Jag är så förbannad, förtvivlad och ledsen. Sörjer oerhört de sista dagarna och tar farväl av de sista lyckliga minnena som kärnfamilj som vi ger våra barn. Tänker ständigt att det är sista gången vi äter tillsammans, spelar spel tillsammans, tillrättavisar barnen tillsammans, skrattar tillsammans,…
vi har velat fram och tillbaka länge, har haft ett tveksamt förhållande under många år, inte haft någon egentid alls. Under småbarnsåren har min partner satsat mycket på jobb, varit frånvarande, och blivit förälskad i en annan kvinna. När han tillslut berättade om otroheten, hade han bestämt sig för att han ville fortsätta med mig och lovade att han skulle vara förstående i alla mina faser. Fyra månader senare sa jag typ att nu får vi nog acceptera att det är slut, tre veckor senare ändrade jag mig. Jag bestämde mig verkligen för att ge allt, tyckte att han också skulle bestämma sig. Han ville ha mer tid. Och nu, ytterligare två månader senare har han bestämt sig, men inte i enlighet med mitt beslut, nej, nu har bestämt att vi ska skiljas. Och där är jag nu, fly förbannad, känner mig bortvald, utnyttjad, lurad på den nya bättre versionen av sig själv som han har kommit underfund med att han vill vara (som jag tycker jag har rätt att ta del av).
Det är så svårt att fortfarande bo ihop, ha ett liknande liv sen tidigare, men inte ”vara” tillsammans. Jag undrar hur ni klarade av det? Och praktiskt, började ni redan nu med varann vecka? Delade ni fortfarande säng? Hur gjorde ni???
Det är inte lätt.
Och det finns inget objektivt facit, ingen allmängiltig mall.
Du måste lyssna till hur du känner och vill göra och kommunicera det tydligt till honom och naturligtvis vice versa och sedan lägga er på en nivå som båda kan acceptera.
Du sätter dina gränser upprättar din bekvämlighetszon och värnar din intigritet.
Jag kommer inte ihåg hur vi gjorde jag tror vi delade säng men med en osynlig mur långt innan vi beslöt att skiljas.
Ni bestämmer vad som känns bäst för er. Vill du sparka ut honom så gör det. Jag kan komma och hjälpa till.
Vi delade säng några veckor innan vi hittade ett varannanveckasboende där vi turades om att bo, barnen bodde alltså kvar i huset och vi föräldrar flyttade.
Vi var separerade så i kanske ett halvår innan jag flyttade till eget boende.
Skilsmässan var min mans “fel”, så jag talade om för honom att han fick flytta ut ur sovrummet. Vi satte in en extrasäng i ett litet rum i förrådsdelen av huset.
Han kom och gick som han kände för, så jag gjorde så att jag lagade extra mat men bara dukade för mig och barnen. Åt han så åt han, och annars blev det matlåda av resterna.
Vi pratade inte i onödan med varandra och umgicks inte på något sätt under den perioden.
Vi delar säng fortfarande och har gjort så sedan mitt ex tyckte vi skulle separera typ 4:a veckor sedan. Även efter att det kom fram att hon redan träffat en ny. Hon flyttar om 3 veckor. Lider varje sekund men vill heller inte vara utan henne.
Delar säng, jag flyttar ungefär samtidigt som skilsmässan går igenom. Processen att skiljas har pågått minst ett halvår ytterligare. Det är på många sätt jobbigt att bo kvar tillsammans för det är spänt och psykiskt påfrestande. Det är svårt med gränser för hur vi ska vara mot varandra och andra i vår familjs närhet. Länge har dessutom min partner velat ha tillgång till min kropp som snuttefilt. Jag upplever det som förnekelse. Jag har då jobbat med mitt samvete. Borde jag vara fysiskt tillgänglig, för vem ska annars trösta? Stundtals har jag varit tillgänglig men jag vet förnuftsmässigt att det inte alls är bra för oss. Hur just Du vill göra är inte min sak att bedöma. Alla separationer är olika och ingen ska döma dina val. Men råd och erfarenheter kan vi såklart dela med varann.