Går snart sönder

Separerade för ett par år sedan efter att min exman lyfte frågan och trots en jobbig resa innan vi slutligen tog steget så var det ju rätt beslut då vi ej var lyckliga. Jag har och är rätt konflikträdd och hade väl i ärlighetens namn känt länge att jag ej älskade min exman och att vi ej hade ett bra liv trots att jag gjorde allt för att hålla ihop familjen.
Vi är väldigt olika, han är väldigt bestämd, har ett galet humör, har en väldigt gammal syn på fördelning av sysslor som rör barn och hushåll och sen är vi olika socialt och vad vi uppskattar i livet. Ingen bra kombo visade det sig.
I vilket fall så valde barnen att bo med mig första tiden och dom har väl alltid varit närmare mig. För snart 3 år sen träffade jag en ny man men väntande länge innan jag introducerade honom för barnen. Till en början gick det väldigt bra och han hälsade på ibland. Tyvärr sa min exman nedlåtande saker till äldsta sonen kring min nya partner och han började då ta avstånd. Vi hade tålamod och backade något och försökte umgås utan barnen. Blev sedan bättre och barnen fick en fin relation med min nya och han har verkligen ställt upp på dom. Tyvärr så har det nu vänt igen med äldsta sonen (17,5 år) efter att han umgåtts mer med sin pappa. Han vill ej ha min nya i huset, han har sagt till mig att han hellre vill se mig ensam och stör sig på allt gällande min nya.
Jag håller på att gå sönder då jag vill att detta ska fungera. Jag vill ju bli gammal med min nya partner och vi pratar giftemål men tanken på att ett av mina barn avskyr honom gör så ont.
Alla mina vänner älskar min nya partner, även mina föräldrar och han är omtyckt av mina kollegor. Han har själv många vänner och är väldigt uppskattad på sitt jobb så vi pratar om en snäll, trygg och omtyckt man som gör allt för mig. Och mina barn. Trots en tonåring som rent ut sagt är rätt otrevlig mot honom ibland.
Har svårt att sortera bland alla tankar och ibland orkar jag ej med min äldsta son (yngsta gillar min nya) och tänker att han får vänja sig då han är rätt egoistisk överlag men i nästa så blir jag villrådig och vill att han ska må bra och accaptera min nya och jag vill inte förstöra min relation med sonen.
Att prata med exmaken (då jag tror han har ett finger med i spelet) är uteslutet då jag är rädd att han skulle försöka vända både barnen emot mig för det är så han fungerar.
Hur går man vidare??

1 gillning

En ganska vanlig paroll brukar vara ”barnen först”. Vilket jag i sak helt och fullt håller med om.

Nu har jag ingen direkt erfarenhet av din situation, men jag har tre stycken ”tonårsbarn” (21,19, snart 18).

Utgår jag från det du skriver, självklart (!), så tycks ju din nya man vara en hyvens kille och socialt fungerande på de plan man kan förvänta sig. Och du nämner inga specifika händelser, eller episoder där något skulle kunna ha skurit sig mellan din äldsta och din nya man…

Mer än tillfällen där sonen möjligen blivit påverkad av sin pappa långt tidigare, och tillfällen när/där sonen umgåtts mer med sin pappa och därefter ändrat sitt beteende…

Såå, hur gå vidare?

Du skriver att du är konflikträdd. Ok. Jag är inte nödvändigtvis konflikträdd, däremot så uppskattar jag inte konflikter. Men konflikter uppstår, det är en del av livet. Nu vill jag tro och hoppas (!?) att du inte räds konflikter med dina barn… För, det är också en del av livet, och en del av föräldraskapet. Dels att kunna ta, hantera, reda ut, konflikter som inte bara kan, utan som uppstår (!). Även en del av livet för en tonåring att lära sig hantera, utifrån egna sociala relationer oaktat om vi pratar om att ”mamma har träffat en ny kille, jag gillar inte han”, ”pappa tycker att han är dum i huvudet”… eller relationer utanför den direkta familjen…

Jag tycker att du under en period kanske skall testa att vara lite ”närmare” din ”17,5-åring”. Därmed inte sagt att han vill det, känner det behovet… för det skall gudarna veta att de många gånger har 7000st andra saker som är betydligt viktigare än att hänga med ”morsan och farsan”…

Men försök. Försök samtala lite mer, inte bara ställa frågor, utan samtal. Se om det då går att styra in lite på relationer, vänskap, avslutade relationer, skilsmässor, nya relationer, och då få in känslan kring relation till din nya man. Men börja inte med något ”Kors-förhör”… och ställ en massa frågor kring varför han inte uppskattar din nya man…

Se till att du själv är i balans när du försöker få till dessa samtal. Avslappnad, ”ostressad”.

Tänk inte lösningsorienterat (!). Tänk, ”bara vara med”.

Jag har haft en komplicerad relation med min dotter, där jag begick ett enormt misstag och ett stort övertramp som fullständigt raserade vår relation under en lång tid. Jag gav inte upp. Sedan en längre tid tillbaka så har vi hittat tillbaka till varandra, och relationen blir bättre och starkare för var dag.

Något som jag lärt mig under min resa med mina ”tonåringar”, bl a… allt handlar sällan om ”vår relation”. Det kan vara 7000st andra saker (samma som ovan :sweat_smile:) som gör att man tycker att beteendet förändrats, att den tidigare trevliga sonen har en tuffare attityd, eller ibland är rent ut sagt otrevlig. Ta det inte personligt alla gånger. Hitta balansen, samla mod och kraft och försök få till ett samtal.

Nää, jag tror inte att vägen framåt är att prata med ditt ex… iaf inte i ett första läge, eller ens ett ”andra” läge…

Jag lovade mig ett antal saker vid min skilsmässa (för ca 10mån).

Att inte ställa en massa frågor till mitt ex kring hennes liv, hennes leverne, vad händer etc bla bla.

Samt att inte heller ställa den typen av frågor (gällande henne!) till mina/våra barn.

Mitt ex gick snabbt in i en ny relation, särbo kan den väl beskrivas som. Jag har träffat han ”1,5” gång. Han verkar trevlig. Han träffar och umgås med mina barn.

Jag har aldrig ställt några frågor, aldrig kommit med några påståenden eller kommentarer kring honom som person, vare sig till mitt ex eller till våra barn. För varför liksom?

Skulle mina barn vilja prata om ”han”. Så lyssnar jag, absolut. Skulle jag känna att något var ”fel” eller ”skavde”. Så skulle jag först och främst samtala med mina barn.

Det är faktiskt ok att kunna ha en ”kravställning” mot tonåringar som är nära myndighetsåldern…

Så, ge inte upp på din son, aldrig (!), men jag anser inte heller att du skall ge upp på din nya relation. Kan du och din nya man prata öppet om detta så är det ju toppen (vilket det låter som) så kanske ni kan hitta vägar framåt… för ”alla” parter…

En snabb fråga? Lever din ex-make i någon ny relation…? Där barnen blivit introducerade…?

Tack för svar och dina synpunkter.
Är som sagt helt förstörd av rådande förhållanden hemma.

Har funderat ett tag på att försöka umgås mer med min äldsta, odramatiskt och utan för mycket frågor kring situationen vi har.

Till saken hör att min exman är rätt missunnsam och trodde nog för några år sen att jag skulle böna honom att komma tillbaka något jag aldrig varit i behov av. Mitt liv blev bättre när han flyttade och jag kunde andas för första gången på många år. Jag har ett stort socialt nätverk, fin relation med min familj och lätt för att umgås med människor. Han har ju tyvärr inte lika lätt på den fronten och har lätt för att döma andra människor utifrån utseende, yrke, etc. Rent krasst så stör han sig på alla som inte är precis som han. Tyvärr pratar han rätt illa om människor även inför barnen så märker ju hur dom ibland har samma syn som sin pappa och att det är ok att tycka illa om andra pga utseende, klädstil, yrkesval, politiskt ställningstagande, etc.
Jag har trots svek och ett periodvis dåligt äktenskap hållit fast vid att jag önskar mitt ex allt gott och att han ska vara lycklig. Vägrar att prata illa om honom framför barnen och bekanta.
Han har inte riktigt samma förhållningssätt.
Han har inte lyckats gå vidare trots många år av försök via appar/dating så fortfarande ensam.

Men det är svårt när jag blir obekväm hemma, äldsta sonen är ju ruskigt otrevlig ibland både mot mig och min nya utan anledning och tycker att man ej behöver ”bete” sig utan att man gör som man själv vill mot vem man vill (hans pappa har lärt honom detta).
Hans beteende går ju även ut mot andra, t ex morföräldrar när han ej ”får” som han vill när han vill.
Han har alltså ett allmänt bortskämt beteende och även hans syskon kan bli rätt illa behandlade.

Vill ju ändå att man ska kunna bygga upp en fungerande relation och självklart om jag träffat en idiot så skulle man ju förstå att han sparkade rätt ut men nu pratar vi om en fantastiskt man, lugn, trygg, social, glad och allmänt trevlig.

Men tanken att kanske mista relationen med sonen är ju skrämmande.
Samtidigt tanken av att mista mannen k mitt liv.

Problemet är inte din nya. Din son är ju otrevlig mot dig och syskonen oavsett om du har en ny partner.

Är ju medveten att han kanske kan egentligen inte ogillar min nya men ändå ska markera att han är nummer ett, att han ska bestämma villkoren hemma, etc.
Hade bekanta över på fika för nån vecka sen som blev till ett glas rosévin och klockan kanske var strax efter 17 så störde inte ordinarie middagstid. Han kom hem, hejade knappt och var sur att det ej fanns mat. När jag konfronterade honom och hans beteende svarade han ”jag hälsar på vem jag vill, när jag vill” och att han dessutom var hungrig.
Men ändå. Stämningen hemma just nu är kylig och besviken över hans attityd samtidigt som jag saknar vår relation som var när han var yngre.

Men om vi pratar/småtjafsar så drar han alltid det kortet, att han tycker det är jobbigt med att jag har en ny man. Och att han ogillar det trots att min nya gör mig väldigt lycklig. Att han vill att jag ska vara själv istället. Ställde frågan hur han hade reagerat om hans pappa presenterade en ny men det var tydligen inte samma sak och inget han brydde sig om…

Spontant tänker jag att så pass gamla barn inte ska kunna diktera sina föräldrars privatliv. När jag skilde mig från barnens pappa var de i mellanstadieåldern och de var förstås ängsliga över hur allt skulle bli. Skulle det komma nya bonusföräldrar nu…?

Jag lovade dem att inte flytta ihop med någon ny man innan de båda var myndiga. För mig var det ett enkelt och självklart löfte. Men jag var samtidigt tydlig med att jag umgås med vem jag vill i min egen bostad. Jag förklarade att jag kan ha vänner på tillfälligt besök och det måste barnen acceptera.

Så blev det också. Jag träffade en ny man ett par år efter skilsmässan, men vi flyttade inte ihop. Däremot sov han ju över ganska ofta och det kunde barnen leva med utan problem.

Vad vill jag ha sagt med detta? Tja, att jag tycker att du kanske tar lite för stor hänsyn till din nästan myndige son. Det är självklart att man måste ta hänsyn till allas behov i en familj och man ska inte räkna med att ens barn smärtfritt accepterar en ny vuxen, men just nu tycks sonen vara den som anpassar sig minst och kräver mest.

Eller rättare sagt - kanske är du lite onödigt rädd för hans missnöje?

@pappa73 har kloka tankar om att stärka relationen med sonen i första hand. Jag tror också på den modellen. Men självklart inte genom att vika sig för hans krav på att du ska vara ensam. Jag tror inte att det skulle förbättra er relation.

Jag tror att den snarare förbättras av att du respekterar att din son känner som han gör inför din nye partner, men utan att du därmed anpassar dig efter det.

Hur skulle han reagera om du lugnt förklarade för honom att det är din bostad och ditt liv, och att han måste finna sig i att dina behov i viss mån kommer inkräkta på hans önskemål? Att man varken kan eller måste gilla alla människor, men att man måste lära sig att existera bredvid dem ändå? Att det ingår i livet, särskilt när man är i det närmaste vuxen?

Du gör för övrigt helt rätt i att inte blanda in exmaken, håll honom utanför hela diskussionen.

1 gillning

Så kloka råd och lätt gråtmild här och sitter väl egentligen på svaren men när man känner hopplöshet över en situation och oavsett utgång så tror man att man ska förlora så tappar man tron på förmågan att lösa saker.

Jag vet att min nästan 18-åring inte ska få bestämma vem jag ska leva med, särskilt inte när vi pratar om en snäll och fin man som aldrig skulle göra varken mig eller barnen illa men blir så jobbigt när dynamiken hemma ej fungerar alls och det är iskyla och tykna kommenterar och dålig attityd.
Är väl rädd att om vi bråkar för mycket och om jag faktiskt är ärlig med att valet ej är hans så kanske han påverkar sitt syskon negativt alt klaga hos sin pappa som jag i ärlighetens namn inte orkar bråka mer med då han har en hemskt humör och saknar gränser.

Sånt här är ju aldrig roligt och jag förstår att du vill undvika att det sprider sig till syskonet.

Men jag tror att ni som vuxna rustar båda ungdomarna bäst genom att visa att ni tar hänsyn till både dem och till er själva, som par. Försök tänka ut hur ni kan vara goda, vuxna förebilder när det gäller att trixa ihop fungerande samarbete mellan folk som faktiskt inte har valt varandra.

Baserat på hur du beskriver barnens pappa är det kanske inte så konstigt att äldste sonen själv beter sig egoistiskt och självcentrerat. Det är kanske ett undermedvetet sätt att hantera faderns sämre sidor och försöka bemästra dem. En hård attityd är ju ofta ett försvar, som bekant.

Det betyder förstås inte att han ska få vara hur otrevlig som helst, men det är ju inte omöjligt att pojken vet att pappa är opålitlig, inte någon trygg och stabil vuxen och att han reagerar genom att vara kaxig mot dig och din nya partner.

Desto viktigare att du visar att du står stadigt i både dina egna beslut och i din ovillkorliga lojalitet till barnen. Att du älskar dina barn oavsett vad de tycker om din nye man, men att du ändå är i din fulla rätt att själv välja din livskamrat.

Visa sonen att du är helt lugn med att han inte gillar din man, det behöver han inte göra, men att det inte kommer att förändra något. Visa att du vill ha en bra relation med honom oavsett, för han är ditt barn. Det kan ingen partner ta bort. Lägg krutet på att få en bra mor-son-relation.

Och markera vänligt men mycket bestämt om han kliver över gränsen vad gäller hur man beter sig mot andra. Jag tror att det kommer ge trygga signaler till det yngre syskonet också.

1 gillning

Du har fått flera fantastiskt bra svar, och det är svårt att ha något att tillägga.

Men jag skulle ändå vilja dryfta att jag tror att du kanske får sämre relation med din son på sikt om du viker dig i denna fråga. Eller om du inte sätter fler gränser generellt.

Jag förstår att du är rädd.för konsekvenserna om du går emot din son. Jag förstår att du är rädd för hur det kommer att påverka er relation och hur det kommer att påverka resten av familjen. Det låter verkligen som att du har haft det jättetufft med ditt ex och nu även med detta.

Men om rädslan för nya konflikter innebär att du skjuter problem framför dig är risken att problemen kommer att växa och växa och blir större och större. Och kanske har det redan hunnit bli lite så med din son, eftersom han ju beter sig otrevligt ibland och ställer orimliga krav? Och hur kommer i så fall er relation att utvecklas på sikt om han lär sig att kontrollera sin omgivning med sitt humör?

Jag tror att det bästa faktiskt är att lugnt och tydligt förklara att din nya relation är ditt val och inte hans val. Det betyder inte att du väljer bort honom eller inte älskar honom, men att du sätter gränser för vad han har rätt att bestämma. Troligen kommer han att bråka först, men förhoppningsvis kan det på sikt leda till att han får mer respekt för dig och kanske även kan uppskatta din nya och de kvaliteter han verkar ha

2 gillningar

Tänkvärda svar och är ju inte helt omöjligt att han beter sig lite som sin pappa pga otryggheten som varit med honom.
Kan ju dock gå kalla kårar i mig när han har för likt beteende och är så påfrestande att ha en minivariant av exmaken hemma.
Går på äggskal periodvis och vet att jag kanske måste markera mer men tror jag är rätt skadad från mitt äktenskap där jag i princip aldrig stod på mig och i efterhand nog var rätt styrd. Livrädd att sonens och mitt förhållande ska ta skada trots att jag skäms för hans beteende många gånger och är lika livrädd att han ska bli en otrevlig ung vuxen.
I ärlighetens namn var sonen rätt ”övergiven” av sin pappa hans första år, han la ingen tid alls på honom och jobbade mycket över samt åkte på en hel del ensamma resor och hade nog svårt att ta till sig att han blivit pappa. Jag upplevde att han tyckte det var jobbigt med ett litet barn och han längtade tills sonen skulle bli äldre och ”lättare”. Han har väl periodvis lovat sonen rätt mycket med, stöttning vid hans aktiviteter, resor bara dom ska göra men nästan alla dessa löften har han ej hållit så sonen har ju varit väldigt besviken särskilt runt 14-15 års åldern. Och äldsta har valt att bo heltid hos mig, sen ca 10 månader mycket pga av ovanstående tror jag även om han ej tagit upp det med sin pappa.
Men i vintras när vi hade en ganska bra situation hemma så började exmaken ge rätt dyra gåvor, kontanter, erbjuda resor, etc till sonen och nu är pappa helt plötsligt rätt ok igen och som sagt
Nsituationen hemma har varit rätt katastrof till och från sen i början på året.
Han pratar mer som sin pappa, dömmer människor utifrån utseende emellanåt, är hård i sina analyser av det mesta och skyller på att han får tycka som han vill och han inte är feg som andra utan att han står för sina åsikter trots att han låter som ett praktarsle ibland.
Så glimmar han till och är som vanligt ibland, fin mot mig, snäll mot sitt syskon, trevlig och varm.

Vet inte om jag i sak har så mycket mer att tillägga… mer än att ge inte upp. Varken på din son eller på din nya relation.

Du får ursäkta, men jag blir nästan provocerad över att läsa kring din situation. Din son låter smått odräglig, egoistisk och inte speciellt sympatisk. MEN jag vill tro att det i sak inte är hans sanna personlighet. Kanske är det en fas, kanske är han osäker, kanske känner han sig otrygg, och det skall gudarna veta att ”tonåringar” tenderar att gå igenom många faser, och det kan gå fort i hockey… och även en “tuffing” kan vara ack så osäker inombords… och det kan inte sällan ta sig i uttryck med att ha en tuff och hård yta… och jargong…

Som sagt, jag tycker inte (heller) att du skall vika ner dig, anpassa dig för mycket i allt detta. Menar inte att du skall ta strid i allt, varje gång, hela tiden. Försök hitta en balans. Försök att sträva efter samtal mer än ”frågor och svar”.

Var den vuxna i det här. Finns där för din son. Alltid. Men vik inte ner dig, tillåt inte ett ”sunkigt” beteende över tid, som utifrån din beskrivning verkar drabba inte bara dig och din nya man, utan även syskon, morföräldrar, vänner som är på besök. Om det inte är läge att säga ifrån där och då, i stunden. Be om ett samtal, skapa ett samtal.

Skapa en trygghet i att förklara vem du är, vad som gäller i ditt hem, vad som är ok och inte ok. Var rak, var tydlig. Men skapa en säkerhet, en trygghet. Visa att din son är viktig(ast) för dig. Men det är inte han som bestämmer allt (!), det är inte han som dikterar villkoren för vem du umgås med och när, när maten står på bordet, att man hälsar på besökare/gäster men att man behöver inte nödvändigtvis stanna kvar och ”hänga”, är man hungrig så kan man fixa sig själv (!) en smörgås.

Håll fokus på dig själv, och din son. Undvik att prata om hans pappa, ditt ex, dra inga paralleller. Det tror jag bara blir en ”trigger” i allt detta. Både för dig, och för din son.

Som avslutning, ge inte upp, men ta denna ”konflikt” nu snarare än senare… Kan nästan se mig själv att din son kan komma att spela ut ”jag är myndig nu, du bestämmer inte över mig…-kortet”…

Visa att din kärlek är villkorslös, men att det finns vissa villkor som måste uppfyllas när det gäller ditt hem, ditt liv, sociala relationer mellan olika människor.

:muscle:

2 gillningar

När jag läser igenom vad jag skrivit och alla kloka svar (då tacksam för det :pray:t2:) så vet jag att jag ska försöka jobba på just min och sonens relation. Visa honom hur viktig han är men samtidigt markera att mitt val av ny man är just mitt val och han inte kommer få styra det. Att man ej behöver älska alla människor men att man ändå ska kunna samexistera och ha respekt.
Och man överlag alltid ska ha respekt och behandla människor väl även om det ej betyder att man måste vara bästa vän med alla.
Jag måste bli bättre att stå på mig också. Finns ju fortfarande en stor rädsla att ev konflikter hemma sprider sig till exmaken och han vill jag ej bråka med. Han var ju inte speciellt glad när jag berättade att jag träffat en ny man. Blev väl egentligen utskälld och ifrågasatt att någon annan skulle vara i hans hus trots att det sen vår skilsmässa varit mitt hus.

Kan inte låta bli… Men det finns en röd tråd i nästan alla dina inlägg…

Ditt ex!

Gör upp med ”det” en gång för alla! I mesta, och i möjligaste mån!

Vi kan nog alla (!) ha sår, och ärr kvar från en, flera, tidigare relationer och uppbrott. Absolut så.

Men det blir över tid ”osunt” att låta det påverka ens framtid, ens framtida liv, framtida relationer.

Har du svårt med det, sök hjälp. Menar inte det på ett ”klyschigt” sätt, utan på allvar. Samtalsstöd, en kurs, lyssna på en podd, ”läs en bok”.

Stärk dig själv, så kommer säkerligen alla dina ”andra” relationer stärkas, även gentemot din son.

Räds inte konflikter. Ditt ex är ditt ex, och i grund en person som du inte behöver ha en relation med, eller konflikter med för den delen. Ni är medföräldrar. Men han få ta ansvar för sitt, och du får ta ansvar för ditt.

Sätt gränser även gentemot ditt ex. Mentalt. Och om så krävs, ”fysiskt”, i den interaktion som (ibland!?) finns mellan er.

Du skapar din relation med din son. Vad och hur ditt ex gör, säger, hanterar saker är hans ”jävla ansvarsområde”.

Grabben är nästan myndig…

Sträck på dig!

5 gillningar

Tack för pepp! Verkligen!
Man blir så lätt låst i saker ibland och även om man djupt därinne vet svaren så kan man ej gå vidare. Detta påverkar ju även min nuvarande relation även om min nya man är stabil och trygg och stöttar.

Ska försöka sträcka på mig och gå vidare. Barnen är såpass stora så behöver egentligen ej ha någon direkt kontakt med deras pappa även om han ser till att ”dyka” upp och göra sig påmind och ibland ifrågasätta mig på olika sätt.
Kanske bra med en markering där med då jag ej behöver bli överkörd längre eftersom vi ej levt ihop på länge.

Och ska se till att få mer egen tid med min äldsta, stärka vår relation men samtidigt vara tydlig med att mina val är just mina val och att en del av att bli vuxen är också att visa acceptans och förståelse. Och att kunna bete sig vuxet i alla lägen oavsett om man har släktingar eller bekanta på besök.

En lättnad denna onsdag förmiddag och en hel del tårar. Funderat mig tokig det sista hur jag ska komma ur alla dåliga tankar och ev scenarier beroende på hur jag ska lösa problematiken på hemmaplan.

1 gillning

Jag håller med @pappa73 i det han skrev ovan, du måste avsluta din relation med ditt ex nu. Han har ingen rätt att ”dyka upp” ibland, han har ingen rätt att ifrågasätta något du gör och det ska du vänligt men väldigt bestämt påpeka för honom. Och som andra ovan skrivit, även din äldsta son bör få vänliga men bestämda gränser.
Jag är inte alls förvånad att ditt ex misslyckats med att träffa någon ny, han låter ju inte direkt som en tiopoängare i beteende och saknar självinsikt fullständigt. Och när du låter din äldsta diktera i hemmet som hans pappa tydligen gjort i alla år (och fortfarande gör!) så fundera på vilken typ av vuxen man han kommer att utvecklas till.

Det är inte snällhet att inte sätta gränser och ställa krav på barn, det är rent utav dumt för dom får problem i arbetslivet sen som vuxna och problem med relationer.

1 gillning