Hej!
Jag vet inte om jag tillhör gruppen som får skriva här då jag inte går igenom en skilsmässa men jag gör ett försök då jag känner mig helt ensam och har ingen att vända mig till.
Jag och vad jag trodde var mitt livs kärlek, har gått isär på det värsta sättet jag någonsin upplevt.
Kom på honom att ha legat med en annan tjej, ringer upp honom direkt och konfronterar och han erkänner direkt. Jag får vad jag tror är en panikattack och han säger då att han inte har samma känslor för mig och att det ändå inte skulle fungerat.
Det kändes som 3 käftsmällar under loppet av 10 min. Han dumpar mig på telefon och det kändes som att hela mitt liv rasade.
detta hände igår och vi har inte haft någon kontakt men jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Hur kan man sakna någon som gjort mig så illa?
Jag studerar samtidigt juristprogrammet och har två tentor nästa vecka som jag inte vet hur jag ska klara av.
Jag måste flytta hem då jag bodde hos honom och det känns som att mitt liv är över. Snälla om någon förstår hjälp mig. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här…
Vi alla här har olika historier. Jag har både lämnat och blivit lämnad. Sorgen och smärtan efter kärlek som inte fungerade känns både psykiskt och fysiskt. Men. Jag vill tipsa dig om att lyssna på podden LifeCoach avsnitt 34-36. De handlar alla om känslor och hur du kan hantera dem. Så länge du låter känslorna fara omkring i dig själv så är du kvar i ditt eget känslofängelse. Genom att du accepterar vad som gång och förstår hur du kan hantera dina känslor så börjar du se ljuset. Lyssna! Ge podden en chans! Den har räddat mitt psyke och flera andras 
Alla får skriva här! =)
Men din historia låter som tagen ur en mardröm, förstår om du knappt orkar stå på benen!
Naturligtvis slutar vi inte älska så lätt! Känslorna finns ofta kvar länge, länge. Jag tvingades göra slut med mitt ex fast jag fortfarande älskade honom, eftersom han inte längre var så bra och snäll mot mig.
Men känslorna fanns kvar även efter det, och fortsatte att göra länge. Och det är ju så det “ska” vara, om man älskade på riktigt.
Men du, att flytta hem ett tag under den första perioden är inte så illa faktiskt. Det kan vara skönt att få lite distans till det hela på ett tryggt och lugnt ställe där man dessutom slipper känna sig ensam.
Och även om det inte känns så nu - det kommer att bli bättre! Kanske till och med bättre än vad du någonsin föreställt dig. Men genom smärtan finns ingen genväg, tyvärr måste man rida ut den. Men glöm längsmed den vägen inte dig själv och ditt eget värde. Med det som kompass finns det alltid en morgondag efter mörkaste natt!
Kram till dig !
Åh exakt såhär är det. 