Vet inte hur många veckor som gått nu sen hon så att hon funderar på skilsmässa, ett tag kändes det som allt var ok. Men det var såklart bara en känsla, vi går i parterapi men det känns som att det bara är jag som pratar. Hon säger att hon älskar mig, men blickarna och tystnaden säger något annat. Ångesten bara att gå i detta stiltje är överväldigande och jag fungerar inte. Börjar förbereda mig på en separation, även om jag inte vill.
1 gillning
Inget svar, men en till i samma situation här. Vi är som i ett limbo. Går på rådgivningen men bara jag som är ärlig, inte han. Säger saker som låter bra men visar inte det han säger.
Idag skulle vi på rådgivning men älsta barnet är sjukt, så inget samtal på länge nu. Vet inte var jag ska ta vägen, vi har bott ifrån varandra ett tag för att försöka ge varandra utrymme, men jag bara längtar efter henne hela tiden. Kan inte sova, vet inte ens om hon vill kämpa för oss.
Idag gjorde jag det, jag satte en gräns på när hon måste meddela om hon vill eller inte vill jobba på oss. Även om det går till det sämre så vet jag iaf det då, slipper limbo och kan börja sörja och gå vidare.
Bra av dig ! Sa också detta kring jul att nu får du bestämma dig. Blev skilsmässa, men då vet man i alla fall vad man har framför sig.
1 gillning
Tack, känns rätt bra. Får se om det känns lika bra efter
Ibland har man tur! Vi ska försöka igen, börja om från början, hur gör man det?
Sen händer det endå, vi har aktivt gått på samtal och jag har från min sida jobbat väldigt mycket mes mig själv. Häromdagen så var jag nere och kände att det kanske inte gick så bra som vi tror att det gör, hon erkänner då att hennes känslor inte är under kontroll och att hon inte vet om det kommer bli bättre än såhär. Hon tar då också upp att det nog är bäst att vi avslutar allt. Jag får det till att vi iaf ska försöka under prövotiden som vi nu kommer påbörja (skrev på papprena idag). Jag vill verkligen inte det här, jag vill ju att vi ska vara lyckliga och hålla kvar familjen där vi är, skulle vi behöva gå isär så behöver vi också flytta till nytt område och flytta barnen från förskola och vänner, sen älskar jag ju henne över allt på denna jord hon är också den enda jag litar på utan att tveka en sekund! Nu finns det ju en gräns på hur länge till vi ska försöka, allt blir så verkligt känns verkligen så otroligt jobbigt, kan varken tänka eller fokusera.
Det tråkiga i sammanhanget är att ni är två om det. Det hjälper inte hur mycket du vill och älskar henne om inte hon vill och inte älskar dig.
2 gillningar