Ge partnern chansen vs man kan bara ändra sig själv?

Hon har ju försökt under alla år!

1 gillning

Tänk om hon inte vill? Det kan ju ibland vara så enkelt och samtidigt skrämmande att man helt enkelt känner sig färdig med en person. Man ger inte längre varandra något vettigt utbyte. Relationen har sugit ur en musten så länge så att de känslor som en gång fanns, dom finns inte där längre.

Och vill man inte, ja då är det nog i princip omöjligt att utveckla och fördjupa förhållandet.

5 gillningar

Haha ja, precis så känns det! Som att man får släpa honom med sig och ändå oftast misslyckas hur hårt man än försöker dra.

1 gillning

Tack för input!

Alltså det är såklart så att det finns anledningar till att vi är ett par från början. Men för mig är ju inte problemet riktigt att se vad det var som lockade eller intresserade mig, utan frågan är ju mer vad han ser hos mig. Kan ta ett exempel på vad jag menar med att han inte verkar så intresserad av mig.

Jag är akademiker och jobbar med forskning inom ett område med tuff konkurrens. När jag lyckades få min första forskartjänst för ett gäng år sedan så var det efter barnen typ den största bedriften i mitt liv som jag själv ser det. Det firade jag med en spontan fest med barnen den dagen jag kom hem med beskedet (sambon var hemma men ej intresserad) och har förstås ibland nämnt saker kring jobbet hemma även om vi inte pratar så mycket med varandra. Ca ett och ett halvt år efter att jag fick den där tjänsten kom sambon hem en dag och frågade “Alltså är det sant att du jobbar med forskning? Jag träffade * avlägsen bekant vi inte träffat på länge * på väg hem och han påstod det och ville fråga saker”. Nu bemötte jag ju det glatt eftersom det ju trots allt är ovanligt och väldigt positivt för mig att han dels frågade något om mig och dels ändå själv verkade ha reflekterat över att det var lite socialt awkward att en avlägsen bekant vi inte sett på åratal visste mer om vad hans sambo gör på dagarna än han själv. Men det tog mig rätt hårt alltså. Jag har sen länge accepterat att han inte är intresserad av att diskutera mitt ämne eller fält eller ja… något överhuvudtaget. Men att han inte ens märkte, brydde sig, jag vet inte, om detta som ändå är något som jag är väldigt passionerad över och även om det kanske är lite löjligt, rätt stolt över, fast han bokstavligen satt bredvid, det känns väl… sådär.

Nu lär jag väl bli lynchad på forumet men förra året mailade jag ett tag med en man. Vi fick kontakt på ett forum angående en politisk fråga vi båda är intresserade av och det ledde till en del mailutväxling där vi diskuterade sånt som intresserar mig som politik, samhällsfrågor, vetenskap och i någon mån livssyn och sånt också. Ingenting om sex eller relationer eller sånt och vi träffades aldrig. Men efter ett par månader avslutade han kontakten med ett mail om att han började få känslor för mig och eftersom jag hade familj tyckte han inte vi skulle ha mer kontakt. Jag har inte hört något från honom sen dess och har inte några planer på att kontakta honom. Men själva grejen att någon man skulle få ett romantiskt intresse utav att diskutera olika saker som jag tycker är intressanta med mig var faktiskt helt mindblowing för mig. Det fick mig att inse att jag nått en punkt där min syn var att prata om saker som intresserar mig eller vad jag tänker är ungefär det mest avtändande och motbjudande jag kan ta mig till.

Och det påverkar mig i andra sammanhang också, inte minst i jobbet. Jag har börjat få sådana tvivel på mig själv och närmast ångest när jag ska skriva eller presentera något eftersom jag hela tiden tänker att “vem kan vara intresserad av det här, det är klart att inget jag säger är intressant för någon”. Har pratat med kollegor om det som ett led i mina försök att öppna mig och de blev jätteförvånade och förstår inte alls hur jag kan tänka så när folk reser långt och betalar för att få höra mig prata.

Kanske är det orättvist att helt lägga det på relationen, det kanske beror på andra osäkerheter också. Men jag kan inte minnas att jag varit så tidigare. Visst har jag varit nervös i olika sammanhang men då har jag oroat mig för andra saker än att helt enkelt ingen tycker att det jag har att säga är intressant. Jag är annars en rätt pratglad person och i början av vår relation så minns jag det som att jag pladdrade på för jämnan, just att prata om känslor och svagheter kom väl inte naturligt men var något jag ändå pressade mig att göra, men andra typer av ämnen har jag inte alls problem att dra igång eller fortsätta samtal om. Jag trodde väl att han skulle komma igång vartefter som andra människor jag pratar med gör, men istället blev det vartefter att jag tystnade mer och mer. Det kanske är orättvist av mig men det känns liksom nu när jag tittar på det hela som att jag malts ner, så långsamt och stegvis att jag inte märkt när det hänt.

Det här blev kanske en lång rant men jag är tacksam för att få chansen att sätta lite ord på vad jag upplever som problemet.

4 gillningar

Likt Skipper är jag oxå lite vilsen i dina tankar… Ena stunden känner jag att dina känslor för din man har slocknat o att då är det så gott som omöjligt att å tillbaka dem tror jag. Men samtidigt har ni sex flera gånger i veckan du säger att du känner dig utnyttjad…hur klarar du det?:face_with_monocle:

Hej Nimue,

Alltså, jag tycker du ska ställa dig frågan: Har jag VERKLIGEN gjort allt jag är kapabel till för vårat förhållande? Jag tror det är jätteviktigt att man känner så innan man gör något drastiskt. Annars är risken stor att du efter en eventuell skilsmässa kommer sitta och älta om du hade kunnat rädda förhållandet, om du bara hade ansträngt dig lite till så kanske…

För egen det så kände jag så, jag gjorde verkligen allt jag kunde. Ta mig fan så sitter jag ändå nu och tänker att jag kanske kunde gjort något mer, vi kanske skulle testat parterapi ändå? osv.

Det är bra att du skriver av dig här och jag får känslan av att du inte är riktigt klar? Men vänta dig inga mirakel om du anstränger dig till 100% och ger allt du har, för han kommer inte förändras nämnvärt. Du ska isf anstränga dig för din egen skull - för att DU mår bättre av det men förvänta dig inget tillbaks, då blir du bara besviken. Man kan bara ändra på sig själv, sitt eget mindset, och det är nog svårt - tänk då hur svårt det är att ändra på någon annan…

Jag tycker även du ska ställa dig frågan: men han då? Du funderar på vad du kan göra annorlunda, provar olika strategier, lirkar, anstränger dig osv men man är ju 2 i ett förhållande. Det kan ju inte bara vara upp till en person att arbeta med förhållandet. Och varför anstränger sig inte han? Jo, för han tycker (troligtvis) att det är bra som det är. Han förväntar sig kanske inget mer av ett förhållande? Och då finns det bara ett sätt om man vill hålla ihop: acceptera honom som han är och försök ändra ditt eget mindset. Själv försökte jag acceptera i många år men till slut orkade jag inte mer.

Jobbiga grejer det här, surt som citron.

/D

1 gillning

Jag tycker den är tråden är himla intressant, för din man verkar ha en hel del gemensamma egenskaper med mitt ex, Nimue.

Det där med oförmågan eller oviljan att prata. Nu skrattar jag högt för mig själv när jag läser dina inlägg, men exakt sådär har jag också haft det! Känslan av att det man vill prata om är helt ointressant, och förvåningen när någon annan visar sig uppskatta ämnet och diskussionen…

Mitt ex och jag bodde inte ihop, och det gjorde ju att jag ville prata desto mer när vi väl sågs. Höra hur han haft det, få veta vad han gjort på jobbet, få lite skvaller om gemensamma bekanta osv. Men ofta fick jag bara svar i stil med “vet inte” eller “inget särskilt”. Jag som ville höra detaljer, upplevelser och reflektioner! Jag ville att han skulle VILJA prata med mig och dela sin vardag med mig!

Och när jag babblade på själv om mitt jobb där det händer massor med saker och jag möter många människor, var han så ointresserad. Inga följdfrågor eller kommentarer. Mest hummanden. Jag kunde vara mitt inne i en redogörelse för hur jag eller kollegorna reagerat när det uppstått en intensiv situation på jobbet när han plötsligt avbröt mig med “Kolla, en Volvo 145! Måste vara en -68, det syns på backspeglarna!”

Jag kan för all del gärna snacka om veteranbilar, det är kul, men sammanhanget? Jag tyckte det var respektlöst att byta ämne på det viset, om än inte avsiktligt. Det förstod han aldrig riktigt.

Så hur mycket man kan kräva att någon ska ändra sig för partnerns skull är en spännande fråga. Jag tänker väl att man i viss mån kan kräva ett ändrat beteende, inom rimliga gränser. Men man kan knappast kräva att någon ändrar personlighet. Frågan är väl därför var gränsen går mellan beteende/vanor och personlighet/egenskaper.

2 gillningar

Det där med utnyttjad var ju ett svar till dem som menade att jag också måste anstränga mig och ändra på mig efter vad han vill om jag vill ha någon förändring. Det enda jag kan tänka mig att han skulle föreslå där är mer sex. Jag menar inte att jag känner det som att det är något övergrepp eller så när vi har sex utan mer från ett större perspektiv att jag ger honom det han vill ha (om än kanske inte i den kvantitet eller kvalitet han önskat), men att han inte ger mig något i gengäld för det. Det är inte som att han blir intresserad av att umgås eller prata med mig om jag ligger med honom, han blir lite gladare och mer samarbetsvillig sett till mina idéer men någon riktig respons eller några initiativ får jag ändå inte från honom för det. Så därför känner jag att det inte finns något utrymme för mig att bjuda till ännu mer där, för då skulle jag definitivt behöva göra våld på mig själv på allvar för att “ställa upp” när jag verkligen inte vill.

Annars vet jag inte riktigt hur jag ska förstå ditt inlägg. Menar du att om man har sex så är förhållandet bra och det finns inga egentliga problem? Hur vet man om man inte har några känslor kvar? Jag har en stark sexdrift och sambon är varken oattraktiv eller dålig i sängen. Hade det varit helt upp till mig själv hade jag väl hellre tagit hand om saken på egen hand egentligen, men beroende på sinnesstämning ser jag inte det som ett så stort besvär att göra det med honom istället även om det blir lite mekaniskt. Han blir snabbt väldigt grinig och svår att samarbeta med överhuvudtaget om han inte får ligga, och skulle jag helt sluta ha sex med honom kunde jag nog göra det enklare för oss bägge genom att bara säga att det är slut, för slutar jag ha sex tror jag han stänger precis varje dörr till någon form av kommunikation eller samarbete med mig och det kommer bara bli en misär för alla, inklusive barnen.

Nej det stämmer ju att jag inte är riktigt klar. Det är först på sista tiden jag på allvar börjat fundera på om han och jag helt enkelt inte borde vara tillsammans, och efter en del surfande kring den frågan kom jag in på den här sidan. Här har jag läst en massa inlägg från lämnade personer som känner sig väldigt ledsna och svikna eftersom de inte upplevt att de fått vara med i “processen” fram till skilsmässan, och eftersom jag tänker att jag kanske är i början av en sådan process så undrar jag då om det är en moralisk skyldighet eller iaf något som skulle göra uppbrottet lättare för honom att tala om redan nu vad jag funderar på för honom, fast jag inte bestämt mig. Men å andra sidan funderar jag som sagt på om det mest bara är taskigt att be honom att ändra saker som är rätt grundläggande i hans personlighet och som är beteenden han haft genom hela relationen. Det kanske bara skulle sänka honom ännu mer, kanske skulle det rentav vara lättare för honom att bara vara arg på mig istället?

Tänker nog att just att jag ändå försöker att se olika perspektiv och fundera på hur andra sidan ser saken oftast har varit en tillgång för mig men i just det här sammanhanget kanske bara har sabbat för mig. Om jag hade varit en mer känslosam eller helt enkelt enkelspårig person hade jag kanske ställt till med drama varje gång jag känt mig avvisad, eller åtminstone bara fortsatt kräva vad jag ville ha tills saken kom till sin spets. Nu är det mer min reaktion att dra mig undan, slicka såren och resonera ungefär “Jaja, det var ju synd, men egentligen behöver jag ju inte det där eller hur? Vill han inte så får jag respektera det”

Tycker nog att jag har försökt anpassa mitt eget mindset och gilla läget ganska länge, tills de där resonemanget för antalet år sen egentligen nått punkten att jag “kommit fram till” att jag inte behöver få någonting alls överhuvudtaget i förhållandet. Men som sagt, på sista tiden har jag känt mig så arg och trött hela tiden när jag tänker på det som inte funkar, och jag vaknar ofta av mardrömmar om tystnad och en omgivning som inte ger någon respons på att jag finns. Så jag antar att min slutsats att jag inte behöver någonting alls från min partner kan ha varit felaktig…

Tack för din input!

Är det så du tänker så förstår jag att du blir fundersam. Jag tänker att man inte räddar ett äktenskap för att den ena anpassar sig efter en “kravlista” från den andra på hur man ska vara. För mig handlar det om att kunna kommunicera sina behov och ge den andre ett val att försöka tillgodose dem eller inte vilja göra det och i samband med det öppna upp i ord om att man redan i det här skedet känner att man har svårt att leva kvar i ett äktenskap där få/inga behov man har blir tillgodosedda, dvs att man tänker skilsmässa som utväg. Att kommunicera att de egna behoven inte handlar om att den andre är bra eller dålig, bara att man inte är kompatibla med varandra som det ser ut just nu och att man vill undersöka om den andra tillsammans med en själv vill utforska om det finns en möjlighet att tillsammans tillgodose bådas behov i äktenskapet.

Mitt ex kommunicerade inte heller, men han var duktig på ord. Och lögner, visade det sig. Han kunde dock inte ens vid uppbrottet formulera ordet skilsmässa och behov som han inte tyckt jag kunnat tillgodose inom äktenskapet. De har jag fått formulera för mig själv i efterhand och de behov jag kunde se och som jag tror han får tillgodosedda i sitt nuvarande äktenskap var inga jag hade kunnat/velat tillgodose inom vårt äktenskap. Men kanske han hade velat tillgodose mina som jag efter skilsmässan mycket bättre också kan definiera för mig själv än jag kunde göra under äktenskapet.

Visst, du kan fortsätta lura dig själv och tänka att du inte behöver något från din partner. Du har ju redan gjort det så länge så det går väl att fortsätta några år till? Men vad är det för liv att leva? Det är ju högst troligt att de här tankarna kommer gnaga i resten av ditt liv? Och vem vill egentligen leva i ett förhållande där man inte känner sig älskad och sedd?

Jag vet inte hur gammal du är eller hur gamla dina barn är men många som vill skiljas brukar vänta tills barnen är stora och klarar sig själva. Då “slänger” man bort ytterligare år men beslutet blir kanske lättare då?

Du måste nog berätta för honom hur du känner. T ex öppna med frågan “vad tycker du om vårat förhållande” så får du först veta hur han ser på det. Du behöver inte hota med skilsmässa men lägg fram vad du saknar och önskar och fråga om han tror att ni kan fixa det här.

Själva tanken med att ha ett förhållande är väl att man ska kunna prata om allt och ha roligt ihop - sex är viktigt men kan inte ensamt bära ett förhållande.

Jag har ju precis skilt mig och även fast det var jag som tog initiativet så är det inte så att jag sitter och är toklycklig nu. Tvärtom, det är jättejobbigt och varannanveckalivet känns konstigt. Jag saknar min familj men jag vet att på lite längre sikt så är det här det rätta. Men det kommer ta tid.

/D

4 gillningar

Vet inte hur jag ska svara så du inte tar det som kritik för det vill jag inte.

För mig är sex något jag vill ha med en jag har känslor för. Jag skulle inte kunna ha sex för driften utan då fixar jag det själv. Så här är vi olika o då krockar vi i våra utlägg o tankar.

För mig hör kärlek o sex ihop o inget jag vill köpslå om för att få en behaglig tillvaro. Dockt är det så ofta o så även i slutet på mitt äktenskap o det var då jag bla förstod att jag var klar i mitt förhållande.

När man inte vill ha intimitet, resa bort tillsammans, känna glädje o få energi med sin respektive vad finns då kvar? För mig var det avgörande till att avsluta mitt äktenskap.

4 gillningar

Verkar som gubben din har dig som älskarinna, hushållerska, husdjur, knähund. Älskar jag någon intresserar jag mig för vad hon gör, vad hon tycker och tänker, vill vara tillsammans och göra saker med henne. Går det månne hans ära förnär att ha en framgångsrik partner som andra uppskattar när det borde vara nog för henne (enligt honom) att tvätta och laga hans kläder, städa hans hus, tillreda hans mat och finnas till hands för hans behov?

4 gillningar

Haha, jag hade nog ändå blivit glad om min sambo gjort kommentarer likt den om veteranbilen så hade han iaf bidragit till samtalet på ngt sätt, även om jag absolut håller med dig om att det var respektlöst.

Min har ju ofta telefonen till hands som han kan försvinna in i om jag skulle få för mig att kanske trots allt försöka ha ett samtal. Sen sitter han där och fnissar eller skrattar åt något han tittar på medan jag försöker prata, jag tror att det är någon form av roliga memes men jag vet inte riktigt eftersom han brukar vägra visa mig när jag frågar.

Men ja, det är en bra fråga vad som är beteende och vad som är personlighet. Om han ändå själv kände att han vill försöka ändra det så finns det kanske någon sorts hopp ändå. Sen som sagt så tyvärr är jag rädd för att det kommer vara för lite för sent för mig, även om han skulle anstränga sig och göra vissa förändringar i den riktning jag önskar så är det lite svårt att tro att han skulle göra så stora förändringar att jag skulle känna mig nöjd. Det har liksom byggts upp ett sådant enormt underskott på bidrag och initiativ från hans sida i förhållandet och vardagslivet. Men kanske att det ändå vore värt att försöka jobba på det för att vi båda kunde utvecklas och lära oss något av det, som vi kunde ta med oss sen även om vi inte lyckas få det att funka mellan oss. Jag tror ju egentligen att jag har ungefär samma sorts problem som han har, bara på ett mycket mindre extremt sätt, vilket gör att mina utmaningar inte syns när jag står bredvid honom.

Gjorde du några försök att få honom att förstå vad du ville ha och hur tog han det?

Det är precis nu, innan du bestämt dig, som du ska tala om hur du känner…

2 gillningar

Ok, ett samtal om gamla hundrafyrtiotvåor är förstås bättre än inget, det håller jag med om. :grinning:
Men när det stannar där? När man känner att han är mer intresserad av nostalgiska barndomsminnen än av nuet? Ett samtal som handlade om att våra farmödrar hade likadana kaffekannor engagerade honom mer än ett samtal om vilka vi är idag.

Jag fick alltid känslan av att normala samtalsämnen med relationsanknytning besvärade honom enormt. Sånt som handlade om framtiden, om drömmar, önskningar… Det var något som han genomled av plikt. Han deltog inte för att han var genuint nyfiken på vad jag hade att berätta eller vad jag ansåg eller drömde om.

Han ville - eller kunde - heller inte svara när jag försökte fråga honom motsvarande. Det var mest axelryckningar. Och jo, jag berättade ju att jag ville kunna prata om allting, jag berättade att jag tog illa upp när han avbröt mig gång på gång med något som var irrelevant i den stunden.

Då bad han alltid om ursäkt och mulnade ihop lite. Han tog det som vass kritik, det märktes. Men han försökte verkligen skärpa sig. Så nästa gång när jag berättade något så avbröt han inte bokstavligen. Han höll tillbaka sin kommentar som låg och väntade. Men hela han signalerade så extremt tydligt med kroppsspråket att “men är du aldrig klar nån gång så jag får byta ämne?!”

-Är du klar? kunde han säga när jag tystnade. Eller ville du säga något mer? (Alltså, han sa det vänligt och uppriktigt! inte spydigt!)
-Ja, jag var väl klar tror jag…
-OK, jo, jag tänkte på en sak…

Och så tog han upp något helt annat, som inte alls hade med mitt ämne att göra. Noll respons alltså. Bara ett misslyckat försök att gå mig till mötes, utan att ha förstått andemeningen i mitt budskap att vilja bli hörd.

Det där kan man ju leva med om det händer ibland. Men det var standard. Och även om han försökte ändra sig för min skull och göra som jag bad honom, så var det ändå så långt ifrån det jag verkligen behövde.

Så nja, kommunikationsstilen, eller om man så vill kommunikationsbehovet, går nog inte att förändra mer än ytterst marginellt. Du kommer aldrig få någon som inte vill prata med dig idag att börja vilja prata med dig längre fram, är jag rädd. Än mindre om han inte ens vill dela med sig av sina youtubeklipp och sånt som han skrattar åt.

Det ville i alla fall mitt ex. Han ropade mer än gärna på mig och ville visa nåt kul. Det uppskattade jag. Och han var bra på att vilja hitta på olika aktiviteter. Han gjorde ofta upp planer för hela helgen, alltid med tanke på vad jag tyckte om att göra. Men det räcker inte. Om man själv är en människa som värderar verbal kommunikation, då blir det oerhört svårt att leva med någon som aktivt avvisar verbal kommunikation och stänger en ute från den möjligheten.

1 gillning

@Nimue du verkar vara en riktig sköning du.
Gubben han verkar vara mer världsfrånvänd än vanligt.

Att han är så extremt ointresserad av det du gör känns oerhört märkligt.
Illavarslande skulle jag säga!

Trots att jag inte är en som varken vill berätta eller höra om min
partners hela arbetsdag och framförallt inte om och om igen.
Du förstår säkert att ert förhållande knappast ens är som andra som inte är som alla andra?

Att ditt självförtroende börjar ta stryk av bli behandlad som luft, eller kanske som katten( Emil i Lönneberga)
är en signal du bör ta på allvar.

Samma sak hände mig, och även fler härinne förstår man när man läser historierna, om än det kanske fanns andra grunder till de kritiska minerna och ointresset.
Men den approachen dödar glädjen och gnistan med tiden.

Att du härdat ut så länge ger väl vid handen att du inte är en alltför klängig och bekräftelsesökande individ?
Tvärtom, du är ramstark och robust så det räcker och blir över.

Du bör fundera över din framtid, för någon medalj för NoR i kommer du inte att få.
Och eftersom det är det enda du verkar kunna hoppas på i nuvarande relation är det nog läge att fortsätta fundera i den riktning du redan funderar…

Tyvärr.

Fast bra.

För du kommer att födas som fågel Fenix när du väl beslutar dig för att lämna resterna av din nuvarande relation.

PS din “mailromans” förefaller vara bland det minsta övertramp man kan göra i ett läge som ditt.
Bygones om du frågar mig!:-:wink:

3 gillningar

@Nimue Det låter på dina beskrivningar som att Nimue årgång 2019 har behov som inte kan tillgodoses av den man du lever med. Många skilsmässor uppstår för att en eller båda parter tappar bort sig någonstans på vägen och lyckas inte göra de förändringar som behövs för att man ska kunna hitta tillbaka till de man var innan. Men som du uttrycker det har det aldrig funnits någon version av din man som är kompatibel med dina behov av idag. Och då blir det svårt att jobba framåt eftersom det handlar mer om personlighet än om beteendeförändringar.

Så enda anledningen till att stanna skulle vara att stå ut för barnens skull tills de flyttar ut. Att fatta ett sånt beslut på egen hand utan att informera motparten är ego och elakt. Det är inte säkert att ens partner vill leva vidare tillsammans under de premisserna. Kanske vill din man hellre starta om sitt liv idag än om 10-15 år när han är äldre och skruttigare.

Underhåll gärna denna tråden i framtiden och berätta om hur det går. Jag tror att många av dina framtida systrar och bröder kommer kunna få insikt och styrka av din intressanta historia. Lycka till.

1 gillning

Tack för rådet!

Det låter ju helt klart bättre att det handlar om att kommunicera sina behov och inte att kritisera. Jag tror iaf att det är ett bättre sätt för mig att försöka tänka kring saker att fundera på vad det är jag behöver snarare än vad det är jag tycker är fel med min partner. Men hur vet man egentligen vad som är ett behov då? (Behov skiljer sig väl rimligtvis från önskemål?) Jag vet inte riktigt vad som är behov jag verkligen skulle behöva tillgodosedda och vad som mer vore roligt och trevligt men inte är absolut nödvändigt. Jag bara känner att något nog inte riktigt funkar för mig här.

I ett samtal vet jag dock inte om det inte åtminstone i det här fallet mest blir ordexercis, eftersom det jag skulle be om i praktiken är saker han aldrig någonsin gjort, vare sig i relation till mig eller till någon annan. Det riskerar kanske att bli en lite finare variant av “det är inte du, det är jag”, typ “Neeej då det är inget fel på din personlighet, det är mina ouppfyllda behov som är problemet!” Kanske är det egentligen mest ett mer slutgiltigt sätt att formulera sig på än att påtala vad man tycker är problem med partnern?

Låter ju hursomhelst som att det hade varit bättre för dig och ditt ex om han kunnat formulera vad han behövde, så hade du kunnat säga på rak arm att det var inget du kunde/ville erbjuda och så hade ni kanske sluppit en del trassel?

Jag är 35, barnen är 5 och 9. Jag vet inte om jag skulle palla vänta tills de är vuxna, men som det är nu ser jag inte hur jag ska kunna få till en separation på ett bra sätt. Sambon jobbar nätter och skulle ju inte kunna ha dem på vardagarna då han inte är hemma på nätterna, och egentligen inte heller på helgerna eftersom det ger en dygnsrytm där han måste sova till in på eftermiddagen. Hittills har vi kunnat gå omlott med våra tider och delat rätt lika på ansvaret, åtminstone räknat i tid med barnen. Att skapa en situation där han inte kan vara en särskilt närvarande pappa är inget jag vill utsätta vare sig barnen, honom eller mig själv för. Så en möjlighet vore ju att vänta tills barnen är stora nog att sova ensamma hemma, när det nu kan tänkas bli.

Tror du att ditt ex förstod varför du lämnade och kunde se ditt perspektiv i det? Tror du att hon kan hitta någon som kommer trivas med henne så som hon är och som hon passar bättre ihop med?