Förvirrande separation

Måste skriva av mig lite då min hjärna går på högvarv och jag känner att jag håller på att bli galen. Har skrivit lite om hur jag haft det i tidigare inlägg.

Det har nu snart gått 1 år sedan min fru på ett ganska osmidig sätt fick ur sig att hon ville separera. Utan någon egentligen förklaring, mer än att hon mår dåligt, är utmattad och att känslorna försvunnit.
Det här skedde ett år efter att fått diagnosen utmattningsdepression.

Efter att det kom fram att hon ville separera tog det ca 3 månader innan hon flyttade och det är nu 9 månader sen flytten.
Under nästan hela vår tid isär har vi hörts om allt möjligt, setts både med barn och ensamma. Det är hon som stått för den mesta av kontakten.

Skilsmässa är som ett skällsord och ett ord som aldrig tagits upp. Att vi ska skriva på papper var nått hon inte ville göra, det kunde vänta. Tillslut tröttnade jag på allting och ställde då frågan om skilsmässa. Det är nu tre månader och inget har har hänt, frågan kom upp igen för ca en månad sen, samma resultat. Snart har ett år till gått och fortfarande som gifta. I alla fall ser jag på oss som det än fram tills den dagen vi officiellt inte är gifta.

Ännu har ingen tredje part dykt upp och vi ska spendera en helg ensamma tillsammans snart igen. Bo på ”vårt” hotell. Göra det vi alltid gör och gjort, vår grej.
Vi har samma intressen, samma politiska åsikt, tycker lika om mycket. Hon är min tvillingsjäl i mycket , den jag kan slappna av med, är trygg med. Har mest roligt med, Älskar mest av allt.

Hon har ännu inte lämnat tillbaka varken nycklar eller tömt vårt gemensamma boende där jag och barnen bor, kvar finns hennes saker.

Jag går som sagt i en bubbla, en slags dvala av ångest. Är fruktansvärt trött i skallen och sliten i kroppen. Jag vill bara ha tillbaka det fina familjeliv vi en gång haft. Det som hon tröttnat på. Det som många andra vad jag förstått, vart lite avundsjuka på. Allting var så bra innan stress, utmattning och det dåliga måendet som kom med det.

Är för närvarande mest jag som tar hand om barnen och hittar på saker med dem.
Hon är som bortkopplad från allt sådant.
Orkar inte helt enkelt. Min vecka blir i så att barnen tar igen det de förlorat hos sin mor. Älskar att ha barnen omkring mig så jag njuter såklart av det även om jag blir mer och mer trött.

Hon närmar sig även de 40 och umgås mest med yngre människor, vissa är singlar, vissa byter partners, håller på med Tinder och har visat henne den världen. Har nämnt att hon vill vara kär. Det har blivit många fester trots jobb, känns mer eller mindre ansvarslös.
Känner inte längre igen den fina människa jag en gång gifte mig med.

Har till stor del även bytt ut sitt kompisgäng mot människor jag knappt träffat. De som nu är hennes bästa vänner men som endast känner henne genom jobbet.

Söker mycket på nätet för att få svar, och för att kunna hjälpa henne, barnen och mig. Hjälpa oss. Diagnos ska man inte ställa, men bipolär alt adhd är nått som stämmer bra. Mest tycker jag bipolär stämmer bäst.

Jag kommer vänta på henne, då jag fortfarande tror att detta är någon form av kris, en stor kris och massa obehandlad skit från förr. Det har hon sagt själv. Till saken är nu att efter att jag hela tiden fått höra att jobbet ställt till det så har hon ändrat sig och skyller allt sitt dåliga mående på mig.
Jag är det stora problemet. Hon är den enda som säger detta. Inte terapeuterna.
Hon känns även som hon gått bakåt i utveckling, pratar som någon som är mycket yngre än sin egentliga ålder.

Men visst måste det väl finnas någon chans att kunna vända detta? Vi har haft möte med FR och ska på flera förhoppningsvis.

Man ger väl inte upp familjelivet utan att försöka reda ut vad som är fel?
Man prioriterar väl inte fest, göra vad man vill de veckor barnen är hos den andre?
I min frus fall just nu så består mycket av tiden till att sova.

Rörigt mess, precis som jag är just nu.

Alltså min första tanke är ju om du själv har kontaktat någon samtalskontakt isolerat för din egen skull? Om inte så tänker jag att det är hög tid :+1:

Det har gått ett år och du ter dig stå kvar på ruta noll, medan ditt ex äter kakan och har den kvar på alla fronter.

Känns verkligen inte alls bra att läsa detta om man ser det ur ditt perspektiv… ser man det däremot ur hennes perspektiv så kan jag lätt förstå varför hon gärna vill lurka runt och dra ut på tiden för att behålla hela situationen på det här viset :see_no_evil:

Gör något åt dig själv och din egen situation, börja åtminstone processa och få upp ögonen för hur det liv du själv “väljer” att leva faktiskt ser ut :muscle: :crossed_fingers:

6 gillningar

Jättetråkig situation för dig. Men ansvaret ligger också hos dig att sätta ner foten. Du har
Väntat ett år, varför vänta en sekund till?
Skicka in papprena själv, man behöver inte vara två för den saken.

3 gillningar

Det finns gott om människor som hellre ger upp än att behöva rota och råka finna problem hos sig själva.

5 gillningar

Om ni inte delar värdering kring relationen och vilja/tålamod att förbättra den så kan ju inte du driva detta själv. Ni måste ju vara två.

Din fru har alla fördelar kvar och du lever på hoppet. Du vill tro att detta är något tillfällig kris som ska gå över.

En person som har utmattningsdepression eller depression är inte ute o festar. Du underlättar detta beteendet genom att du tar allt ansvar. Att inte orka med barnen men orka festa? Det är din frus val och prioritering. Det är den hon är. Hon kanske var annorlunda innan, men nu hon VÄLJER detta. Du måste ju se på hur hon är och beter sig nu. Inte hur det var innan och hon var ju inte lycklig då heller eftersom hon tagit steget att separera.

Att hon tidigare skyllt på jobbet är ofta en mer neutral orsak än att skylla på än att man mår dåligt i sin relation, det är inte ovanligt. Kanske vill man t o m tro det själv.

Jag tycker att du ska söka samtalsstöd för dig. Du idealiserar er relation och den hon är/var. Du måste acceptera och respektera att hon vill något annat nu. Du måste komma vidare. Du är i förnekelse för det hon uttryckt dvs att hon inte vill leva med dig. Det är hennes val.

Ni är inte två som vill reda ut detta. Då kommer det inte att lösa sig på det sätt du önskar. Du lurar dig själv.

Så länge du inte driver igenom skilsmässan så har hon allt. Full service/ansvarstagande från dig, festar precis som hon vill, viss trygghet i att ni fortfarande är gifta, ”bakdörren” är fortfarande öppen. Hon behöver inte ta något som helst ansvar för den separation hon satt igång och ni pratar inte ens om det…. Du betraktar er som gifta. Är ni särbos då enligt dig? Jag är ganska övertygad om att din fru anser sig vara singel….

Du måste ta tag i detta, för din skull.

Det är inte meningen att vara elak, ev går du i försvar för en del av dessa inlägg, men detta leder inte till något gott. Du kommer bara att må sämre. Om ni inte aktivt arbetar med er relation och kommunicerar med varandra om den, så kommer inget att ändras. Hon har ju inte heller uttryckt att hon vill vara med dig och få det bra igen MED DIG. Du kan inte driva den kampen själv.
:heart:

6 gillningar

Tack för alla svar, ska svara er alla när det är lite lugnare på jobbet idag.

Känner igen mycket av det du skriver.
Mitt X började också med sånt beteende, började umgås med yngre kollegor, som hon nästan skulle kunna varit mamma till, hon var imponerad över hur de tjejerna var på fester.

Sen tyckte hon att vi hade så tråkigt och allt var bara negativt.

Hon ville verkligen bort ifrån det här lugna och ordningssamma livet.

Och jag tror att det kom som en chock för henne, när jag började bevaka mina intressen, det går inte att både äta och ha kakan kvar, det ställer inte jag upp på.

Så jag säger som flera, hitta någon att prata med, skippa att åka till "ert hotell " se till så du och barnen får en bra trygghet, du får nog vara den vuxna i rummet.

4 gillningar

Hållet med övriga skribenter. Dax att du öppnar ögonen och slutar drömma. Jäkla vad du kommer ångra dig och känna skam när du vaknat upp ur kärlekens dimma och din kontrollförlust. Vad är du egentligen rädd för, att hon skall avvisa dig? Att du inte duger? Att du inte är älskad? Du måste börja gilla dig själv först och för att kunna göra det måste gränserna sättas och det omedelbart. Avsluta allt med ditt ex som inte har med viktiga saker kring barnen att göra.

3 gillningar

Utan någon egentligen förklaring, mer än att hon mår dåligt, är utmattad och att känslorna försvunnit.

Jag vill bara ha tillbaka det fina familjeliv vi en gång haft. Det som hon tröttnat på.

Är för närvarande mest jag som tar hand om barnen och hittar på saker med dem.
Hon är som bortkopplad från allt sådant.

Har nämnt att hon vill vara kär

Har till stor del även bytt ut sitt kompisgäng mot människor jag knappt träffat.

Ännu har ingen tredje part dykt upp och vi ska spendera en helg ensamma tillsammans snart igen.

Hon har gått tillbaka i utvecklingen och pratar nu som någon som är mycket yngre.

@Ensamseglaren, det här kommer nog kännas. Jag har klippt ur ditt inlägg och svarar med ”hård” kärlek. Kanske ser du en annan sida🥰

  1. Hon har från början talat om att känslorna är borta.

  2. Hon mår dåligt
    Jag kopplar det som att hon mår dåligt av att känslorna är borta och att hon därför vill separera.

  3. Hon har tröttnat på familjelivet. Hon vill inte ta ansvar för era gemensamma barn och inte ert gemensamma liv. Hon har även flyttat ut och lever sitt eget liv.
    4)Hon är bortkopplad från ansvar, vilket hon tycker är toppen.

  4. DU tar allt ansvar och hoppas på att det ska bli ni igen. DU är tom villig att vänta på henne.

  5. Hon har bytt vänskapskrets och exkluderat dig. För enligt henne har hon inget med dig att göra, utom när hon själv vill hälsa på i sitt gamla liv.

  6. Hon är inte kär i dig. Hon vill bli kär i någon annan. Men du väntar på henne. Så länge du gör det kan hon utnyttja dig som det behagar henne.

  7. Du har ingen aning om det finns en tredje part, eller har funnits. Det enda du kan vara säker på är att hon inte är kär i dig , att du inte vet någonting om hennes liv i nya kretsen och att det är hon som dikterar villkoren för era mysiga helger på hotell.

  8. Hon vill vara yngre, utan ansvar, utan man och utan barn.

  9. DU behöver hjälp att se till dig och vad du vill.
    DU behöver stöd i att vara den vuxna som fattar kloka, hållbara beslut för dig och barnen. DU behöver landa i att hon inte är den hon var och hon kommer inte bli det igen.
    DU behöver förstå ditt eget värde och inte bli utnyttjad och använd som nalle när andan faller på (för henne).
    DU är värd att må bra. Det kan du inte göra om du ska ”bära” hennes ohälsa.
    DU, bara du kan välja hur DU vill leva ditt liv. (Din fru har valt hur hon vill leva sitt, det kan du inte ändra på)

Kraft och styrka till dig❣️

3 gillningar

Hej Noomi och tack för ditt svar.

Jag har gått hos terapeut nästan sen tiden då jag fick reda på att hon skulle flytta.
Dessvärre är det ont om personal här så jag har haft ett uppehåll en längre tid.

Kontaktat FR för enskilt samtal, mest för att lätta mina tankar och även för att få stöd och en förhoppning om att frun ska följa med och de ska prata med henne.

Vi har haft ett möte med dem och har en ny tid framöver.

Du säger som en del andra sagt ang kakan.
Det känns svårt att ta in, en person man älskat och fortfarande älskar skulle utnyttja en.
Jag vet inte om det är av feghet som gör att hon inte fullföljer helt ut. Hela denna separation har skett i någon slags flykt.
Att jag kämpat på med oss är för att hon många ggr visat att hon vill tillbaka.

Jag har från dag ett försökt tagit avstånd, inte messa mer än nödvändigt. Hon har gjort precis tvärt om. Planerat dagar tillsammans, messat mm. Så detta gör mig helt förvirrad. Även släkt och våra gemensamma vänner, terapeuter mm. Alla har sagt att det tycker hon verkar osäker på sitt beslut.

Jag gör såklart allt för att barnen ska bli så lite drabbade som möjligt, går och försöker få samtalsstöd, pratar med vänner.
Alla är vi lika oförstående i vad som är fel.

2 gillningar

Tack för ditt svar Dante, och hej!

Jag vet att jag skulle satt ned foten mycket tidigare, men den personen hon va innan separationen och även efter var inte en frisk människa. Jag har vart i kontakt med terapeuter som utifrån mina ord blivit riktigt oroliga för hennes tillstånd.
Då detta är hennes beslut så har jag ansett mig vänta med allt mycket pga att jag tänkt att hon behöver ensamheten en stund. Våra vänner hon pratat med har även de sagt samma sak. Att hon är sjukt förvirrad i sina tankar och behöver tid ifrån oss.
Likaså har jag fått berättat för mig att hon tydligen hellre flyr än tar tag i problemen.
Har man gjort så hela livet kommer det ikapp en dag.

1 gillning

Det har jag full förståelse för. Mitt ex har också haft/har problem med psykisk ohälsa och det var en stor anledning till att jag stannade så länge som jag gjorde.
Min ursäkt var att hon säkerligen kommer bli bättre, eller att hon skulle bli sämre om jag lämnade, då hon uttryckt flera ggr att hon varit orolig att jag ska lämna, trots att jag aldrig nämnt eller uttryckt något sådant.

Det är jättesvårt att ta beslutet att lämna men jag tänker att hon gjort en stor del av jobbet redan.
Du kan ju inte sitta kvar med barn och vänta på en person som är ute och festar och lever rövare. Men det är också lätt för mig och andra att sitta och säga här på ett forum.

Fortsätt med hjälp från terapeuter och rådgivare samt se till ditt och barnens bästa så kommer det nog lösa sig.

1 gillning

Tack för ditt svar, jag ger en kort respons på det som iaf för mig står skrivet med eldskrift, dvs ovanstående. Mkt lättare sagt än gjort det är jag den första att erkänna, för hoppet den vedervärdiga parasiten lever och frodas i dig och det gör den på eg ingenting och än värre blir det såklart när det gödslas med dubbelbottnade budskap som i ditt fall.

Men jag är helt övertygad om att ju fortare du en gång för alla dödar ditt eget hopp, desto fortare kommer både du och hon att komma ur den här evighetsloopen. För hon ger dig precis det hon behöver för att hålla kvar dig på halstret, men inte ett vitten mer än så.

Den dag du börjar fokusera på varför DU nöjer dig med det (och på det sättet möjliggör för henne att virra runt fritt) och istället för att konstant gräva ner dig i alla dessa oändliga “varför” rörande henne och alla hennes beteenden börjar ifrågasätta dina egna… den dagen börjar du att delta i processen som en aktiv spelare istället för en som sitter kvar på bänken år efter år i hopp om att kanske en dag få lite speltid.

Låter kanske hårt, men dessvärre ofrånkomligt om du inte vill fortsätta så här till dess du är ett emotionellt vrak och åren har gått ifrån dig. Och faktiskt hur konstigt det än må låta så kommer du då att hjälpa även henne, för när du sätter ner klacken och hon inte längre klarar sig med alla dessa skitbeteenden hon håller på med… den dagen måste även HON bestämma sig och ta tag i sig själv.

Så sluta vara en möjliggörare för henne att valsa runt på det här viset och växla fokus till dig och ditt liv tillsammans med dina barn :muscle: :v: :revolving_hearts:

4 gillningar

Hej Styrka01 och tack för ditt svar.

Jag vet inte hur jag ska svara. Fått upp ögonen tycker jag väl att jag har fått iochmed att vi lever isär. Men den närhet och hur saker ibland känts när vi vart ensamma gör att hoppet finns kvar.

Avvisad har jag redan blivit iochmed hennes flytt. Älskad är jag, även om det är på ett annat vis idag. Inte duger känns väl uppenbart.

Det är hon som säger en sak men gör annorlunda. Hon släpper inte mig fast hon bor själv.

Hon gör ev inte detta av elakhet eller med intentionen att utnyttja dig, men det blir ju konsekvensen, eftersom du möjliggör dessa dubbla signaler.
Hon tycker säkerligen att hon har varit jättetydlig, för hon har ju sagt att hon inte vill leva med dig, inte är kär i dig och vill bli kär…
Men hon vill ha tryggheten i er relation, inte kärleken och inte ansvaret. Ganska bekvämt. För henne.

På vilket sätt då? Tror du/de att hon skulle ha drabbats av någon psykisk åkomma eller kris som gör att hon beter sig annorlunda? Det är fullt möjligt att hon är i en kris, men hon väljer sitt beteende. Det är inte någon extern faktor som gör att hon väljer bort sin familj, orkar ta tag i en flytt och prioriterar festande.
Det är inget du eller någon annan kan ”kurera”.
Du vill hitta förklaringar/ursäkter, men finns de verkligen?

Oavsett om hon krisar osv så behöver hon ta konsekvenserna av sina ord och handlingar av att separera. Som det är nu, har hon både tryggheten och ändå får hon leva som en tonåring utan ansvar. Har något förändrats under detta året? Det låter inte så.

Vill du må bättre så måste du ändra på din situation, hon kommer inte att göra det. Jag tror t o m du faktiskt skulle hjälpa henne genom att hon fick ta konsekvenserna av sina ord. Antingen inser hon då vad ”ställt till med” och vill ha tillbaks sitt gamla liv inkl dig, eller så går hon vidare och är nöjd med det. Eller så går hon vidare o inte är helt nöjd med sitt nya liv, men inte tillräckligt missnöjd för att vilja leva med dig.

Ingenstans skriver du att hon signalerat att hon vill hitta tillbaks osv, så länge det inte är hennes vilja så tror inte jag det är möjligt.
:heart:

3 gillningar

Hej och tack för ditt svar Lisa0987
Just nu delar vi inte värdering kring vår relation och äktenskap. Jag förstår att hon vill vara fri och bara ägna sig åt sig själv. Bo ensam som hon aldrig riktigt gjort. Men att komma på det när du snart är 40 har två barn och är gift är lite sent.

Hon har många fördelar med att inte skiljas, dels har hon ingen bil eller körkort. Jag bor även kvar i vårt stora hus, hon bor i en väldigt liten 2:a med inget utrymme alls.

Har fått höra att det ska vara så ang fest. Men hon har fått diagnosen utmattningsdepression och gått i terapi för det. Både ensam och i grupp. Festandet har stannat av lite nu eftersom hennes lediga helger går åt att umgås med barnen. Så där är det såklart en förbättring. Både för barnen och för hennes kropp. När vi bodde ihop ägnades lediga helgen oftast åt att umgås med nya festkompisar. Hon valde fest istället för att satsa på sin familj. Jag tror på henne när hon säger att hon är utmattad. Jobbet är fruktansvärt påfrestande och många har både kilat in i väggen och sagt upp sig.
Även separerat.

Det enda jag kräver är att man pratar med varandra, känner man att något är fel försöker man reda ut det innan det växer sig till ett berg och det kanske är försent.

Självklart betraktar jag mig som gift då vi ännu är det. Vad är meningen annars med ett giftermål? Om man kan ligga runt hur man vill.
Hon har kallat mig sin man i olika sammanhang även efter sin flytt. Jag har sagt att jag kommer leva precis som innan, alltså inte dejta, själva tanken får mig illamående.
Kommunikation är hennes stora problem tyvärr, iaf när det kommer till dem hon älskar enligt hennes nära vän.

Men jag kommer att ta avstånd mer nu. Det ska bli kännbart vad hon har förlorat.
Barnen har redan börjat ty sig mer till mig.

Du är verkligen inte elak! Jag skrev ju mitt inlägg enbart för att få andras tankar om allt. Uppskattar alla svar jag får. :slightly_smiling_face:

2 gillningar

Är man utmattad så orkar man inte festa.

Och på sätt och vis du också. Du kan bo kvar i huset. Vet inte hur er ekonomi ser ut men blir det skilsmässa så brukar boendesituationen ändras.

Men ni har ju ingen relation längre? Hon har flyttat, lever som singel och vill bli kär i nån ny.

Bra gjort. Håller helt med att man för sin egen skull mår bäst av det tills allt är klart.

Jag tror jag ska ta och läsa igenom tråden ordentligt. Min första tanke är din rubrik. Förvirrande separation. Utifrån så ser det glasklart ut. Hon har lämnat dig. Det känns som att det är du som är förvirrad? Att du inte hunnit smälta vad som hänt. Och eftersom hon inte är tydlig mot dig så har du fastnat?

Det här tycker jag är ett bra initiativ av dig. För vet du! Än så länge har hon inte förlorat nånting. Och man saknar inte kon förrän båset är tomt.

3 gillningar

Tack för ditt svar Cricket.
Ska försöka svara utan att för den delen hänga ut min fru.

Så är det, hon sa inget alls att något var fel mellan oss. Frågar ofta hur dagen vart, hur måendet är osv, frågat mycket varför hon mått dåligt och alltid fått samma svar. Det är jobbet, arbetskamrater, chef, sjuka arbetstider och för lite personal som stressat Men att det inte har med oss att göra.

Och att det är jobbet som gjort henne sjuk, det har hon sagt till dem hon pratat med.
I princip till alla.

Hon vill vara kär, just det har hon bara sagt en gång. Och det var i samband med att jag ville veta vad som felar. Men att träffa någon annan vill hon inte. Då jag tydligen är den bästa maken, bästa pappan och bästa vän. Väldigt förvirrande i min värld.

2
Att hon förlorat känslorna, det förstår jag gör en deprimerad, ger en panik och säkerligen väldigt dåligt mående. Kanske skulle terapi vart nått.

Hon hade tröttnat på allt vad familjeliv innehöll. Allt ifrån att laga vardagsmat till att planera veckans inköp, barn som aldrig sover, att städa och diska. Vardagliga saker.
Hon har flyttat till ett litet boende och jobbar den veckan barnen är hos mig.
Tiden räcker inte till att festa som förut eller att träffa kompisar längre. Ledig endast en dag i veckan de dagar hon inte har barnen.
Likaså har hon nu sällan barnvakt.

Jag försöker aktivera dem så mycket jag kan och orkar. Vi har två ganska krävande barn på olika vis. De ska inte behöva lida mer än vad de redan gör av allt det här trasslet.
Jag är villig att vänta. Dels för all trygghet en familj innebär, sen för att hm är barnens mor och min stora kärlek. Hon har flertalet ggr även sagt till mig att en separation inte betyder slutet på ett förhållande. Såna ord ger mig ett hopp om en förändring, kanske inte på en gång men i framtiden. Hon tar inte avstånd från allt ansvar. Gör säkert så gott hon kan, med det hon kan.

Hon har tappat alla slags känslor, inte bara till kärlek, utan till allt som gjort henne glad, det som vart hennes intresse. Allt sådant är borta.
Barnen säger att hon mest ligger på soffan, i sängen eller sitter i köket.

Vet såklart inte om det finns någon annan.
Eller har funnits. Men då hon även börjat träffa några av våra gemensamma vänner igen borde nån av dem kunna snappa upp om nått inte är som det ska. Vad jag sett så de ggr hon lyckats ha fest,då är det endast kvinnor på festen.

Pratar ofta om att hon är ung än och vill få ut mer av livet. Att vi lever som gamla människor. För mig låter det som ålderskris.
Kanske blir det så när man till stor del umgås med dem utan barn, människor som kan ta dagen som den kommer. Dra ut på en fest när man vill, åka vart man vill när det är ledig helg. Åka på semester vart man vill. Inget ansvar till någon annan.

Tack! Jag anser mig vara den vuxna av oss.
Även om jag tydligen är den tråkiga.
Hon har vart vuxen, ansvarstagande, världens bästa på alla vis. Men det var förut.

Jag anser mig leva efter i nöd och lust. Vi lovade varandra det för över 10 år sedan.
Att hon mår dåligt och att vi har det såhär är ju verkligen i nöd. Då måste jag finnas där för att stötta henne. Men förstår vad du menar.

Jag vill leva mitt liv så som vi gjorde innan, med glada barn, utflykter, middagar med andra par. Göra vuxna saker hon och jag.

Tack igen :slightly_smiling_face:

1 gillning

Det är ganska mycket copy paste på hur mitt liv har tett sig sedan förra våren.

Jag är ju inte nödvändigtvis en förespråkare för den hårda vägen med nollkontakt och att kapa förtöjningarna. Att man visst kan vänta och se vad tiden ger. Det låter som att hon har en klassisk medelålderskris likt mitt ex och vill fly från de hårda krav och normer vi är programmerade att leva upp till.

Men. Det kommer kosta dig tid, energi, ork, ångest och massor av känslor att finnas där under de premisserna. Just sayin. Jag har varit och är delvis där själv.

Jag tror även att det bästa du, och jag, kan göra är just att våga släppa taget om man vill hitta tillbaka någon gång. På riktigt släppa taget. Jag har inte gjort det själv tidigare så jag vet hur svårt det är!

Du låter som otrygg-ambivalent och hon undvikande och den dansen är en känslosam och ryckig en men slutar oftast med att den undvikande avbryter för en paus.

Jag hoppas du finner ett lugn och frid i situationen och med tid kommer många saker falls mer på plats. Råd är att fokusera på din egen utveckling och förståelse av och för dig i denna kris.

4 gillningar

Hej igen!

Tack för alla fina svar ni gett mig, och att ni tar er tid att hjälpa en främmande seglare som mig. Uppskattar det mycket. Jag ska svara er alla, kan ta nån dag ibland; beroendes på måendet. Har mått ganska dåligt denna vecka, men ändå bättre än många andra veckor. Önskar er alla en fin helg. :heart:

4 gillningar