Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ge mig tips, råd, reflektioner! Depression, spelberoende. Måste vi skiljas?

Vet inte vad jag ska ta mig till eller vad jag ska känna eller göra. Jag behöver verkligen få era reflektioner, har ingen att prata med. Ska sammanfatta situationen så kort jag kan:

Jag och min man träffades när vi var 20 år, fick ganska snabbt in i förhållandet två underbara barn i tät följd. Vi har idag varit tillsammans i 16 år, gifta i 13 år. Vi har haft ett fint liv ihop, vi har båda skaffat oss bra utbildningar, har bra jobb och bor sedan många år i ett hus som vi båda älskar. Det har alltid funnits kärlek och attraktion i mellan oss. Vi har haft det roligt ihop och haft ett bra sexliv. Däremot så har vi genom alla år haft det skitsvårt med kommunikationen. Vi är väldigt olika och har sällan kunnat ta tag i problem som dykt upp på ett konstruktivt sätt. Vi har grälat en hel del om allt möjligt, ofta vardagliga saker så som att han jobbar tokmycket och om städning, barnhämtning osv… Trots detta har de bra stunderna alltid varit många fler än de dåliga. Jag tror ingen av oss någonsin har tvivlat på den andres känslor. Allt ändrades dock för ca 2 år sedan då jag gick in i en kraftig depression. Förhållandet var ingen bidragande orsak till depressionen utan andra saker såsom dödsfall inom familjen osv. Jag som annars är en ansvarsfull och ordningsam människa började att “medicinera” min depression/ångest genom spel på casino. Jag fann en omedelbar tillfredställelse av att fly in i spelet. Till en början spelade jag öppet inför min man, det var små summor och inget som han reagerade på. Ganska snabbt började dock insatserna och summorna bli större. Under ca ett års tid hemlighöll jag mitt spelande och har förlorat oerhörda summor pengar. För drygt ett år sedan orkade jag inte längre ljuga så jag berättade för min man vad jag gjort. Jag har inte spelat sedan dess med undantag för två mindre återfall. Min man blev givetvis och full förståeligt både ledsen och jätte arg. Vår ekonomiska situation som borde vara alldeles toppen har jag ruinerat totalt, då jag tagit lån för att spela. Vi har så att vi klarar oss och snålar inte på något men mycket mer än så är det inte. Jag förstår att det jag gjort är helt oacceptabelt och jag skulle så gärna vilja ha det ogjort. När för ett år sedan fick veta om mitt spelberoende bestämde han sig ändå för att han vill fortsätta leva med mig för att han älskade mig. Jag var honom evigt tacksam för detta, för jag hade verkligen förstått honom om han valt att lämna. MEN det senaste året har vi haft det så fruktansvärt dåligt. Vi har ständiga gräl och har helt slutat att ha kul ihop. Alla gräl handlar om ekonomin och om att jag spelat. Han som aldrig varit elak har börjat kalla mig det ena och det andra. Han har åkt iväg och festat vid flera tillfällen utan att komma hem osv. Efter att han förra helgen drog iväg på partaj och inte kom hem började jag givetvis undra om han är otrogen. Igår tog jag diskussionen med honom och frågade honom rakt ut om han har någon annan. Han nekar till detta. Det han däremot sa är att han pga av spelandet helt har tappat respekten för mig. Att han alltid har älskat mig men aldrig någonsin kommer att kunna respektera mig igen. Ha sa att han tror att skilsmässa är enda lösningen…

Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är fullständigt medveten om att jag ställt till det så in i helvete, jag hatar mig själv för att jag gjort som jag gjort med pengar. Men jag älskar denna man så jävla mycket, jag vill att det ska vara vi! Samtidigt så förstår jag att vi inte kan fortsätta leva som vi gjort den senaste tiden.

Mitt i allt det här har vi två barn som längtar efter att fira jul och ser fram emot att ha ett jullov med mamma och pappa. Jag vill inte att de ska få veta nu, samtidigt kommer jag inte kunna klara av att hålla masken om vi är under samma tak. Jag bara gråter… Är på jobbet nu men vill/vågar inte åka hem.

Snälla ge mig era reflektioner! Ge mig feedback både positiv och negativ! Vad kan man göra? Är det kört? Hur orkar man gå ifrån någon som man älskar mer än livet självt?

Det kan hända att det bästa är att separera.
Om ni separerar så kommer skulderna att följa med dig (såvida du inte skrev på hans namn) och han skulle därmed bli fri från dem om ni separerade. Pengar som funnits som du spelat bort går ju inte att få tillbaka men skulder kan man ju bli av med genom skuldsanering. Om ni separerar så drabbar det ju inte honom, då skulle ju iaf barnen ha det bättre hos honom.

Jag förstår att det här kanske inte är det du vill höra, men när han har börjat bli elak och bitter mot dig så kan jag inte se någon väg framåt.
Om han också har känslor innerst inne så kanske en separation när han får avstånd till allt det svåra hjälpa för att han ska se det på något annat sätt. Jag känner flera som har hittat tillbaka efter att ha varit separerade (1-2 år).

Tack för att du tog dig tid att svara. Jag uppskattar ärliga svar!

Det kanske är så att en separation är det bästa även om det känns som det sista jag vill.

Ekonomin är inte så lilla att det skulle krävas skuldsanering. Vid eventuell försäljning av huset kommer inte någon av oss ha så mycket skulder kvar.

Men hur gör man för att bearbeta detta. När jag vet att det är mitt tidigare handlande som har lett oss till den här situationen? När jag vet att det är mitt fel. Men jag villninteleva utan den här mannen

Men… skulderna delar man ju på också, man delar både vinst och förlust… och prylar… eller har jag missat nå’t…?

Ja, vi kommer att dela på det mesta. Men skulderna som gått till mitt spelande kommer Jag att stå för. Det är jag som använt dom pengarna till mitt missbruk och då får jag ta konsekvensen av det.

2 gillningar

@Ledsamt2018 jag håller faktiskt med @Restenavlivet när det gäller att separera i ert fall.

Givetvis baserar jag mina tankar på mina egna känslor, som såklart kan divergera totalt jämfört din makes.

Det är nog så att han känner sig bedragen, på nästan samma sätt som om du hade varit regelrätt otrogen.
Han vill kanske hitta känslor i dig som han upplever att han kan tro på?

Jag fick sådana känslor, jag hoppas att jag inte var elak. Jag var aldrig ut och rantade på krogen eller så, men sprang och tränade enormt mycket istället. Försökte och lyckades rätt bra, hoppas jag, med att förstå att hon stannat hos mig precis som jag ville och nu är det upp till mig att faktiskt stanna tillbaka.

Han har försökt “trycka på dig” men förmodligen inte fått den respons han velat ha, eller trott att han vill ha.

Nu har han hamnat i en känsla att han vill straffa dig, det ger honom inte heller något som han vill ha.
Men han vill nog hämnas, få dig att begripa?

Det han egentligen vill är att du inte skulle ha gått bakom ryggen på honom.
Vilket inte kan göras ogjort med ord.

Kommer ni inte ur detta genom att prata med varandra så kan det vara bäst att separera.

Han kan behöva känslan av att båset är tomt innan han förstår vad han saknar?
Att sitta fast i ett förhållande där han provocerar och du tar emot av skuldkänslor är inte uppbyggligt.

Skall ni kunna ha en fungerande relation kan det vara så att han behöver se dig på lite håll.
Se att du klarar dig. Se att du klarar dig utan honom, att du är en bra mamma och ja, då kan han kanske
komma till den insikten att du inte är en person han vill skada utan älska, respektera och leva med.

Lägg en plan, förbered dig för ett tufft möte i januari.

Säg att jag förstår vad du säger, jag kanske håller med dig tillochmed.
Vi tar detta efter helgerna. Fram till dess vapenvila, jag vet att jag gjort fel, jag älskar dig men kan inte tolerera att du behandlar mig såhär.
Vi skall inte utsätta barnen för mer underligheter och ledsamheter nu.
Blir detta vår sista jul tillsammans så gör vi den så bra vi kan, tillsammans?

I januari tar du taktpinnen och driver, lagom hårt, det kan hända att känslan av att du är beredd åt gå räcker för att få honom att inse vad han håller på att tappa?

Sen kan man väl även tänka sig att ni bara i all enkelhet provar på samtalsterapi? :slight_smile:
Mycket av det jag inbillar mig skulle kunna vara grunden till problemen kan nog gå att med hjälp vädra ut och ta sig förbi?

Keep us posted!

2 gillningar

Jag skulle vilja nyansera svaren-sett från andra sidan. Min man-ansvarstagande tre barns far, bra jobb och lön, alltid varit pålitlig, ingen historia av missbruk eller lögner- spelade plötsligt bort pengar under krisen som föregick vår separation. Och täckte upp med kreditkort och ljög mig rakt upp i ansiktet när jag inte förstod vad det var för påminnelsefakturor. Det var inga enorma belopp men han spelade bort ca 30 000kr och sen använde han kreditkort ca 75 000kr som fortfarande är lite oklart vart de gått. Och eftersom detta inte fanns i min världsbild och ingen någonsin ljugit för mig förut trodde jag på hans initiala lögner. Efter ca 4 månader upptäckte jag det hela.
Självklart blev jag bestört men för mig var det väldigt tydligt att spelandet och handlandet var ett uttryck för hur dåligt han mådde. För mig var det inte svårt att förlåta. Vi tog ( eller snarare jag för han var helt handlingsförlamad) tag i det, gjorde en plan. Efter några månader ville han ändå skiljas och där är vi idag. Jag är ledsen och besviken, men just pengabiten och lögnerna om dessa är en väldigt liten del. Jag kommer att tänka på det ibland men mestadels glömmer jag bort det.
Det jag upplever som största sveket är att han drog sig undan mig och inte gett mig någon förklaring. Det känns mycket, mycket värre än pengarna och spelandet.
Så jag funderar på: Har du bett om ursäkt ordentligt- känner han att du verkligen menat det? Eller är det tom så att du bett om ursäkt så mycket att du förminskat dig själv? Blev det en obalans i er relation efteråt som gjort att han tappat respekten för dig? Kan ni få professionell hjälp att hitta tillbaka till balans?

1 gillning

Hej!
Jag undrar om ni har provat att gå till familjerådgivning ? Jag tror ni behöver stöd och hjälp från därifrån. Tveka inte…
Hoppas ni klarar detta.
Tusen kramar

Vilka kloka ord! Tack!

Tack för dina reflektioner. Så bra att du upptäckte din mans spelande efter så kort tid. Det var precis samma för mig att spelandet var ett uttryck för dåligt mående. Och Ja, jag har bett om ursäkt. 1000 gånger, kanske är det dom du skriver för mycket. Det har absolut blivit en obalans i förhållandet efter detta.

Åhh h Tack! Nej, vi har inte provat det. Jag vill men min man motsäger sig detta

Jag kan bara önska dig en snabb rehabilitering och aldrig spela i ett kasino igen… :pleading_face: