser det så är nog den bästa vägen att gå att försöka få till det med din man - att ni kan hitta tillbaks till varandra.
Mitt ex förstår till viss del varför jag ville lämna. Under alla år var jag varit väldigt tydlig med vad jag saknade så hon hade verkligen chansen men var tyvärr oförmögen att närma sig mig. Det jag saknade var närhet, ömhet, bekräftelse m.m., ja allt det där som i min värld visar att man älskar varandra om att man hör ihop.
Jag tror dock att hon tycker att hon ansträngde sig så mycket som hon kunde men det räckte tyvärr inte för mig.
Jag tror hon kan träffa någon som hon passar bättre med. Nån som är lik henne och inte heller har något större behov av närhet och där hon inte skulle behöva känna sig otillräcklig.
Tror jag skrev det tidigare men jag har precis kommit igång med vv-livet och jag mår verkligen piss just nu - ångest upphöjt till 100 liksom. Jag är förkrossad att jag/vi gjort såhär mot våra barn och jag ber om förlåtelse till de varje dag(i mitt huvud alltså). Jag tycker det här är en mardröm med alla minnen, hela livet vi byggt upp, mycket i förhållandet (framförallt det praktiska) var ju bra. Tankarna växlar mellan att vilja backa och att det här var det enda rätta. Eftersom min fd är lite som en maskin så har hon det betydligt lättare än vad jag har det just nu. Hon verkar trivas rätt bra med sin nya situation - men jag visste redan innan vi separerade att det skulle bli så. Känns som jag sitter med svarte petter nu.
Vad jag vill säga med detta är att (om du är en känslig person) troligtvis kommer få det väldigt jobbigt även om det skulle vara du som vill lämna. Så jag skulle rekommendera att verkligen göra allt du kan för att få det att funka. Alternativet, på kort sikt, är ett h-te. Men på lång sikt är det troligtvis det rätta (ingen av de jag pratat med har ångrat sig efter att ha tagit sig igenom den första jobbiga tiden). Men det finns inte några garantier såklart.
Tack för alla svar och ledsen att jag inte svarat på ett tag! Jag kände att det inte var så stor idé att diskutera mer innan jag pratat med min sambo, att det kanske skulle påverka mig i fel riktning i onödan. Nu har jag iaf tagit mod till mig och pratat med honom, inte om att jag funderat på att gå isär men iaf med att jag är bekymrad för var vår relation är på väg och lite om vad jag känner att jag saknar och skulle vilja ha annorlunda.
Det gick väl både bra och dåligt. Jag tycker han lyssnade bra och pratade/svarade mer än han brukar. Han verkade förstående för mina önskemål och kunde upprepa vad jag sagt på ett sätt som visade att han förstod vad jag menade någorlunda, och blev inte arg eller ens märkbart ledsen. Det som är lite dåligt är ju också att det ofta är såhär våra “allvarliga samtal” går till. Dvs, han håller bara med mig om allt, bidrar inte med några egna önskemål eller klagomål (fast jag frågar, hela tiden), och visar egentligen inga känslor förutom typ förståelse och acceptans. Ställer såklart inga frågor och driver inte samtalet vidare (han hade ju lätt kunnat driva det till något för mig obekvämt ställe).
Jag vet inte riktigt var jag känner att det landar. Jag tänker iaf att jag ger det lite tid att se om något förändras och hur jag känner kring det. Egentligen känns det väl just nu mer som en bekräftelse av vad jag känner innan. Jag tycker om min sambo, han är ingen dålig människa och även om jag kan bli irriterad över saker i stunden är jag inte arg på honom för att han är som han är, jag tror faktiskt att han oftast försöker göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag tror inte det räcker för att jag ska kunna få upp några egentliga romantiska känslor eller utvecklas vidare som person i relationen på det sättet som jag egentligen skulle vilja. Så det kommer liksom tillbaka till grundfrågeställningen för tråden, om man egentligen kan be någon att ändra på sig.
Det positiva är väl iaf att jag känner mig lite lugnad att han kanske skulle vara mer resonlig och vuxen än jag oroat mig för om jag ändå skulle bestämma mig för att gå. Med minnen från mitt tidigare uppbrott har jag haft en del hjärnspöken om hur han kanske skulle reagera på det och just nu känns det iaf mindre sannolikt att några av de värsta scenariona jag föreställt mig skulle inträffa.
Jag har lite svårt att förstå hur du tänker dig att jag efter 15 års förhållande ska kunna kommunicera mitt behov som inte på ett väldigt uppenbart sätt blir antingen en kritik eller möjligtvis ett beröm gentemot relationen och partnern? Det finns ju liksom inget utrymme för att några nya insikter om mina behov ska ha uppstått på något annat sätt än som en konsekvens av hur jag känner mig i min relation? I ett helt nytt förhållande kan jag se hur man skulle kunna ha ett sådant samtal förutsättningslöst och utan att det blir en kritik.
Hur ska jag liksom säga “Jag har ett behov av en partner som pratar med mig om saker” utan att det är skriande tydligt att det betyder samma sak som “Jag tycker det är tråkigt att du inte pratar med mig”?
Om jag är närmare än jag tror vetefan, mina processer går inte fort direkt. Jag tänker både 2 och 51 gånger över större beslut, å andra sidan ångrar jag mig sällan.
Okej, att han bara var intresserad av saker i det förflutna lät ju inte så kul. Låter lite som min mormor sista åren i livet, då var hon väldigt ointresserad av allt nytt eller framtiden och ville mest prata gamla barndomsminnen och visa gamla foton. Men då var hon 90 + och det var henne väl unt att göra lite bokslut. Är man inte färdig med livet än är det ju helt klart inte så inspirerande att hålla på så.
Men min sambo är förstås inte mer intresserad av att prata om det förflutna än om framtiden. Och att han skulle planera en utflykt för mig eller för familjen, även om den 100% fokuserade på hans egna intressen, känns ungefär lika fantastiskt och otroligt som att jag ska få rida på en flygande enhörning som bajsar regnbågar.
Haha i mina mörka stunder kan jag känna så men det är nog inte riktigt rättvist ändå. Han har trots allt stöttat mig med att vara föräldraledig, ta hand om barnen när jag behöver resa på konferens och så. Uppenbarligen har han på något sätt förstått att det jag gör är viktigt för mig och stöttat det - han är bara inte intresserad av att förstå vad det är eller varför jag är intresserad av det.
Inte heller är det väl direkt så att han förväntar sig att jag ska ta städningen. Det är nog mer så att han tycker att vi kan skita i allt vad hushållsarbete heter. Men så känner ju inte jag, dels tycker jag att det finns en lägstanivå för vad man kan låta två barn växa upp i och dels så vill ju jag gärna kunna ta hit gäster, något som vore absolut otänkbart om vi höll oss till hans nivå. Han vill inte ha gäster så det skiter ju han i. Då är jag inte pedant utan jag har ju tidigare i relationen testat vad som händer om jag inte städar och då snackar vi inte lite stök i hörnen utan total sanitär olägenhet.
Men hans familj passar rätt bra in på beskrivningen, som sambon med åren börjat tjäna rätt bra tror jag inte de begriper varför jag vill jobba alls. De har nog alltid undrat varför jag håller på och läser böcker och sånt istället för att hålla mig ajour med såporna och nagelförlängningen.
Det är skillnad att säga det du skriver och att till exempel säga: “Jag har behov av att att prata om känslor/vardagen/barnen (eller vad det nu kan vara), vad tänker du om det när jag säger så?”
Jag vet inte hur du upplever det, men jag hade inte tagit det som varken kritik eller beröm om min exmake till exempel sagt: “Jag har behov av mer spänning i tillvaron, vad tänker du om det när jag säger så?”. För mig hade det alltid funnits utrymme för nya insikter, även om vi hade känt varandra i många fler år än 15. Jag kan säga att det har funnits gott om insikter efter mitt hastiga uppbrott i alla fall. Det hade varit bättre om de kommit under pågående äktenskap och vi hade kunnat göra något åt det. Sedan är det nog så att din partner är svårare att ha att göra med än jag kanske är…
Tack för komplimangerna, sådana suger jag förstås åt mig som en liten svamp . Även om åren ju fått mig att tvivla på att det här med att nästan helt kunna bortse från egna behov verkligen är en styrka snarare än något helt annat.
Samtidigt är det ju en dynamik som vi på något sätt skapat tillsammans, hade jag varit en person som, oavsett om någon visade intresse, tog chansen att just berätta allt om min dag från 8-17 vid middagsbordet varje dag så hade han ju vetat vad jag gör vare sig han vill eller inte. Och egentligen gissar jag att han hade föredragit det så, även om han självklart inte visat det utan snarare gnällt om hur jag pratar hela tiden.
Jag kan ju se att jag själv också är en person som sluter mig lite inom mig och kanske ibland också kan framstå som lite avvisande för åtminstone vissa typer av samtal. Så jag har verkligen vänt och vridit på frågan om allt egentligen är mitt fel eller om jag åtminstone är minst lika skyldig och därmed skulle ha samma problem med vem som helst. Det håller på att göra mig galen. Men betraktar jag saken från ett fågelperspektiv så är det ju ändå så att jag inte alls har det här problemet med andra människor, jag har inga problem med att småprata med nästan vem som helst och att, när personkemi och intressen stämmer någorlunda, få till djupa och spännande samtal med folk. Medan han har det här problemet med precis alla vilket folk ofta påtalar för mig och är en hämsko för mig socialt eftersom jag inte riktigt vågar bjuda hem nya bekantskaper eller umgås med nya människor i sammanhang där man väntar sig att man ska ha sin partner med, eftersom folk tar illa upp av hans beteende och nog ibland får intrycket att han ogillar dem och vill slippa dem helt enkelt.
Så någonstans så känner jag väl att det inte är helt orimligt att tänka sig att gräset faktiskt kan vara grönare gällande dessa aspekter och att jag skulle få en bättre chans att även förändra mig själv med någon som mötte mig i det. Men om det blir någon Fenix vet jag inte, känner jag mig själv rätt kommer jag dras med fruktansvärda skuldkänslor och risken är nog stor att jag kanske kommer dras till någon sorts självdestruktivitet för att försöka undkomma eller relativisera dem.
Det hade jag nog inte tagit som kritik, men så är det ju också formuleringar som inte alls fångar in vad jag vill ha sagt eller skulle kunna tänkas lösa problemet. Skulle jag säga “jag har ett behov av att prata” skulle han ju bara svara “men prata på då” det kommer ju inte åt problemet att jag vill att han ska kommunicera med mig och möta mig i någon sorts kontakt och samtal.
Om du skulle säga “Jag har ett behov av mer spänning i tillvaron” så skulle jag väl svara “Tja du kanske skulle ta MC-kort eller dykcertifikat?” Det blir ju inte en kritik för att det inte vänder sig mot relationen eller partnern alls. Men vad gäller att söka utlopp för mitt behov av att bli mött i ett samtal utanför förhållandet var det ju senast tydligen på väg att leda till en affär, och fick mig ju även ifrågasätta varför jag inte ska vara ihop med den som möter mig i det behovet istället för någon som inte gör det…
“Jag har behov av att vår relation blir mer spännande” hade jag definitivt tagit som kritik. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis vore dåligt - om jag kände att jag kunde och ville göra en förändring på det området.
Om du säger “Jag har behov av att att prata om känslor/vardagen/barnen (eller vad det nu kan vara), vad tänker du om det när jag säger så?” och han svarar “men prata på då” så är det hans val att bemöta dig så. Att då bemöta honom tillbaka med att hans sätt att svara är ett stort problem för dig är väl inte fel? Att det till och med är ett så stort problem att du funderar på skilsmässa är sanning och inte ett hot tycker jag. Som din tråd-rubrik lyder så ger du partnern en chans att lyssna extra noga, tar han den inte så är det så och då kan du bara förhålla dig till det. Ändrat dig själv verkar du ha gjort i tillräcklig grad vad jag förstår.
Jag tror fortfarande att du är längre gången i din process än du själv är medveten om. Jag uppfattar det som att du har rädslor för konsekvenser i form av egna skuldkänslor och egen självdestruktivitet om du tar initiativ till skilsmässa. Jag tror det håller dig tillbaka ganska mycket. Går du och pratar med någon?
Okej, det låter ju iofs fantastiskt att även andra märker att du mår så mycket bättre och att även barnen verkar ha klarat det bra. Hur går det för honom nu då? Och hur funkar det med barnen och pappan?
Min sambo skulle nog aldrig säga att jag är fet, ful eller arg, även när det varit sant. Jag vet inte riktigt om man kan påstå att det är någon psykisk misshandel här, om det är det så är det iaf säkerligen inte avsiktlig från hans sida, och han skulle nog faktiskt bli bestört och ledsen om jag verkligen skulle sätta ord på hur det får mig att känna. Men samtidigt hade det ju varit lättare på något sätt om han gjort lite mer dramatiskt uppenbart “dåliga saker”. Nu blir det ju liksom en långsam nedmalning som är så stillsam och odramatisk att det inte funnits speciellt många enskilda tillfällen att sätta ner foten och ge någon stor reaktion.
Jag har funderat ganska mycket på varför jag valt en sådan här person och en del av de svaren är ju rätt dysfunktionella grejer i min personlighet och beteende tyvärr. Inte bara, det finns ju saker som är jättefina med honom och som jag fortfarande kan förstå varför de lockade från början, men de där mer dysfunktionella valen och förhållningssätten är ju områden där jag skulle vilja utmana mig själv och utvecklas, men inte vet hur jag ska göra det inom förhållandet.
Känner mig lite tröstad av att du säger att det var dåligt för barnen att leva med föräldrar som har ett sådant förhållande, även om det väl är en rätt störd reaktion från mig. Har känt mig lite dubbelbestraffad över att just för att jag är lugn och resonerande och inte grälar eller ställer krav så får jag liksom bilden av att “ja men då är det ju bättre för barnen att du stannar”.
Det hade nog inte varit avsett som en dryg reaktion från honom utan han hade nog förstått “Jag vill/behöver prata” som att JAG vill prata, inte att han ska prata. Men ja, jag har ju pratat om honom om det här nu och formulerade det väl mer som att jag vill att han ska vilja prata med mig och göra saker tillsammans med mig. Och han var ju förstående och förstod att jag kände så och sa som vanligt att han inte förstår varför jag står ut med honom. Vi får väl se vad som händer nu men lite känns det ju som att han antagligen hade varit förstående om jag ville att han skulle plocka ner månen till mig med, tveksamt om den dykt upp i någon julklapp för det.
Egentligen är väl konsekvenserna jag är rädd för hur han och barnen ska klara av det eller må, skuldkänslorna kommer ju som en följd på det. Har varit en av mina bästa dagdrömmar länge att han skulle komma hem och säga att han träffat någon annan och ville bli ihop med henne istället. Det hade bara varit helt fantastiskt och löst alla mina problem på ett bräde, men det är väl inte att hoppas på tyvärr. Nej, jag pratar inte med någon, om du menar någon professionell, och är väl rätt skeptisk till att göra det med.
Hur känns det nu? Tråkigt att du mår så pass dåligt, jag hoppas att det snart känns bättre!
Jag skulle nog inte beskriva mig själv som en känslig person och är mycket mer orolig för hur det ska bli för honom och barnen än hur det ska bli för mig. Kanske naivt förstås, jag har aldrig lämnat en så pass seriös relation förut så jag vet inte hur jag kommer må egentligen. Men jag har ju mycket svårt att tro att det skulle bli lättare för honom än för mig. Jag är rädd att han går ner sig totalt och att det även går ut över barnen. Eller ja, så kommer det liksom att bli om han bara kör på precis som han gör nu men utan mig för att fixa med saker…
Haha tanken passerade såklart. Inte för att jag känner att det blir direkt lättare att säga något sådant för att han uttrycker sig så, snarare tvärtom.
Men jag tänker ändå att nu när jag ändå pratat med honom måste jag ge honom en chans att ta till sig det. Det som skulle kunna innebära att vi verkligen hade en chans vore ju om han kom fram till att han också är missnöjd som vi har det och också vill utvecklas och få till en förändring, inte bara för min skull utan för hans egen skull. Skulle nog misstänka att det kanske är kört ändå från min sida, men skulle han komma fram till något sådant skulle jag ändå tycka att det är värt ett försök att satsa och släppa alla tankar på separation, om det inte gick skulle vi iaf bägge kunna ha lärt oss något vi kanske skulle få nytta av senare.
Att han bara höjer den bare-minimum nivån han har redan lite för att hålla mig nöjd, försöker lite mer på vissa punkter och pressar sig lite, men inte för att han vill utan för att jag ska stanna, känns inte som någon långsiktig lösning.
Här kommer några reflektioner från någon som i min tidigare relation varit i din partners situation. Nu är det ju svårt att jämföra men ändå.
Mitt ex hade ungefär samma utgångspunkt som du - att jag behövde förändras. Och ja visst man är en person men bara för att man levt med någon länge vet och förstår man inte allt om den andra. Man är helt enkelt olika, har olika referenser, reagerar, tänker, uttrycker sig och menar olika. Ingen är bättre eller sämre. Ja vissa passar såklart helt enkelt inte ihop eller växer ifrån varandra men. Försök fundera på vad du vill och mår bra av i relationen och att kunna sätta ord på det. GivetvIs varsamt men jag tror man tjänar på att våga visa sig sårbar och känslosam. Annars är budskapet ibland kanske lite öppet för tolkning.
I min värld handlar det så mycket om kommunikationen. Att kunna prata och ha en emotionell mognad så man kan beskriva vad man vill och känner. Det låter så lätt. Men jag har verkligen insett att det har varken jag eller mitt ex aldrig ens varit i närheten av.
Det mitt ex nu några månader efteråt förstått är att han missförstått så mycket och baserat sina tolkningar om mig på sig själv och dragit knepiga slutsatser. För att han enligt min tolkning då inte vågat eller haft förmågan att berätta hur han känt eller tänkt. Tex när jag sagt något tokigt och han blivit jättesårad men inte sagt något. Dragit en egen slutsats, resonerat med sig själv, kommit fram till ett ”svar” om vad jag vill och känner. Utan att involvera mig. Lätt att göra men i efterhand förstår man ju hur helgalet det kan bli.
En klok person sa till mig. När någon säger något du reagerar på ställ några kontrollfrågor för att kolla att du uppfattade rätt. Menade du så här? Kan du förklara?
Jag förstår att du kämpar och gjort vad du kan. Men när du en gång skrev att han skulle blir ledsen och bestört om du berättat hur du verkligen kände, har du verkligen varit ärlig helt ärlig då?
Ge han en chans att förstå hur illa upp du tar av hans beteende och berätta vad du behöver. Han må kanske inte har förmåga eller förstår men då har du iaf gjort vad du kan.
Ni har ju haft det så här ganska länge och du har ju såvitt han kanske vet och förstår just nu - accepterat situationen.
Så du måste ju vara tydlig med att så är inte fallet länge.
Jag tycker att du ska berätta vad dina behov är och vad du känner när han tex inte frågar om jobbet eller inte visar något roligt han tittar på tfn. Tex du blir ledsen och får känslan av att han inte bryr sig om dig, att du känner dig ensam i relationen. Ja det är klart det kan uppfattas som kritik men det är stor skillnad på att vara anklagande och prata om vad den andra gör fel. Då hamnar man lätt i pajkastning och försvarsställning. Fokusera på att berätta hur du själv känner. Man är ju två i en relation och ni har säkert mönster som båda bidragit med. Det kan vara svårt att bryta dom. Men så länge du inte är fullständigt ärligt men hur du känner så kan du nog inte förvänta dig någon förändring. Beteenden kan man påverka och i en relation är man två.
Jag hoppas jag inte låter hård. Det är inte alls min mening. Tänker bara att om du väl bestämmer dig för att lämna är det nog skönt för dig om du gjort allt du kunnat. Om han inte är mottaglig ja då kan du känna att du gjort vad du kan och för din egen skulle måste gå.
Hej och tack för ditt svar! Jag tycker verkligen att du sätter fingret på vad jag upplever som mitt dilemma här!
Saken är ju den att jag vill inte att han ska prata med mig för att jag har ett behov av det, jag vill inte att han ska umgås med mig för att jag har ett behov av det och jag vill inte att han ska dela upplevelser med mig för att jag har ett behov av det. Jag vill att han ska umgås och prata med mig för att han tycker att det är givande, roligt och intressant. Tycker han inte att det är det så vill jag mycket hellre att vi skiter i det. Då drömmer jag hellre om att jag kanske en dag har en chans att träffa någon som tycker att det är roligt och intressant att prata med mig eller göra saker med mig.
Så om jag går all in och vräker ur mig exakt hur dåligt det för mig att må, så är jag rädd att det kan leda till att han låtsas att han vill prata med mig och umgås med mig för att göra mig glad, fast han inte själv har något intresse utav detta utan bara gör det för min skull. Eller ännu värre, låtsas vilja prata och umgås med mig för att behålla mig i relationen. Förstår du hur jag menar då och tror du inte att det finns en sådan risk om jag går tillväga så som du säger?
Sen finns det iofs andra områden där du har helt rätt i att jag är för feg med att ta upp när han säger saker som gör mig ledsen. Visserligen tycker jag det är lite av en balansakt mellan att å ena sidan ta upp problem och å andra sidan bli en gnällig bitterfitta som bara hittar fel att klaga på hela tiden. Det känns inte konstruktivt att gnälla hela tiden. Men till viss del är jag nog bara konflikträdd och har svårt att uttrycka mina känslor helt enkelt.
Jag förstår hur du menar men tror att du ganska snabbt skulle upptäcka om det bara var skådespel.
Men jag tänker ofta att vi människor är ganska olika och det är verkligen inte lättatt veta vad den andre blir glad av om man inte själv är lika dan.
Jag tänker dock också att oftast är det lönlöst om det är alltför stora skillnader…
. Även om åren ju fått mig att tvivla på att det här med att nästan helt kunna bortse från egna behov verkligen är en styrka snarare än något helt annat.