Så jag har skrivit här tidigare om min situation. För att göra en lång historia kort. Min valde att lämna mig för snart 8månader sen efter 20 år tillsammans.Vi hade hus, 2 barn 8 och 10 år, ja vi hade allt tyckte jag. Jag tog det väldigt hårt och gått hos en psykolog och tom skadat mig själv. Men så nu har det iaf gått ett tag och jag mår så mycket bättre. Barnen har bytt skola och dom trivs väldigt bra. Vi kör varannan vecka vilket funkar bra.
Han har träffat en ny som också har barn som mina barn har träffat.
Jag och mitt exman har en bra relation och kan prata om saker som gäller barnen, ibland om annat också.
Helgerna är värst då är jag så ensam när jag inte har barnen och har jag barnen så tänker jag på att han träffar henne, vilket är så jobbigt.
Jag har några fina nära vänner som hjälpt mig så mycket genom allt detta, men dom har egna familjer och jag kan inte alltid tränga mig på hos dom varenda helg.
Så vi träffades idag för att gå igenom saker som gällde barnen. Men vi kom in på annat och han ser verkligen ledsen ut och som att han bryr sig när jag berättar om hur jag mår och gråter. Jag är inte den som håller allt inom mig heller utan känslorna utanpå delux. Sen hjälpte det väl inte att jag råkade se hans bakgrundsbild på dom två tillsammans på hans telefon.
Men han är så snäll när vi ses och egentligen vill jag bara be han dra åt helvete men jag kan inte.
Just nu känns det bara som att det är en jobbig grej efter en annan och jag har hamnat nere på botten igen och det är verkligen skitjobbigt. Så nu gråter och gråter jag igen, så less på detta att inte få må bra.
Vet egentligen inte vad jag ville med detta kanske bara skriva av mig.
Men satan vad jag kämpar och jag ska fortsätta. Jag ska konma ut på andra sidan men nu fan går det segt.
Alla resor och processer går upp och ner. Ibland så mycket ner att det känns som att man bara inte orkar mer. Men kämpa vidare, det blir bättre.
Stor kram!
Måste du träffa honom fysiskt?
Nej jag försöker undvika det så mycket som det går. Men ibland behövs det att sitta ner och prata vilket kan vara bra ibland. Men för det mesta pratar vi inte ens i telefon utan bara sms kontakt. Vilket hjälpt mig väldigt mycket, blir alltid jobbigt när jag ser honom.
Åtta månader bara, och ändå verkar du ha kommit så långt med att hantera hur livet vänts uppochner. Klart att det påverkar dig att han har ny och bonusbarn som dina barn träffar och alltihop! Klart att du får dippar! Konstigt vore annars! Håll ut, saker kommer att bli bättre, livet kommer att bli lättare igen, även för dig! För mig är det idag exakt tre år sedan exet flyttade ut. Hans förehavanden rör mig knappt i ryggen längre. Livet har andra glädjeämnen och bekymmer. Får en känsla av att det absolut inte kommer att ta tre år för dig, men om det blir så, så ör det ”bara” tre år ovh mycket härligt liv återstår!