Från chock till försoning

12 juni 2019
Var hos familjerådgivningen och pratade med K. Det var ett mycket bra samtal. Jag gick dit med den vrede gentemot x jag burit med mig konstant under tre veckor. Jag har varit så arg på henne för vad jag upplever hon utsatt mig för. Nu är det över 8 månader sedan det tog slut.
Min upplevelse var att hon gjorde slut i samma ögonblick som jag levde upp till det som hon menade var en lösning på våra problem: Att om jag började jobba hemma istället för att ligga borta skulle allt bli bättre. När jag väl gjorde det och berättade för henne att jag skulle börja jobba på hemmaplan var hennes reaktion:”Då flyttar jag.” Exakt i det ögonblicket brast allt och raset fortsatte med obeveklig kraft tills ingenting fanns kvar. Jag var i chock och totalt förvirrad!
Chockfasen höll i sig några dagar för att därefter avlösas av en enorm sorg och förtvivlan då hon stod på sig och jag insåg att det verkligen var slut. Jag försökte förstå varför men hon var verkligen inte lättpratad. Jag krängde ut och in på mig själv för att försöka begripa hur vi hamnat där, men hon blev egentligen bara mer tillsluten. Jag mer eller mindre pressade svaren ur henne. De kom att handla om att hon inte kände att hon levde. Under senaste halvåret innan det tog slut hade hon upprepade gånger berättat hur jobbigt det var på jobbet och att hon fasade för att fylla femtio, för då skulle livet ta slut. Hon var också på väg in i övergångsåldern och det gjorde ingenting bättre. Åldersnojan för att fylla femtio hade hon haft i flera år och för varje år blev den värre. Att fylla femtio representerade döden för henne för då skulle livet ta slut. Jag vet inte om det skulle ha gjort någon skillnad för oss om jag hade börjat jobba på hemmaplan tidigare än nu. Hon hade vid några tillfällen under de senaste åren tyckt att jag skulle börja jobba hemma. Men hon sa aldrig att ”annars lämnar jag dig”.
Då bodde vi ännu ihop fast det var slut och det var en riktig bergochdalbana, från intensiv sorg och förtvivlan för min del, skuldkänslor och tystnad för hennes del till desperat försoningssex vid ett par tillfällen. Till och från pratade vi bättre med varandra och var varandra närmare än någonsin tidigare. Hudlösa tröstade vi varandra så gott det gick. Jag älskade henne verkligen men fick aldrig under den här tiden någon som helst bekräftelse på att hon älskade mig. Det var svårt att ta in att bara jag älskade. Fyra månader efter Bomben flyttar först hon till en egen lägenhet, två veckor senare flyttar äldsta barnet till sin första bostad och jag med det yngsta barnet till en gemensam lägenhet.
Det funkade hyggligt för mig, det var mycket praktiska saker att fokusera på som tex att skapa ett boende jag verkligen trivdes i. Men sen hade hon det dåliga omdömet att berätta att hon träffat en ny och då öppnades avgrunden igen och jag föll naturligtvis däri. Raseri, hat, sömnlöshet, ingen aptit, stenhård träning, löprundor, ältande oförsonliga tankar på hämnd och att radera henne ur minnet följde givetvis i spåren. Asjobbig tid! Och samtidigt, någonstans långt därinne anade jag att hon var djupt olycklig och kände stark skuld. En liten del av mig kände sådan empati med henne och jag ville bära hennes smärta och trösta henne för att jag visste ju hur sårbar hon var. Det var så vi alltid gjort, det var en naturlig del i vår kärlek till varandra. Min kära, älskade vän, låt mig hålla om dig och trösta dig med min kärlek! Men nej, det var omöjligt och det gjorde så ont att inte heller få ge av den kärlek jag kände för henne.
Det var den lilla rösten inom mig som viskade om hennes sorg, lämnarens smärtor och kval. Den stora rösten överröstade dock allt och den talade om oförrätter, om kränkningen i att bli avvisad när man gör det rätta efter hennes önskemål, om att hon minsann träffade någon annan snabbt som fan och var alltihop en lögn? Hade hon egentligen inte vänsterprasslat bakom din rygg ändå, fastän du inte har några hållbara tecken på det? Nä, nu jävlar ska här hållas räfst och rättarting: Hon ska förnekas, och tigas ihjäl, Hon ska minsann få veta vilket lidande hon orsakat. Här ska skrivas arga brev och funkar inte det ska här övas på att ge onda ögat så fort hon blir synlig.
Herregud vad det varit tröttsamt att hela tiden vara arg! Så, plötsligt som från ingenstans: känslan av hur det skulle vara att nå försoning. Helt underbart, lugn i sinnet, frid, acceptans, en önskan om att hon finner det liv och den lycka hon söker men som inte fanns i vårt förhållande. Att vi fick de här 20 åren tillsammans men att det inte fanns mer för oss däri. Inget behöver vara fel med det. Livets väg är olika och vi följs åt parallellt en tid men ingen vet för hur länge. Därefter drömmer jag om att det står en bur i mitt vardagsrum med en vild tiger i. Jag går fram och släpper helt sonika ut den, går sen ut ur rummet och försöker stänga dörren men den trycker mot dörren för hårt så den går inte att hålla tillbaka. De senaste tre veckorna har jag varit tigern: konstant förbannad och morrat åt X:et i mina tankar all min vakna tid.
Idag var jag till familjerådgivaren som är en gammal klok kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Vi pratade bland annat om att det jag upplever är en narcississtisk kränkning, utifrån det att jag trodde jag gjorde det rätta när jag började jobba hemma men får gensvaret att hon då flyttar. Det finns ingen jag släppt in så långt, ingen jag litat på så mycket, ingen jag älskat mer eller känt mig mer älskad av än x:et. Klart att det sätter djupa spår och väcker liv i väldigt tidiga liknande upplevelser. Tex att jag som första barnet i en syskonskara på fyra, med ett års mellanrum förlorar min plats till förmån för varje nyfött syskon. Sådant spelar in i sådana här svåra separationer som skilsmässor kan vara. Därav den narcississtiska dimensionen.
Sedan sa rådgivaren någonting för mig märkligt i mitt kränkta tillstånd:
”Att det är fullt möjligt att x beslut inte hade något med dig eller ert förhållande att göra över huvudtaget. Det kan vara så att hon känner sig tvungen att utforska vem hon är nu och att det inte fanns några svar på det i ert förhållande. Att hon träffade en annan kan betyda att han fyller en funktion för henne att bättre förstå sin egen livsberättelse. Vi förstår oss själv genom att berätta om oss själva för andra.”
Och då kom jag ihåg att x hade berättat tidigt efter att det tagit slut, om att hon sökte mer liv, mer ”fyrverkeri” som hon kallde det. Hon vill känna sig mer levande och det fanns inte längre att finna i vårt förhållande. Och jag minns att jag förstod vad hon menade, att det hela handlade om en existentiell kris för hennes del, där vantrivseln på jobbet och övergångsåldern var uttryck för en identitetsförlust. Och där och då förlät jag henne för att hon gjort slut. Men det var egentligen för tidigt för att det skulle vara hållbart. Här passar ett citat av Ludvig Igra ur boken ”Den tunna hinnan”, s135-136:
”Försoningsprocessen kan bli möjlig först efter ett mödosamt sorgearbete…Det förutsätter att denne är beredd att utsätta sig för ytterligare en förlust, nämligen förlusten av hämndlystnaden. När en människa ger upp sin önskan om hämnd så kan det till en början leda till en upplevelse av att ett inre tomrum uppstått. Något har gått förlorat. Därför är förmågan att sörja personliga förluster så intimt förknippad med försoningsprocessen…Misslyckas försoningsarbetet återstår oftast fortsatt bitterhet och det onda minnets eller samvetets tyranni. Ingenting kan som bitterheten göra livet fult och deformerat.”
Nu är jag hemma igen och jag känner ingen vrede just nu. Jag hoppas verkligen att den är över. Jag har varit så starkt inne i vreden att jag känt mig fullt och fast övertygad om att den kommer bestå länge, länge. Nu sitter jag här med ett totalt annorlunda perspektiv om förståelse och kanske acceptans. Tänk vad lite som går att veta vad som ska ske härnäst, egentligen. Däremot känner jag att sorgen pockar på för en andra omgång. Det är nog den som står för dörren anar jag. Låt den komma, bara jag kommer vidare…och att jag kan få tillbaka känslan för x som en älskad vän och alla våra minnen som jag hittills begravt, trots att hon var tvungen att ta en annan väg än den vi gick tillsammans. Usch, vad ledsen jag känner mig…

22 gillningar

mm, känner igen det där. Men jag har släppt ut ett värre däggdjur än en tiger. En stor rasande jävla björn! Typ en kodiakbjörn på ett ton! Citatet du skickade träffade mig direkt i hjärtat och jag har nu beställt boken! 55 spänn på Bokus! Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att bli av med det där menlösa hatet och äcklet man känner mot sitt X. Jag skulle aldrig vilja ta tillbaka henne för allt smör i Småland! Jag är ingen person som hatar andra, tvärtom, så det är väldigt jobbigt och nedbrytande att gå omkring att känna sig bitter på en människa som man egentligen aldrig varit lycklig med!

Du ska ha tack för boktipset och dina kloka ord!!

3 gillningar

Ja, det är jävligt svårt det där, @Sorgsen_man! Själv trodde jag att det kommit för att stanna. Men bara genom min kloka rådgivares idé om att x använde ett nytt förhållande som övergångsobjekt, kom allt i en annan belysning och jag blev befriad från att vara en paranoid dåre i affekt som inte kunde tänka annat än utifrån mitt kränkta jag, till att återfå förmågan att tänka på ett mer objektivt och en mer abstrakt nivå. Plötsligt kunde jag hysa förståelse för hennes beslut och samtidigt känna sorg utan att regrediera till det lilla barnets nivå. Jag är ganska bevandrad i tex psykoanalytisk teori, men det var som bortblåst när jag var i affekt. Det var totalt omöjligt att vara nåt annat än sitt eget lidande.

Citatet var egentligen ett citat ur en annan bok som hjälpt mig mycket när det gäller att förstå sorgearbetet. Den heter “Förluster. Om sorg och livsomställning” och är skriven av Barbro Lennéer- Axelson. Jag rekommenderar den till alla här. Det är fin och ibland smärtsam läsning.
Var inne och läste din historia. Fy fan, den var ingen barnlek! Jävlar i havet vilken plåga.

Själv var jag för första gången hemma hos x igår med yngsta sonens ps4. Jag tänkte att jag kanske vågade pröva vingarna efter vändningen hos min rådgivare på fr. Jag var rädd när jag ringde på och det var lite trevande i hallen. Jag hade försäkrat mig om att den nya snubben inte var där. Det gick bra och efter en stund blev jag bjuden på middag. Äldsta sonen var där med tvätten. Ja, ja, det är också ett sätt att få träffas på, tänkte jag. Jag kände att gjorde rätt på min väg till att kunna släppa taget om henne men jag är som en brännskadepatient. Det kan räcka med ett enda ord så gör det ont. Tex om relationen med den nya. Men x är försiktig och har haft starka skuldkänslor för att hon ville gå vidare. Ingen ny med i bilden då, vad jag vet. Nu när jag återfått förmågan att kunna tänka och reflektera, tycker jag att jag borde kunna komma till ro med situationen nån gång och nå fram till en annan slags relation med henne. Vi har i alla fall gemensamt barn tillsammans och det kan inte ens tusen nya snubbar göra ett skit åt. Med andra ord har vi en unik relation oavsett allt. Jag vill kunna känna att hon är en älskad vän och att vi kommer kunna följas åt på ett eget sätt så länge våra barn lever. Det är i alla fall min strävan. Den dagen jag träffar nån som jag verkligen älskar, ska det bli väldigt intressant att se hennes reaktion. Hon är inte särskilt svartsjuk av sig, säger hon. Jag vet inte för jag har aldrig bedragit henne. Fåfängt nog skulle jag vilja att hon kände ett styng av svartsjuka när det händer.

Så nu verkar det som att vi kan tala med varandra som vuxna människor igen, efter ett antal veckor då jag varit nere i hålet efter att hon talade om att hon träffat den nye snubben. Jag har efter viss prövning vågat bjuda in henne till mig i nästa vecka på en fika. Jag hittade målningar hon gjort som jag trodde hon ville ha tillbaka, så de får hon gärna komma och hämta. Men det är skört som nattgammal is för mig. Men nu vet jag att det sannolikt handlar lika mycket om min tidiga historia, anknytning och tidigare förluster och det är de som medverkat till att allt har känts så jävla smärtsamt. Jag vet ju att jag inte älskar henne längre på det sätt jag gjorde. Hon är inte heller den snygging längre som jag förälskade mig i. Visserligen är hennes leende oemotståndligt ännu och tar hon i mig smälter jag direkt. Så jag får hålla henne lite på håll, välja mina ord och vara försiktig med att tala om vad jag känner. Jag försöker komma ihåg att jag faktiskt vill ha ett nytt liv jag också, att jag vill ha ett annorlunda och bättre förhållande än det vi hade de sista åren. Det gäller att komma ihåg att ge fan i att projicera all obesvarad längtan efter kärlek man inte fick från allra första början i livet, på den kvinna man senast skilde sig från. Allt det där omedvetna skiten ska man komma ihåg att det rör sig osynligt och utanför tid och rum. Men det påverkar en så in i bäng om man inte är medveten om att det finns lik i allas garderober, även mina.

7 gillningar