Förvirrad

Precis så är det…. Kunde ha sagt nånting men han vågade inte… inte ens gnällt eller irriterad.
Jag måste börja dra upp det varje gång , såg ju att han inte mådde bra men han sa att det inte berodde på mig o inte behöva oroa sig för förhållandet :see_no_evil:. Visst F-n gjorde det det… när han väl bestämt kände jag mig bortslängd o nu hade han en annan att ty sig till, saker som gjordes efteråt var respektlöst.

3 gillningar

Är precis så här också, han kände och tänkte en massa som jag märkte av - men fick höra “det är inget sluta leta fel” när jag försökte fråga. Sen kommer allt i en smäll efter några månader, alltså även före den här stora smällen. I nuläget skulle jag inte ens bli förvånad om det var någon i bakgrunden också, men vet inte. Det är så egoistiskt att gå och dra på saker under så lång tid, för att sen häva ur sig allt när han gett upp mer eller mindre. Tänker att det är svårt för mig att “göra rätt” när jag aldrig får höra vad det är som känns fel.

1 gillning

Stor smäll igår… igen. Trodde liksom han släppt de största grejerna, men det blir bara värre och värre. Jag har fortsatt inte dragit upp saker, men känns som att jag pressas till det av honom. För han frågar. Om och om igen. Han fortsätter även att prata om sig mer, även när jag säger att det är bättre att han pratar med någon annan.

För några år sen efter jag fått min smärtdiagnos mådde jag rejält dåligt. Värken blev bara värre och jag satt i rullstol i perioder när jag skulle gå längre sträckor. Fick tacka nej till saker och maken tog barnen själv. Hade ständigt skuldkänslor för att jag inte orkade vara med så mycket jag ville och hur maken fick dra det praktiska hemma mer än mig. Jag gjorde det jag kunde med planering och sådant, men det var tungt. Detta ledde ju senare till att jag “lät” honom vara mer ego i takt med att jag hittade rätt sjukgymnast m.m. och i nuläget är jag inte i närheten av så handikappad som då.

Till saken, detta kom upp när han hävde ur sig sist och han säger då att han ser det som att jag var nöjd med läget. Alltså, jag tyckte om att bara kunna sitta i soffan hela dagar och inte behöva dammsuga/städa lika mycket osv. Hans argument var “varför tog det annars ett år för dig att söka hjälp?”. 1 - det gjorde det inte, jag hade provat 3 sjukgymnaster och 2 - läkarna skrev ut fel mediciner (kom det fram senare) så hade jag fått rätt från start hade det gått snabbare och 3 - jag har om och om igen berättat hur kass jag kände mig, som mamma OCH fru. Men nej, han sa det där igår och det var en sanning för honom. Jag sökte inte hjälp tidigt nog för jag var nöjd med att sitta still. Fick också höra att jag var svag och förlitade mig helt på honom - att han kände att om inte han var den starka skulle jag bryta ihop totalt som människa.

Om han ser på mig så. Varför… VARFÖR tog det honom 8 år innan han bad om skilsmässa. När jag i flera år känt att det är något han inte säger, han säger att jag letar fel och aldrig är nöjd och så var det detta han gått och tänkt om mig hela tiden. Blir så matt. Så igår bad jag om skilsmässa. Överflödigt, men ville ändå visa att jag är där nu jag också. För jag förtjänar fan mer av en make än det han ger mig. Och har gett mig den senaste tiden.

6 gillningar

Wow!!! Starkt av dig!
Jag är absolut inte där än. Men testar en annan taktik som verkar bita lite grann.

1 gillning

Ja det kan man undra!! Varför dröjer de flesta med att dra upp känslorna innan det är försent?

1 gillning

Jag vill inte veta några mera några nya grejer efteråt om förhållandet, då skulle jag få dipp igen. Det är bättre att få allt på en gång och bearbeta därefter och avsluta.

1 gillning

Hade definitivt inte varit där om inte han brett på med diverse kommentarer om hur “jag är”. Han ser inte skillnaden på hur han upplever mig och hur jag är… om han känner så - då är det allmänt sant. Är väl den insikten som gjorde att jag känner det är hopplöst. Jag vill inte leva med någon som inte tar in ett ord av vad jag säger om han redan bestämt sig för hur det är. I mycket annat också, men detta tog priset.

Sen kommer jag säkert vackla framöver, men ser inte hur jag kommer ändra mig.

Är ju lite det där med att dröja som får mig att fundera på hur naiv jag måste varit. Jag har pratat när jag behöver, pratat med honom när jag ser att han mår dåligt - som jag tänker man gör i ett förhållande. Han valde att hålla det inne. Alltså kan vi inte haft det så bra ganska länge nu. Där gick jag och trodde att vi gör vårt bästa, men ändå respekterar varandra och vill få det att bli bra, men nope.

Grejen är att vi hade ett sånt samtal några dagar efter han bad om skilsmässa. Där vi drog de saker vi såg bidrog till att vi bråkat så mycket. Verkligen la fram “allt” (trodde jag) för varandra och jag kände han gjorde det respektfullt… detta som sägs nu är allt annat än det och jag ser inte poängen med det mer än att han sårar mig om och om igen.

Jag tänkte också så - vara så naiv - hur blind var jag egentligen??
Näää - tänkte jag: jag ska inte vara naiv - det är HANS ansvar att berätta hur det är och vara öppen. Jag hade ju frågat honom hur det var och han ljög.

1 gillning

Har du ju rätt i… ändå är det så lätt att lägga det på sig själv istället. Som att jag borde fattat det.

Jag är så mentalt trött just nu att jag inte har en aning om hur jag ska fungera som mamma eller ens mig själv fram till att jag flyttar om 1,5 månad. Det känns bra ändå att mitt beslut om att detta inte funkar finns där. Ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Jag har sett saker annorlunda från de senaste månaderna och kan känna att jag faktiskt gjort “rätt för mig”. Alltså, jag har försökt. Jag har tagit min del i detta på allvar, inte lyckats få bort allt naturligtvis, men när jag gått över gränsen (i princip varit orättvis eller reagerat omoget) så har jag sagt det och bett om ursäkt. Jag har jobbat med att vara tydligare, inte dra upp saker som hänt (ältat) och försökt visa att jag kan se perspektiv i det. Som att “jag vet att du var helt slut då så därför” och sen något han inte gjort eller sagt. Försökt vinkla det från oss båda, men någonstans ändå få fram att jag känner som jag gör.

Massa svammel, men jag har rannsakat mig själv i månader, fått genomgå plågsam terapi (menar att det är fasen inte lätt att höra att man gör saker som inte är så bra/smart/rätt osv)… Jag har satsat på vårt förhållande… Som det känns just nu, så har han inte gjort det utan lagt skulden mer på mig. Som att jag går i terapi - därför borde det vara jag som är det stora problemet. Sen att det i parterapin kom fram saker från honom som visar att han också har en del att jobba med - det verkar inte vara lika viktigt.

Eller ja, jag hör hur bitter jag låter. Men det är som något vi pratade om för någon dag sen. Något jag förstod i min terapi är att tidigare så kan maken ha sagt att något jag gör är jobbigt. T.ex. att jag har långa utläggningar när jag vill prata om något. Han har sagt att han “tappar bort sig” i det jag säger och blir bara frustrerad. Då började jag försöka korta ner det - vara mer rak på sak. När jag pratade om detta i terapin, sa psykologen att jag kunde försöka stämma av under samtalet, som “förstår du vad jag menar” eller helt enkelt säga att han gärna får fråga saker under tiden. Som jag förstod så höll jag mer en monolog, både innan och efter jag anpassat mig efter vad jag trodde var rätt.

Det var det jag försökte få fram för honom. Jag trodde också jag gjorde “rätt” och blev sur när våra bråk inte blev färre eller mindre. Då kände jag bara att det måste ju vara hans fel. Efter jag pratat i terapin om detta, så inser jag att mina försök byggde mer på mig och min frustration, inte att faktiskt möta honom i det han tycker är jobbigt. Det är exakt så jag känner kring hans försök. Han försöker - jag säger att det inte var så jag menade - han blir frustrerad och säger “inget duger”.

3 gillningar

Börjar känna lite att jag lever i en dokusåpa :thinking:

Igår var han hos terapeut. De pratade inte ens en timme. Under den timmen hade terapeuten sagt något i stil med “det kan hända att du har en mild form av autism”. Detta är något vi har pratat om hemma, särskilt efter äldsta fick sin diagnos för flera år sen. Han kände att det stämmer nog, men inte tagit reda på det.

Det började igår med att jag frågade hur det gick, om det kändes ok när de pratade. Var bara för att visa att jag minns att han skulle dit och vet att han är obekväm med sånt. Han började prata på utan att jag manat till det. Han sa att han fick bra råd, som att fråga “menar du såhär?” om han känner att han kan ha missförstått. Att erkänna för sig själv att detta med känslor hos andra kan vara svårt att förstå, men att han är bra som han är och har rätt att bli älskad för den han är.

Han sa också att han såg sina kollegor annorlunda efteråt, kunde se att de var välmenande på ett annat sätt. Allt lät så himla fint… för honom… och hans kollegor. Inte ett ord om hur detta har påverkat oss, mer än att han avslutade med “så jag kommer ta avstånd från dig ett tag, för jag ser hur du går sönder mer och mer när jag försöker något som blir fel”. Sen inte ett ord mer om saken.

Så där sitter jag. Kan inte kommentera mycket för jag tänker att detta var stort för honom. Känner bekräftelsen på det jag misstänkt i flera år. Inser att detta ligger till grund (från hans sida) för våra kommunikationsproblem, jag har mina brister där också. Jag känner också frustration. Kan ta min äldsta som exempel, 15 år, har kommit såå långt i sina sociala förmågor. Handlar om att veta lite hur man fungerar och hur man kan kompensera. Men man måste vilja också, det känner jag inte från maken. Han såg hur han kan få bättre relation till vänner och kollegor, men tror ärligt inte han vill jobba på en bättre relation till mig. Något annat han sa kring distansen var att han ville inte “säga för mycket för snabbt” som jag heller inte vet vad han menar med, men gissar det har att göra med att han inte känner att jag accepterar honom för den han är.

Det gör jag väl inte just nu, så stämmer bra. Jag kan inte acceptera att inte vilja möta mig halvvägs. Han har svårt för saker och det har jag också, men älskar man varandra så försöker man mötas… tills man inser att det är mer jobb än det är värt. Lite så jag känner för min del, men mycket för att jag inte får ansträngningen tillbaka.

Men ja, vilken jävla dag det var igår. I helgen är det påsk. Skjut mig.

2 gillningar

Känner likadant med mitt ex, det är slut men vi bor ihop än. Vi har svårt med kommunikation, vårat ena barn har add, lätt autism.

Kommunikationen har visat sig vara ännu sämre när vi haft mycket problem. Vi bara missuppfattat varandra. Tror att han också har det. Själv har jag gad och ocd. Inte lätt.

Vi kanske mår bättre utan dom, även om det tar tid och gör ont.

2 gillningar

Jo men absolut, jag har mina bekymmer som gör saker svårt det med. Funderar på hur det blir nu efter vi flyttat isär, när jag inte behöver forma min vardag efter honom… jag gissar på en viss lättnad mitt i allt. Eller hoppas på det iaf.

3 gillningar

Ja du kommer att hitta ro i dig själv utan bråk o tjafs.
Men tänker på honom hur det varit, hur det kunde bli så. ” känna sig ensam” fast man inte är det.

Det kommer att gå bra ska du se.

1 gillning

Som lämnare tänkte jag bara komma med en anledning till att din man verkar så kall och likgiltig. För min del hade jag 2 anledningar till att vara avståndstagande och drivande och det var för både min och hans skull.

  1. Jag ville inte ge honom falska förhoppningar - det skulle ha varit grymt mot honom.
  2. Jag var tvungen för att kunna genomföra allt praktiskt som skulle göras i samband med separationen, bodelningen och skilsmässan

Det kan alltså vara annat än kallhamrad cynism som göra att din man verkar så kall och att han inte bryr sig.
:heart:

Tack för ditt inlägg. Det är kanske så jag ska tolka min exfrus beteende för mig. Hon säger hon bryr sig väldigt mycket om mig, men behandlar mig iskallt. Självklart vill ju jag få en enda gnutta hopp. Men det är kanske för att inte göra det som hon beter sig så, samt att berätta för barnen efter 2 dagar och köpt en lägenhet efter 7 dagar….

1 gillning

Det är väl så att som lämnare har man oftast bearbetat väldigt mycket redan innan. Om hon vet att kärleken är borta och att hon vill skiljas vad är det då som gör att hon inte ska leta bostad?
Hon kanske inte orkar stanna kvar hos dig och se någon hon säkert bryr sig om väldigt mycket, en som är pappa till hennes barn, må väldigt dåligt för nåt hon gjort.
Jag hörde en gång en parterapeut säga något som slog an en ton hos mig och som jag ofta tänkt på när jag läst många lämnades trådar - han sa att det var bra att gå till parterapeuten i förebyggande syfte för när kärleken väl är borta kan parterapi inte göra att den kommer tillbaka, däremot kan man då kanske få förståelse för hur det kunde gå som det gick och hjälp att hantera skilsmässan på ett så bra sätt som möjligt för bägge och för barnen.
Är kärleken borta är den borta.
Med det sagt finns fortfarande mycket känslor kvar för den man delat sitt liv länge med, som man kanske har barn tillsammans med - men det går inte visa det för det ökar hoppet hos den man lämnar och så grym kan man inte vara. :heart:

2 gillningar

Ett påsklov senare :wink:

Jag stannade hemma på påskafton, han åkte med barnen och firade. Vi hade ett storgräl dagen innan, minns inte ens nu vad det handlade om. Vet bara att jag inför påsken och lovet kände ett stort “orkar inte” över det hela. Även om han skulle jobba tis-fre så var det många dagar hemma först… sen det hela att jag missar att fira med barnen för första gången var lagomt kul, men jag kände verkligen att det var bäst för dem, jag mådde skit. Blev bra, de hade haft det bra där och var på gott humör, så kunde andas ut lite.

I övrigt beställde jag personbevis till oss båda inför skilsmässan. Inte pratat om det än, men känner att jag vill ha det ivägskickat innan jag flyttar. Så man vet att det är på gång, även om det tar 6 mån sen. Ju mer jag backat de senaste dagarna/veckorna, desto närmre kommer han. Häromdagen började han kalla det “separation” istället för “skilsmässa” som han sagt från början. Var inte bara en gång, utan flera. När jag påpekade det svarade han bara “jo men man vet aldrig hur vi känner när vi flyttat isär”. Blev lite matt där, för jag ville ju från början prova särbos för att känna efter - men det var tvärnej från honom. Nu helt plötsligt ser han det mer så…

För mig känner jag mig fortfarande trygg i beslutet att jag vill skiljas. Jag ser våra bra stunder ihop, men de sämre är betydligt fler. Jag ser också hur det är mestadels jag som försökt anstränga mig, mer och mer de senaste månaderna. Han kör på med sina “ansträngningar”, oavsett om jag säger saker som “Det var inte det jag sa på terapin” när han då påstår att han gör det jag bett om. Miss i kommunikation hör dit till viss del, men i stort känns det mer som att han gör det han är bekväm med och är inte beredd att jobba på saker som kan kännas jobbigare. Bra exempel är att jag sa att jag inte kände närheten från honom längre, han var alltid upptagen med sina intressen och lediga stunder hemma satt han med det eller tränade. Vi pratade om att jag inte kände mig viktig för honom, att jag inte fanns med i tanken när han tänkte på saker familjen skulle göra (vilket mer var vad han ville göra). Han löste detta genom att säga “ska vi se en film tillsammans” ibland och hade jag tur fick jag välja filmen… Det hela kändes påtvingat för honom och närheten var fortfarande borta. Men jag kan inte klaga då, enligt honom, för han gjorde “det jag bad om”. Så lite dödfött.

4 gillningar

När man trodde att han inte kan sjunka lägre, så jo då.

Vi hade en bra helg, Med bra menar jag att vi var civila mot varandra, kunde prata utan större problem och umgicks med barnen tillsammans. Avspänd stämning hemma, vilket var jätteskönt. En flaska vin senare så hade vi sex, var ett tag sen nu och vi båda visste att det inte betyder att skilsmässan försvinner. Jag kände mig ok med det hela, även om det kändes lite konstigt efteråt.

Vilket som, det var då, bra dag på söndagen och bra morgon igår. Igår kväll pratade vi lite om sommaren, hur vi ska dela upp barnen. Han tog tidig semester, jag är lärare så har stor del av sommaren ledig. När vi pratade så kom skilsmässan upp, den praktiska delen av att söka dvs. Jag sa att jag fått våra personbevis, så det är bara att fylla i. Sa också att jag helst har allt klart före min flytt, ingen idé att dra ut på det mer när vi båda känner att det är rätt. Han höll med (obrytt ska tilläggas, som om vi pratade om att gå ut med soporna).

Sen började han prata om hösten. Han planerar att åka på en träningsresa utomlands. Har han aldrig gjort eller ens pratat om, men han sa att det passar ju bra när han är barnledig varannan vecka. Han var helt exalterad över tanken. Vidare säger han att det känns konstigt mellan oss nu, som om vi vore KK.

Det var väl där jag brast. Även om jag är med på att skilja mig, känner jag ändå en sorg över det. Mitt hjärta är inte i fas med hjärnan typ. Jag älskar honom fortfarande, men vi är inte bra för varandra. Så för mig var skilsmässopratet tungt, iaf så jag kände brännandet i bröstet och humöret dök. Reagerade alltså på hur lätt han tog det, pratade glatt om resan (livet efter skilsmässa i princip) och sa det där om KK. Som jag tyckte var både respektlöst och smaklöst.

Så jag sa det. I stil med “jag reagerar inte pga att jag såg ett hopp mellan oss” och sen det jag skrev nu. Jag hatar tanken på att han ser mig svag (vilket han sagt flera gånger, så inte bara en gissning) och tror att jag trånar efter honom, så var tvungen att poängtera varför jag reagerade. Jag la mig i sovrummet resten av kvällen och kände hur hjärtat brast för den man han var, eller den jag trodde han var, som nu är helt borta.

Efter 20 år förstår jag hur känslorna kan svalna, men som det känns på hur han pratat med mig den senaste tiden, känns det inte som att han ens ser mig som en vän eller någon han bryr sig om. Jag är helt utestängd där, det är det som gör ont. Jag förlorar min man, det har jag accepterat, men i den här takten förlorar jag min bästa vän också. Hur fasen ska man kunna samarbeta med honom för barnens skull? Hoppas ju dessa känslor lägger sig senare så jag kan ta hans beteende med en klackspark, men just nu - bara 5 veckor efter hans besked - tänker jag han skulle ha lite mer empati kvar ändå.

Hans svar var “jo jag bryr mig visst” typ, men känns mer som ord för min skull.

7 gillningar