Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Gå tillbaka och satsa eller inte?

Jag är ny i gruppen men ser av det jag läst att det finns många kloka råd och tankar så jag gör ett försök jag också.
För drygt ett år sedan så fattade jag ett beslut att lämna barnens pappa efter 20 år. Jag var less på att hela tiden komma i andra hand eller mer, att konstant känna mig överkörd, som en fotboja, ensam i relationen för han stöttade inte mig när jag hade en period som jag mådde dåligt osv. Han förklarade det sista med att han väntade på att jag skulle be om stöttning istället för att själv sträcka ut en hand. Till saken hör att vi båda har en uppväxt kantad av dysfunktionalitet, båda med förälder som missbrukar och han höll på med droger när vi träffades. Han slutade visserligen med detta i och med att jag blev gravid och vi ville båda två att våra barn skulle slippa växa upp på samma sätt som vi. + att han nog hamnade i en psykos och fick panik. Sluta eller hamna på psyket. I alla fall, vi gick båda i terapi och han la av. Ett tag. Inte så lång tid efteråt så tyckte han själv att han kunde ta en öl till bastun och på den vägen är det. Nu är det ca tre öl till bastun per gång, ca 3 gg/v. För mig är bastun en ursäkt för drickandet. Han är sällan full men drickandet i sig och jakten efter det gör att vi sökande dåligt. Aldrig starksprit hemmavid. Jag har påpekat detta till honom massor med gånger och jag har sagt att jag inte går igenom samma resa igen. Han har viftat bort det jag sagt varje gång. Innerst inne vet han att jag har rätt men en beroendehjärna lever sitt eget liv. Jag stängde av mina känslor och mådde allt sämre. Tillslut fick det vara nog, jag behövde sätta mig själv och barnen främst. Så, jag flyttade och vi tog en ”paus”. Efter ett halvår bestämmer jag mig för att jag vill satsa igen, jag tror på att han kan fixa allt det trasiga om han vill. Jag berättar detta i ett kärleksbrev på Alla hjärtans dag och han blir väldigt berörd. Trots detta så fortsätter han att träffa en kvinna som han träffat några månader. Jag hade också träffat en annan men var villig att lämna honom. Jag fick höra att pappan kanske skulle ta mig tillbaka men han visste inte. Jag siktade och trånade, grät floder och en period tappade jag livslusten totalt och förstod helt och fullt människor som tar sitt liv eller dövar känslor med droger. Han har hållit mig på halster, vi har haft sexuellt umgänge då och då och det har han jag träffat vetat om och varit ok med (jag vet, helmysko men han förstår att jag ville sätta familjen och barnens pappa först). Han dumpade kvinnan och sa att han ville vara ensam. Han fick ingen närhet och tog till mig för att få det men inte mer. Senare så nämner han en annan kvinna och jag känner att jag måste släppa taget lite, jag har ändå börjat tveka eftersom jag känt mig utnyttjad och på andra eller tredje plats igen. Han sa att blir det inget med henne så skulle han vara ensam. Häromveckan så pratade vi om en resa som jag skulle få följa med på om den blir av. Nu var det inte riktigt aktuellt längre eftersom han kanske skulle träffa någon. Jag blev förbannad för att jag ännu en gång kom i andra hand, till och med för någon som inte finns. Så jag sa att det räcker nu, vi är vänner och jag älskar honom. Jag skrev att jag mår bra i den andra relationen och jag hoppas att han hittar någon som gör honom lika glad och välmående. Han är arg på den här nya killen, både för att han är en ny för mig och för att han är muslim. Han vågar snart inte träffa mig för de där muslimerna gör allt för att skydda sin familj och han kan bli skadad. Gisslan jag blev förbannad! Det var så himla skönt att äntligen släppa stenen och må bra. Den nya mår jag bättre med än vad jag någonsin gjort med barnens pappa men jag vet inte om han är ”the One ”. Nu vill pappan plötsligt satsa igen och han vill att jag ska lita på honom att han gör det jag vill men jag vågar inte lita på honom, han har svikit mig så många ggr redan och han måste förtjäna den igen. Han vill att jag tar avstånd från den nya (höras men inget sex dvs) och att jag får vara ensam i sommar om jag behöver det. Han vill ha svar ikväll men det kan jag inte ge honom vilket jag också sa. Jag vill inte lämna den nya men samtidigt så älskar jag barnens pappa fortfarande. Jag mår jättebra med den nya men jag vill inte välja mellan dem, det ska vara antingen barnens pappa eller inte. Beslutet ska inte vara mellan två individer för vad händer om det inte funkar med den nya? Han säger att det är kniven mot strupen nu, att jag måste välja. Väljer jag bort honom så vill han inte träffa mig mer men det tror jag lägger sig. Nu är han bara arg och desperat.
Till saken hör också att vårt äldsta barn är överlycklig över att jag träffat den nya, hon skryter om honom till kompisar och hon säger att det är mycket bättre nu, hon ser att jag är mycket gladare och mår bättre och hon önskar att hennes pappa hittar någon som gör att han mår lika bra som jag. Det här är det enda jag pratat med henne om, det är ju ändå hennes pappa men hon är så stor så att hon förstår.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till nu. Efter ett år av hjärtesorg så såg jag äntligen i hjärtat och inte bara i huvudet på framtiden med tillförsikt och hopp, ett lugn. Så plötsligt drar han i mig igen. Just nu skriker mitt inre nej nej nej!! Men logiskt och för att jag känner mina känslor som åker bergochdalbana så kan min nuvarande känna ändra sig och därför vill jag inte bestämma när nu, bara leva i nuet och må bra för en gångs skull.
Hjälp mig, hur går era tankar om detta?

Till att börja med tycker jag du ska ha så lite kontakt som möjligt med ditt x (barnens far)

För det andra bör du tänka dig för en och två gånger innan du ger dig i lag med en person med etnisk bakgrund i mellanöstern. Deras kvinnosyn och syn på äktenskapet kan vara rätt patriarkal med inslag av hederskultur. Jag har en kusse som gick på en sådan nit. I början verkade allt frid och fröjd men sedan blev det mer eller mindre outtalade krav från honom och hans släktingar att hon skulle sköta om dem allesammans.

1 gillning

När vi ändå håller på o drar alla över en kant, akta dig för svenska män, de dricker bara o är väldigt benägna att bli alkoholister.
Min kusins lillasysters bästa vän stötte på just det fenomenet
Seriöst Rulle, att dra alla över en kant på det sättet är ju bara så fel som det kan bli.

På vilket sätt drar jag alla över en kam när jag skriver “kan vara”?

1 gillning