Funderar på att lämna fru och små barn :(

Hej,

Jag har varit nästan lyckligt gift i snart tio år. Vi har egentligen sen start varit mer som kompisar. Någon riktig passion att tala om har inte riktigt funnits men vi har varit ett bra team. Saker rullade på. Giftermål var en självklarhet i vårt sammanhang, annat hade varit konstigt. Vi renoverade hus, hon längtade efter barn. Det blev två. Sedan träffade jag en tjej genom jobbet som jag direkt fick känslor för eller liksom kände attraktion för. Inget konstigt egentligen och inget som jag agerade på. Jag sökte inte kontakt eller något men kände direkt att det fanns ”kemi” från båda sidor egentligen. Vi sågs inte mycket första året, hejade på varandra. Men för nio månader sedan kom vi genom ändringar på jobbet att jobba mycket nära varandra. Hon hade pojkvän och jag sköt bort mina gryende känslor helt och det gick bra, trots att jag märkte att hon tydde sig till mig mer och mer och hade ett ”flirtigt” sätt. Jag njöt av hennes sällskap och hennes uppmärksamhet men hade ingen som helst tanke på att det skulle leda någonstans. Hon har ett flirtigt kramiga sätt, som jag nog saknat i mitt äktenskap sedan dag ett.

Samtidigt har äktenskapet dalat senaste åren. Jag har försökt förlika mig med tanken att det här passionerade inte finns, att en stark vänskap räcker längre. Min fru längtade efter ett tredje barn och jag såg ingen anledning att inte ge henne / oss det, dessutom har vi haft svårt att bli gravida. Men nu gick det såklart hur lätt som helst…

Under senaste månaderna har den här andra tjejen mer och mer tydligt visat intresse för mig, gjort slut med killen och vi har varit mer och mer ärliga med att vi tycker om varandras sällskap, om än som kompisar, ”när ses vi igen?” ”jag har saknat dig” mm. Tillslut för en månad sedan brast det för mig efter en otroligt fin kommentar från hennes sida. Jag sa att ”jag har försökt se dig som en kompis eller syster men jag kan inte det längre, jag har starkare känslor än så.” Hon tog helt avstånd från detta och sa att hon alltid sett mig som en bror. Det följde några veckor av sorg över detta men samtidigt en enorm vilsenhet. Jag visste inte vad jag ville och ärligttslat visste jag inte vad jag hoppats få för svar. Och jag visste nog inte hur starka mina känslor var, det hade byggts upp inom mig och exploderade av att jag berättade för den här tjejen. Att jag berättade för tjejen hur jag kände gjorde också att fick mycket skuldkänslor för min fru samtidigt som jag upplevde det som att jag skulle spruckit om jag inte berättade för tjejen om detta. Tjejen har försökt trösta mig och säga att jag ska glömma henne osv och hon var ett stort stöd på många sätt. Samtidigt fortsatte hon att skicka signaler som visade att hon tyckte om mig. Om hon blivit förfärad av mina känslor borde hon inte fortsatt så tänkte jag. Och jag hade rätt. Hon hade blivit rädd men nu sedan en vecka har hon varit öppen med att mina känslor är besvarade.

Jag läser mycket här om att man ska vara ärlig och satsa på familjen och det finns barn iblandade. Jag förstår allt detta på ett logiskt plan. Men vem är jag att tacka nej till kärlek, hur ska jag kunna fortsätta med min fru utan att fortsätta drömma om vad som kunde varit med den andra tjejer. Vem tackar mig för att jag gör moraliskt rätt val nu och blir olycklig resten av lite efter att missat den här chansen? Mår barnen bättre av att jag är kvar i relation med deras mamma halvlycklig? Är den nuvarande relationen ovärderlig bara för att det gått så lång tid, det känns egentligen som ett konstigt värde, vad betyder det om man varit gift tio år eller tillsammans några månader, det är ju bara dagar som går… men ibland nämns det som en anledning att vara kvar i en relation. ”Ni har ju varit gifta i tio år” ja och?

Det står mycket på forumet om att man ska vara ärlig och jag hade inte haft problem att berätta för min fru om det inte vore för att jag har en månad kvar på jobbet med den här tjejen och jag kan inte säga upp mig, förflytta mig eller ändra på detta på något sätt. Om jag berättade för min fru skulle hon vilja veta vem jag träffat och sedan må skit varje gång jag åker till jobbet. Är det bra? Eller ska jag vänta ut den här månaden?

Jag läste inlägg om personer i samma situation som väljer att gå i parterapi och satsa 110% osv på sin nuvarande situation. Det kanske är elakt men det är ju inte vad jag vill? Iallafall inte vad jag tror att jag vill. Den här nya relationen (som inte är en relation kanske fast ändå något typ av relation där inget fysiskt mer än kramar hänt eller kommer hända) är så färskt ännu. Inte våra känslor för varandra har det visat sig men vår ärlighet med dem. Det har bara gått en vecka. Samtidigt är varje kväll hemma nästa outhärdlig. Jag känner mig så falsk mot min fru och jag älskar henne djupt som en livskamrat och mor till mina barn.
Jag förstår att det inte är optimalt att lämna en höggravid fru. Jag är hemsk. Men samtidigt, är det bättre när barnet är ett? Två? Är det för min skull vi skaffat barn eller vår? Eller är barnet en gåva till oss båda oavsett hur vår relation ser ut? Behöver ett uppbrott verkligen innebära att barn far illa? ibland tänker jag att man skulle vara en bättre förälder varannan vecka… Jag är väldigt mån om att de ska ha det bra men jag kan inte fortsätta vara gift på grund av dem. En del kanske är så starka men inte jag.

Ja sug på den. Usch.

1 gillning

Övertar du någon annans tjej om än f d övertar du någon annans problem. Hur länge dröjer det innan hon ledsnar på dig och lämnar dig för någon annan? När passionen falnat kan du upptäcka att allt som återstår är stoff och aska.

Det är en sak att ses på jobbet, en annan att samarbeta i vardagen med tvätt, disk, matlagning, hämtning och lämning på dagis. Visst, det är fantastiskt att vara förälskad, att sväva på rosa moln, att få leva i en öm dröm men den kan förvandlas till en mardröm. Vänskapsband är en stabilare grund att bygga ett förhållande på än förälskelse. Inland kan det vara lättare att lära sig att älska den man lever med än att lära sig att leva med den man älskar.

Många har haft 5 minuters - ett dygns - ett års - himmelsk lycka för att sedan få ett helvete resten av livet? Är det värt det?

2 gillningar

Du frågar om ärlighet. Det första jag tror att du behöver göra är att vara ärlig mot dig själv. Vad vill du?
Skulle du lämna din fru för att ert förhållande är dåligt även om du inte hade känslor för någon annan?

Mitt X har träffat någon annan, innan han han gjorde slut med mig (eller ja, jag kom på honom). För mig hade det varit mycket ärligare att han sagt till mig att han inte var glad i vårt förhållande, att han saknade passion etc och att han ville skiljas och att han sen gick vidare och träffade någon annan.Då hade jag haft en chans att vara med i processen och bearbeta det han inte tyckt varit bra och kanske också haft en möjlighet att acceptera. Vi hade kunnat diskutera hur vårt framtida förhållande till varandra kring barnen ska vara osv. I stället måste jag hela tiden ha i beaktande att han går vidare med en ny innan jag ens hunnit reflektera över att vi inte är i en familj längre.

4 gillningar

Hej!

Jag är inte säker på vad jag vill.
Hur är det relevant om jag skulle lämna min fru om inte den andra tjejen fanns?
Det skulle jag säkert inte. Tryggheten i familjen och min starka vänskap och kärlek till min fru skulle nog göra att jag skulle vara kvar. Men det finns saker jag saknat hela tiden, som hon också vet om.
Jag hade inte lämnat för att vara ensam. Det är ju att det nu finns ett alternativ på något sätt som gör situationen svår.

Jag förstår att det hade varit bättre att säga till min fru att jag inte varit helt lycklig, men dels känner jag min fru så pass bra att jag vet att det inte är något som kommer naturligt för henne att visa passion osv och kanske skulle hon försöka göra mig glad ett tag men sen skulle allt gå tillbaka till vardagen. Och som jag skriver hade jag förlikat mig med tanken på det. Vissa saker vet man inte heller hur mycket man saknar innan man ser det hos någon annan. Jag tycker du resonerar lite som att det var planerat, om jag visste att jag skulle träffa den här personen och få de här känslorna och även hon då hade jag kunnat föregå det men de är ju något man hamnar mitt upp i. Vårt förhållande var inte så pass dåligt att jag tyckte det fanns fog för skiljsmässa innan den här andra tjejen dök upp… eller vissa saker har jag tagit upp, jag skulle gärna ha mer sex exempelvis men det är också en svår, känslig fråga, att känna det som att man tvingar sin fru att ha sex är ingen rolig situation, att somna ledsen och känna sig förbisedd är inte heller bra i det långa loppet. I perioder har hon försökt mer men jag vet att det inte är naturligt för henne.

Jag förstår att man kan se från andra sidan att man skulle vilja ha varit delaktig och velat påverka men det här handlar inte om brister hos min fru som hon kan täppa till med lite klister och trolldeg. Det är inte min frus fel och jag vet inte hur hon skulle kunna påverkar faktiskt. Självklart kommer jag inte bara dra utan det kommer ta tid och vi kommer ha tid att planera osv om det kommer till det. Känns väldigt overkligt.
Förstår att det har varit jobbigt för dig, jag är ledsen för det.

1 gillning

Dina barn som får en bättre barndom och uppväxt med två närvarande föräldrar - till skillnad mot att hoppa fram och tillbaka med en väska.

Livet är fullt av svåra val och tillfällen då man bör tacka nej. Och hur kan du veta att du skulle vara olycklig i resten av ditt liv om du håller ihop familjen nu? Är du en siare :smile:

Nej det är fasen inte bra - riktigt syltryggigt faktiskt. Du var väl med på att skaffa ett barn till?

Låter som en fantastisk grund att bygga något på tycker jag.

Hur som helst skulle jag ta det jävligt lugnt och försiktigt nu om jag va du. Om du väljer tjejen har du förlorat din familj för alltid - inte kul att inse när du sitter och ångrar dig om 5, 10 eller 15 år.

8 gillningar

Hej,

nej jag övertar inte någon annans problem. Med det resonemanget skulle man aldrig kunna bli tillsammans med någon som blivit dumpad? Nästan alla skulle vara singlar.
Hur länge det tar innan man ledsnar vet man ju aldrig. Det vet jag inte med min fru i nuvarande relation heller.

Mitt jobb innebär mycket vardag ihop med den här tjejen.
Och vi har varit kompisar i över ett år nu, så jag vet att vi funkar som kompisar också. Det är längre än jag var kompis med min fru innan vi blev ihop, då lämnade hon en annan för mig.
Jag kan inte tacka nej till en chans som den här för att vi kanske inte klarar av att laga mat ihop.

Det var fint:
"Ibland kan det vara lättare att lära sig att älska den man lever med än att lära sig att leva med den man älskar."
Fint men måste ju nästan upplevas innan det går att svara på. Jag kan ju inte veta hur livet skulle bli med den nya tjejen innan vi har provat? Det är väl det som är livet?
Men visst, det är omöjligt att veta om det är värt det… och jag förstår att man ska tänka en och två och hundra gånger innan… tack för ditt svar

1 gillning

Tagit bort inlägget - raderat.

Så länge du inte skulle göra just detta, alltså lämna för att vara ensam, så är du inte färdig med ditt äktenskap. För helt ärligt, förälskelse och passion är starka grejer, men de varar inte i längden. Många är de som hittat förälskelse och passion för att sedan se det falna till en tråkig verklighet där egenskaper kommer fram som man inte kan leva med.

8 gillningar

Så du är beredd att lämna en gravid fru som du själv skriver du har en stark vänskap och kärlek till och två gemensamma barn med för en arbetskamrat som lämnat sin pojkvän för en passion du inte har en aning om hur länge den varar? Du riskerar att ödelägga din frus, dina barns och ditt eget liv för något du inte vet något om? Grabben. du befinner dig på svag och hal is. Vem tackar dig? Ja, vad sägs om dina barn, inte minst ditt ofödda och kanske din fru? Låt inte dina begär och känslor styra dig, det är du som ska styra dem. Du riskerar betydligt mer än vad du kan vinna.

1 gillning

Hej,

Tack för ditt svar.
Det är inte säkert att de får en bättre barndom på grund av detta?
Ska man vara kvar i ett förhållande för barnens skull?
Jag förstår att det inte är optimalt och min önskan är inte att hoppa fram och tillbaka.

nej jag kan inte veta att jag blir olycklig. Men jag vet att jag inte är helt lycklig nu och efter 13 år tillsammans, vad säger att den här relationen helt plötsligt skulle bli mycket bättre i framtiden? då jag samtidigt har en massa “tänk om” i huvudet.

yes jag var i allra högsta grad delaktig i skapandet, tyvärr, även om det inte var jag i första hand som uttalat ville ha ett barn till. Därmed inte sagt att jag inte kommer älska barnet till månen. Fanns ingen anledning att neka min fru det för nio månader sedan. Även om vår relation tar slut är väl barnet en gåva, det har inte med oss att göra egentligen. Men visst, även om jag försöker rättfärdiga det så känner jag mig riktigt “syltryggig”, det är inte alls “snyggt gjort” att lämna sin fru höggravid. Och det är något som jag säkert själv sett väldigt mycket ner på tidigare, innan det träffade mig. Jag har på senare år haft mycket större förståelse för skilsmässor och att man som utomstående inte kan komma in och predika. Men frågan är hur mycket utrymme jag kommer låta andras pekfingrar få, kommer säkert förlora många vänner och övriga familjen kommer inte vara glad.

Det är ingen grund att bygga på, grunden byggde vi för 10-13 år sedan och kanske byggde vi den för klent.
Vi är redan vid taket nu, jag ser tydligt hur hela huset ser ut och kommer fortsätta se ut och det står ett jämte som har en jättetjusig grund. och pool. men ja. det är skit.

Man kan inte veta om jag förlorar min familj för alltid och sitter ensam om 5,10 år. Det kanske är naivt men jag tror att om jag skulle lämna min fru skulle hon vara lika mån som jag om att min och mina barns relationer skulle vara så bra som möjligt.
En aspekt av det hela tror jag också är att jag nu känner mig så låst. Jag får nästan svårt att andas när jag börjar tänka på det.

Skulle barnen bo bara hos din fru - alltså du funderar på att lämna dem på riktigt?

Ett äktenskap är i bästa fall över 50 år med dalar och toppar. En erkänd och välkänd djup dal som de flesta måste vandra igenom för att komma upp igen är småbarnsåren. Det är ju välkänt att många skilsmässor sker just då. Det är en kämpig tid för alla och man känner att “var detta allt?”.

EDIT: Nu var det inte jag som lämnade iofs, MEN jag skulle hugga av min högra hand direkt om det skulle innebära att jag kunde få tillbaka min familj och mina barn på heltid. Nu missar jag halva deras uppväxt. Och det där med kvalitetstid när man väl har dem är bara trams - barn vill ha kvantitet.

3 gillningar

Hej,

Ja, jag har jättesvårt att svara på vad jag vill.
Jag skulle aldrig vara otrogen. Det är inget jag ens fantiserar om. Jag är livrädd för den tanken.

Men är det bäst att berätta nu då?
Eller vänta tills den här jobbperioden är slut? Jag kommer som sagt behöva träffa den här tjejen en månad till och vill bespara min fru de jobbiga tillfällena när jag åker och jobbar. Är det kanske ändå egoistiskt tänkt utan att jag förstår det nu?
En hemsk kalldusch kommer det bli. Även om inget är inlett så är ju den här andra tjejen orsaken till situationen. Det här hade inte uppstått om jag inte träffat den andra tjejen.

Funderar på att prata med en nära vän eller familjemedlem om detta, är det helt tokigt? Lägger jag ett orimligt lass på hen i så fall?

Aha förlåt. jag missförstod. jag trodde du menade att jag skulle hatta fram och tillbaka mellan olika partners… typ. Nej det skulle kanske bli lite hoppande. det är sant… kanske inte måste vara ett trauma. men ja… jag förstår vad du menar.

ja. du har en väldigt bra poäng här… :frowning:

1 gillning

ja. tack, du har bra poäng här. :frowning:
det är en jättechansning det förstår jag.

Ja. visst. Det är ju väldigt tydligt när man tänker klart och utan känslor. Men jag vet inte om jag håller med om resonemanget att jag inte är klar med äktenskapet om jag inte lämnat för att vara ensam. Är verkligen vänskap tillräckligt, ska man nöja sig så? Jag har chans att få både vänskap och mer där till, det är en risk såklart men det är alla relationer. Man kanske nöjer sig med vänskap till det man saknat dyker upp, är det så konstigt att man väljer att vara kvar i och tro på ett äktenskap tills det händer men då inser att man vill annat?

Är det så eländigt som du beskriver samtidigt som du beskriver kärlek och vänskap eller letar du efter anledningar att lämna för din passion? Ett gott råd polarn, lämna inte askan för elden.

Nu var jag den som lämnade mitt förhållande för att strax efter få en underbart vacker passionerad kollega i mina armar och för 8 månader svävade jag på moln innan hon bestämde sig för att stanna hos sin man. Hon gillade uppmärksamheten, bekräftelsen, behövde min kärlek för sin självkänsla men sedan kom hon fram till att jag inte var något för henne fast hon skrivit vackra saker och t o m sagt att om hon inte redan var gift skulle hon gifta sig med mig Jo tjena! Hon valde att stanna hos sin man.

Är ditt förhållande så grått, så trist, så hopplöst så skilj dig då för allt i världen om det är det du vill men gör det inte för att du vill vara med någon annan. Risken är att du kan stå där med sålt smör och tappade pengar.

Herregud! Ursäkta all ni som blivit lämnade men vad jag inte vara beredd att ge för ett års, en månads, en vecka med någon som jag älskar och som älskar mig om än bara som vän, ha ett sammanhållet hem där vi hjälps åt, delar på hushålls- och fostransansvar, där vi kan trivas och koppla av i varandras sällskap. Jag har alltid sagt att ett stadigt, tryggt, hållbart förhållande måste i första hand bygga på vänskap. Passioner går över, förbränns och sedan kommer vardagen. Och det är en stor skillnad på att vara vänner på jobbet och dela ett liv, i synnerhet med småbarn. Jag separerade när vårt barn var 15 för jag såg hur mor och barn drog ner varandra. Hade vi inte haft barn hade jag lämnat tidigare. Nu är det för sent för mig att få fler men vad jag önskar att jag hade haft fler och ett förhållande som fungerat på något som helst sätt.

Du grabben, har du något emot att jag övertar din familj? Jag skulle ge nästan vad som helst för att få ha ett familjeliv som du verkar ha.

1 gillning

Jag kan förstå hur du känner och försöker resonera dig fram till ett beslut. Men det finns många osäkra och lömska faktorer här. Känslor dvs förälskelse är den värsta - så stark men samtidigt så flyktig. Om jag var du skulle jag INTE inleda något med jobbtjejen och sen vänta ut resten av året, se om jag känner lika då. Om hon gillar dig och det ni har/inte har än är på riktigt kan hon väl vänta på dig. Under tiden skulle jag satsa på lite egen samtalsterapi för att reda ut och bolla saker personligen. Tror resultatet vid årsskiftet är att du mår mycket bättre tillsammans med din familj och att du kommer tacka mig.

6 gillningar

Amen!

1 gillning

Tack Rulle.

Det är inte enbart passion med den här andra tjejen. och passion är kanske fel ord jag vet inte. Vi är bra kompisar också.
nej jag vet inte vad jag vill.
Ja man kanske ska vara nöjd med det man har. Det är lätt att säga för någon som upplevt liknande där det inte gått så bra, Jag kan tänka att det finns många som har en mycket positiv erfarenhet av att lämna också men de kanske inte hänger här. men ja. jag förstår ju vad som är det kloka och rätta att göra. men det är också det tråkiga och det kanske inte fungerar ändå efter att jag upplevt detta.

nej vi kanske kan prova byta. Hur ser du ut och ålder?