Det var ett tag sen jag skrev här…Sist var jag lättad men ändå nervös och ledsen över att ha tagit beslut och meddelat att jag ville separera och troligtvis skiljas. Flyttade in i gästrummet och förbereder nytt liv.
Parallellt gick vi i terapi, något maken tidigare förkastat. Och fick insikt i hur otroligt olika vi är, och hur svårt vi faktiskt har att kommunicera med varandra. Och maken har försökt att ändra sig och tillmötesgå. Där han tidigare varit känslomässigt frånvarande är han nu jättenärvarande. Och det regnar komplimanger, uppskattning och hjälper till massor. I åkte på en skidresa som var planerad sen långt innan, och barnen ( som trodde vi Bode i skilda rum för att pappa snarkar) var så glada för att vi gjorde så mycket ihop. Så tvivlet om det rätta att gå skilda vägar började krypa på och till slut gav jag med mig för att ge äktenskapet en andra chans.
Först lättnad och råkade även i fyllan och villan krypa ner i den äktenskapliga sängen igen. Och det kändes så fel! Vill ju att det skall bli rätt igen, men de där känslorna vill sig inte.
Det blev inte lättare av att trots att jag så skonsamt som möjligt försökte säga att jag nog behövde lite mer tid mig för att komma tillbaka rent fysiskt. Hans händer på mig hela tiden! Trots att jag sa att jag inte ville och att det faktiskt kändes obekvämt att han ”kladdade på mig” trots att jag sa nej…Han tyckte jag skulle förstå hans behov, och jag tycker att vist förstår jag, men nej är ändå ett nej och det skall respekteras.
Nu tillbaka i ett konstigt dödläge där jag jättegärna vill känna kärlek och attraktion för min man, och han gör allt för mig. Men det vill sig inte…
Jag vet att jag borde prata med honom, men blir bara missförstånd och sårade känslor utan att budskapet liksom når fram…
Tex Under mesta delen av vårt äktenskap har maken inte varit så pigg på att prata om sånt som är jobbigt. Behåll det för dig själv eller prata med någon annan sa han. När jag till slut sa att jag inte pallar och detta var en anledning för separation sa han han att han inte förstått alvaret och vill ändra på sig. Och nu lyssnar han jättegärna. Fast det är ju inte alltid man har något tungt eller känslomässigt att prata om! Och då blir han sur och ledsen…för han vill ju visa hur mycket han ändrat sig…
Uuurk. Ser fram emot 3 veckors semester utan varandra ( han måste jobba så jag drar själv m barnen på den planerade semestern) . Skönt att dålige respit från känslomässiga berg o dalbana o växande irritation. Och sen måste vi prata. Och troligtvis släppa en “ ny bomb” om att kansler separera. Känns så taskigt att. Elva fram och till baka. Men jag måste ju vara säker! För allas skull! Och vist är det väll taskigare att vara kvar fast utan känslor när och liksom ta up en ålats i hans liv som kunde vara med en kvinna som som känner allt som man skall känna…
Det här du skriver är ju något som vi alla här, som år efter år fruktlöst frågar oss alla dessa oändliga varför, borde läsa och tänka igenom ordentligt.
“Varför” man inte fick en chans till, varför den som lämnade inte sa nåt, varför hen inte ville jobba på relationen, varför hen inte ville försöka hitta tillbaka osv. osv.
Att läsa det du beskriver av ditt eget försök att “försöka”, av att jobba på din relation och inte minst rörande dina tankar och känslor inför din partner och alla hans ansträngningar och försök till förändring är ju en unik chans till inblick i det där egna exets huvud.
Hoppas du inte tar illa upp, men jag tror absolut att ditt inlägg skulle vara jättebra, lärorikt och tankeväckande för många att läsa och verkligen begrunda. Vad som egentligen var vinst och vad som var förlust. På riktigt.
.
Lycka till med din egen fortsatta resa 
Som lämnare känner jag igen mig i berättelsen. Hur maken blev blev mer och mer emotionellt frånvarande, mindre och mindre engagerad i barnen, i familjen. Hur svaret på frågan Vill du ha en kopp te? alltid blev Nej, jag vill sova. Att ständigt bli avvisad och ignorerad.
Hur han flyttade ut till soffan för han ”sov inte bra annars”. Hur han slutade med vardagsberöring, vardagsengagemang. Aldrig kroppskontakt, aldrig en fråga om hur det varit på jobbet eller liknande. Jag gick igenom tre dödsfall i familjen under vårt äktenskap, jag tror inte han en enda gång frågade hur jag mådde i detta. Att följa dödssjuka människor, utan stöd.
Hur jag önskade att han någon kväll satt uppe med mig, kanske såg en film, drack te. Alltid ensam vaken efter 20.30.
Hur han vägrade familjeterapi. Till slut fick jag släpa dit honom, vi gick några gånger, sen hoppade han av.
Råkade trycka för tidigt.
Sen har han mage att påstå att han ”inte förstått allvaret”? Ehhh? När man levt i en död relation med ständiga bråk i åratal? Hur dum får man bli.
Vi försökte igen, jag ville så gärna ha tillbaka det vi hade de första 10 åren, han ville och försökte verkligen ändra sig. Men jag mådde nästan fysiskt illa när han kom nära mig. Han kändes så falsk. Ctrl Z funkar liksom inte om man betett sig illa i åratal.
Js det där med ” förstod inte allvaret” har nästan gjort det värre för mig. Och gör det på något sätt svårare att förlita mig på honom igen tror jag.
Älskar man någon så vill man hen väll. Det klart stt det inte blir rätt alltid, men när jag älskar eller bryr mig om så blir jag också extra lyhörd.
Efter flera år av ingen tröst när jobbiga saker händer ( dödsfall för mig med, och då är det väll ändå ganska självklart att man vill ha lite extra omtanke) och även ganska egoistisk beteende i sängen. Och mååånga sena job och ute kvällar. Och jag har sagt ifrån. Jag har väll inte gapat, skrikigt och sagt att jag skulle lämna men det tycker jag inte skall behövas. Jag var tvungen att lämna ( eller stå på tröskeln iaf) för att han skulle förstå allvaret. Och är nu som sagt jättemånga om att vara till lags. Men jag har ju älskat denna man så länge. Vi har barn och en massa minnen.
Från ett utifrån perspektiv vill jag ju att han ska få en massa kärlek och inte behöva kämpa sig till det från den där sura frigida kossan jag håller på att förvandlas till.
Det måste till en förändring på något sätt, för oss båda, och det är fan så orättvist att det kanske är jag som måste agera.
@noomi tar givetvis inte illa up ;D . Som sagt jobbigt att vara en eventuell lämnare, men antar att det är hårt och man känner sig maktlös om man blir lämnad. Vi har iaf fått ta beslut som när och hur själva.
För mig så är det en jobbig sits och jah hoppas jag och maken rider ur stormen någorlunda överens om HUR vi gör det!