50+, gift i 23 år. Utflugna älskade barn. Känslorna mina är kalla, han vill ha närhet , jag drar mej undan, dåligt samvete för detta. Han passar upp mej , jag känner mej bara instängd. Vill bo själv. Dålig ekonomi om jag är ensam. Tiden bara går… men ingen ser mej ledsen. Ler stort utåt.
Vad är då den innersta anledningen till att du inte gör slag i saken?
Utifrån det du beskriver så ser iaf jag bara en tänkbar anledning till att du stannar trots att du är missnöjd med allt (nästan?) som han är, gör och bidrar med… men det kanske finns annat som inte nämnts?!
1 gillning
Han är duktig hemma , hjälper till, städar, mm bra med alla i vår familj. Svartsjuk är han. Jag känner sympati och tycker ju om honom men Det är mina starka känslor som inte finns. Enligt andra har vi det perfekt! Hur gör andra?
Är i liknande situation :/, dåligt samvete, svårt att lämna och utåt ser vi ut som det perfekta paret. Men ligger dock mycket skit bakom allt också…
1 gillning
Hur yttrar sig detta? Kontrollbehov?
Försöker han styra dig i vad du gör eller vem du träffar?
Är detta ett problem tycker du?
Jag tänker bara på att du nämner just detta.
”Dåligt samvete är typiskt kvinnligt. Mannen står närmare sig själv än vad kvinnan står till sig själv” sa en livscoach till mig. ”Det är därför kvinnorna alltid brukar bry sig mer om andra än sig själva och får dåligt samvete”.
En präst sa en gång ”Om du inte kan blomma där du är nu, hitta någon annan stans att blomma”. Ja, för annars vissnar man. Jag själv slutade peka och prata om saker jag såg utanför vårt fönster, jag slutade berätta om saker jag gjort, sett eller hört, jag tappade lusten att göra det fint hemma, jag lät tiden gå och bara ältade dessa tankar inombords…
Jag ältade i 4 år innan jag vågade säga till min man att jag ville skiljas. Jag 50+, gift i 22 år, svärmorsdrömmen, snäll man, tre små lyckliga barn, perfekta familjen med villa, vovve, volvo, båt… ”Ska jag sabba det?” ”Är jag egoistisk”. Jag drog mig från honom fysisk och äcklades till och med av en snabb liten ”hejdåpuss” i dörren. Men jag kom till en punkt när jag inte stod ut och sade det till honom och han blev chockad, såklart. Det stormade en månad… Han drog mig till psykologer och präster i desperata försök att rädda allt…
Jag bor fortfarande kvar för jag har inte vågat säga till mina barn. Det Dåliga Samvetet igen. ”Ska jag sabba sommaren? Ska jag sabba födelsedagen? Ska jag sabba vår fina perfekta familj?” Och nu ”Ska jag sabba Julen?”… Men efter nyår, i januari, har jag bannemig lovat mig själv. Jag ska gå genom stormen igen. Det kommar att blåsa men det går över.
Läs boken ”Skilj dig ordentligt” som tar upp mycket om det ekonomiska och juridiken kring det.
Läs även ”Happy, Happy”
Dessa böcker peppade mig mycket.
2 gillningar
@WilmaW Varför älta på egen hand i 4 år? Varför inte prata med din man istället och berätta hur du känner? Varför drar du dig undan istället för att involvera din man? Inte konstigt att han blir chockad.
Jag har gjort det nu. Det var min historia till frågeställaren om hur det kan bli då man inte vågar eller kan eller har förmåga att ta steget av olika anledningar. Tiden går, ältandet pågår… Det finns många anledningar till att man ältar i många år utan att tala med mannen. Till exempel, som jag skrev, skulden. Men jag vet att den lämnade alltid blir chockad oavsett om det gått ett eller 4 år eller 20 år utan en aning om vad den andre tänkt.
2 gillningar
Wilma W , Tack!
Länge sedan nu… tiden går , vi lever ihop. Ett bra arbetsteam.
Så hamnade jag bredvid en man när jag var ute en kväll. Vi hade visst gemensamma bekanta, wow! Blixtförälskad! Där blev vi två sittande när de andra drog…
Måste vidare nu. Svårt!
1 gillning