Ja,nu har det gått fyra veckor sedan han mailade mig och hade ordnat bostad (i hemlighet) och flyttat.
Jag är ett skolboksexempel på sorg. Första veckan var jag i chock o allt är en dimma. Kommer inte ihåg så mycket…kanske är lika bra. Sen kom reaktionsfasen. Herregud vad jag gråtit,svurit,hatar honom,gråtit mer,ifrågasatt…i mitt sinne vet jag att förhållandet inte var bra.jag vet att jag mådde dåligt då… varför sitter jag här och gråter? Jag vill inte ha tillbaka honom,ändå gråter jag helt hysteriskt…
Jag förstår inte…
Sen slog en tanke mig,är jag ledsen och gråter för jag tycker synd om mig själv att han tog steget före mig?! Jag vet inte,men jag tänker fan inte sitta o tycka synd om mig själv iallafall…efter de här veckorna finns inga spår av honom hemma. Jag har gjort om lite hemma… idag kan jag gå in i vardagsrummet och köket utan att gråta… jag har haft samtal med psykolog en gång i veckan,pratar med nära vänner. Jag har försökt aktivera mig socialt. Unnade mig ett frisörbesök o några nya plagg… ja,det känns bra för stunden. Men kvällen kommer o då kommer tankarna… nu har det gått fyra veckor utan att jag varken sett eller hört hans röst… fan vad jag saknar han… eller är det han jag saknar? Saknar jag två samheten? Familjelivet? En nära vän? Hjälp mig,jag vänder ut och in på mig o kan bara inte förstå…varför gråter jag över honom när jag vet att vi inte hade det bra?
Sorg är sorg! Ditt liv har förändrats, stort, och du behöver sörja det som var för att kunna gå vidare till acceptans. Att acceptera behöver inte nödvändigtvis betyda att en gillar det som händer, men att en accepterar att det här har hänt mig och det var så här mitt liv blev.
Jag saknar mitt gamla liv ibland, men aldrig mannen som ingick i det. Men det är klart att det är annorlunda att leva ensam och tackla vardagens motgångar (och glädjas åt dess medgångar) på egen hand. Det var ju vi och vår familj, liksom. Nu är det jag och barnen. Det svider ibland, när vännernas bröllopsdagar flaggas på sociala medier eller bilder från någon fantastisk gemensam semester. Det var ju det som skulle varit mitt liv!
Tiden är din vän. Fortsätt med det som stärker dig i ditt nya liv och som är bra för dig. Acceptansen kommer förr eller senare och då kommer du kunna släppa och gå vidare. Och den där jäkla skitgubben som kunde behandla dig så här, honom kommer du kunna le föraktfullt åt om ett tag när verkligheten kommer ikapp honom.
Du beskriver det så bra.