Förvirrad

Känner att OS kan ha en ny gren - hålla sig neutral i pressade situationer :roll_eyes:

Gick bra igår, visade inte mycket kring något och ännu viktigare så drog jag inte upp något med honom. Han berättade om en träning som är idag som involverar kollegan och jag märkte hur han liksom gick runt ämnet för att ge så lite detaljer som möjligt. Jag orkade faktiskt inte bry mig just då, som det är nu vore det lättare om han bara sa att han varit otrogen. Det skulle hjälpa mig att släppa honom iaf lite mer.

Jag ska få se på min nya lägenhet i helgen tillsammans med barnen. Min yngsta frågade om pappa skulle med och eftersom han satt bredvid kunde jag inte säga nej. Frågan kom med tillägget “vore kul om han också fick se den” nämligen. När vi var ensamma jag och maken, sa jag att det kanske är bra för barnens skull att han är med och tittar. Mest eftersom vi ska ju vara “vänner” nu. Han svarade “jo det tror jag… och för vår relation också”. Han utvecklade inte den kommentaren nåt mer, så jag utgår ifrån att han menar den vänskapliga relationen. Men igen, sååå svårt att hålla sig och inte hoppa på den kommentaren med frågor om vad han menade. För jag vet att det lätt hade kunnat gå över till tjafs.

3 gillningar

Hade en märklig känsla igår. Har ju gått runt och tänkt att jag ska se vår relation vänskapligt istället för att se det som en kärleksrelation som går att rädda. Är ju inte så satans enkelt alla gånger, men någonstans känner jag att det hjälper. Fokus ligger på att jag inte kan påverka honom och hans känslor i det hela nu och jag tror ärligt att oavsett vad jag vill så är det här det bästa.

När jag skulle sova dagdrömde jag lite om att (långt i framtiden) träffa en man som betedde sig enligt de “kriterier” jag har pratat om med min terapeut. Mer eller mindre vad jag söker och behöver hos en partner. Hade inget ansikte på mannen eller så, men tänkte då på enkla situationer som att jag lagar mat och han kommer och ger mig en kram, säger något som “luktar underbart” och går och dukar fram. Jamen ni hör, inga erotiska drömmar :joy:

Vilket som, den enkla tanken fick mig att bli alldeles varm inombords. Det fick mig också att tänka att jag inte ser min man göra så. Han är på inga sätt kass som partner (förutom nu då), men detta gör han inte. Är flera små saker jag saknar och i parterapin lyfte jag fram att det jag saknar är närhet. Sex har fungerat bra, även under de senaste stormiga månaderna, men inte närheten som i situationen jag drömde om.

När jag vaknade imorse kände jag inte det där hugget i hjärtat när sängen bredvid mig var tom. Jag kunde prata lätt med honom och det flöt på. Hans kommentar var “sovit bra? du verkar piggare”, men handlar inte om det. Jag vet att det här lätt kan vara en tillfällig känsla, men just nu tänker jag att kanske är min sorg i detta inte bara fokuserat på att förlora honom. Mer att förlora vårt förhållande och det förhållande jag trodde att vi skulle kunna komma tillbaka till. Fast ärligt, jag är inte ens övertygad om att vi haft ett sådant förhållande längre perioder under våra 20 år, borträknat de första åren…

Idag är en bra dag. Jag tänker leva på den så länge den varar och mitt huvud inte drar iväg mot det mörka.

9 gillningar

Vilken härlig vändning!

Håll kvar vid bilden för hur du skulle vilja ha det i ett förhållande för att må bra.
Ett par år innan min egen situation så målade jag för en vän upp hur jag önskade att mitt liv skulle vara. Jag kan nu konstatera att jag lever det livet! Det var ett par återvändsgränder på vägen men nu är jag där och jag kan inte förstå att jag i så många år nöjde mig med så lite! Jag hade en bild att det var rimligt kompromissande men kan i efterhand se att jag lurade mig själv och att vi var tämligen okompatibla.

6 gillningar

Tack! Det är lite som du beskriver som jag hoppas att jag ska komma till. Svårt bara att veta om mina förväntningar är för höga eller inte, men försöker inte övertänka. För det där med kompromissa är ju något jag också fastnar i. Hur mycket kompromissande är rimligt? Som det är nu känner jag att jag gör det om allt och har gjort ett bra tag nu, så risken att vi helt enkelt är för okompatibla finns ju absolut.

Nästa tanke som jag vet är löjlig är att “börja om” i ett förhållande när man är snart 40, men där är nog åldersnojan inblandad :joy:

4 gillningar

Jag kompromissade med mig själv under 24 år totalt. Om jag bara kan vara lite mer <något som han gillade>. Till slut kände jag att jag hade gjort absolut allt som jag kunde. Det gick inte mer. Samt att jag inte upplevde att han hade gjort motsvarande. Vi passade helt enkelt inte ihop.
Efter att jag definitivt sagt att jag ville separera så fanns plötsligt möjligheten för honom att ändra på sig. Men då var det försent för mig. Definitivt för sent. Han grät och bönade och bad och mådde jättedåligt, men plötsligt hade jag styrkan att stå emot det. (jag hade snubblat på "mållinjen ett par gånger tidigare när jag försökt få till separation). Så befriande!

Det tog inte ens ett halvår innan han (50 år gammal) träffade en ny (48 år gammal, gick från sitt långa förhållande för mitt x skull), förlovade sig innan ett år efter vår separation. De ska gifta sig snart (Det har gått 7 år sedan vi separerade)

Jag träffade ju som sagt min sambo lite drygt året efter separationen. Det började helt förutsättningslöst med någon slags tanke om “friends with benefits”, men efter ett par månader så insåg vi att det vi hade var något mycket mer.
Eftersom vi båda hade barn på halvtid och var sin liten gård med djur så blev det lugn start. Vi har båda vårt eget och har inte blandat ihop ekonomierna eller ens ansvaret för barnen, trots att vi numera bor ihop sedan 5 år. Det fungerar fantastiskt bra!

9 gillningar

Okej, rätt så likt hur jag känner ser jag. Jag har kompromissat mycket de senaste åren, särskilt de åren jag hade smärtproblematik som gjorde att man gick med ständiga skuldkänslor för att man inte hade samma kraft till det praktiska hemma. Sen att jag då istället tog mycket av planerandet och barnen var inget jag la tyngd på mentalt :roll_eyes:

Även mållinjen känner jag igen, jag har dragit upp skilsmässa för några år sen när vi hade det riktigt illa, men då “ryckte han upp sig”, bönade och bad och jag blev kvar. Blev bättre ett tag, för att gå tillbaka till bråken igen. För mig kom den stora vändningen först efter parterapin i höstas. Har ju varit “stabilt” till och från för oss, men då kände jag verkligen att -nu- är vi på samma bana och jobbar tillsammans… tog ju bara en månad till att han tvärvände och allt var mitt fel.

…när jag skriver detta så undrar jag lite hur jag kunde bli så chockad över att han ville skiljas. Är nog mer att jag trodde att han också ville få detta att fungera lika mycket som mig.

Det du beskriver är väl något som jag är rädd för, men tror kommer hända. Dvs att han träffar en ny rätt så snart efter detta. Hur jag ska hantera det mentalt återstår att se, men jag hoppas känslan jag har idag inte kommer försvinna helt. Kanske det finns en chans att börja reparera sig lite. Men helt underbart att läsa hur det blev för dig, alla solskenshistorier värmer just nu! :heart:

4 gillningar

En helg av tjafs och jag blir så trött. Fast skillnaden nu är att det är han som initierat dem… Vi såg lägenheten jag ska flytta till i juni och jag verkligen älskar den! Underbar planlösning, kände mig som hemma där och barnen gillade den också. Vi kommer hem och karln är märkbart depp, så kanske blev det mer verkligt för honom. Jag kan ju se att för mig lyfte humöret efter att ha sett den, så det om något är väl gott tecken för min del.

Vilket som, han började säga saker som att vi “sviker barnen” med detta (och jag ville VERKLIGEN säga att det ligger på honom, men vet ju att man är två om att sabba ett förhållande). Kom fler sådana kommentarer, samt att han upprepade att han känner sig tom osv. Till slut på kvällen sa jag att det är ok att han är nere, mitt humör dalar också emellanåt, men att han kanske behöver prata om detta med någon annan än mig just nu. Jag kan vara ett stöd till en gräns, men inte kring det här eftersom jag själv håller på att hantera det.

Verkade inte gå in, för han säger igen att han inte kan ge mig det jag behöver. En “uppgift” min terapeut gett mig var att lista de saker jag behöver i ett förhållande (eftersom den kommentaren kommer från maken väldigt ofta). Vi pratade om det när jag var där sist och han tyckte jag skulle visa listan för min man nästa gång det kommer upp… så jag gjorde det. Makens kommentar var “känns som en lista över allt jag inte gör”, så någon självinsikt kanske finns där? Eller så är det hans andra drag han kör med, lite martyrskap… Listan handlar mycket om att bli lyssnad på, att ha någon som intresserar sig för vad jag tänker och tycker bland annat. Den stora punkten, den jag pratat mest med terapeuten är att jag vill känna mig jämlik min partner. Att vi är på samma nivå och att han ser det jag tycker och tänker är lika viktigt som hans tankar…

Den reagerade maken på också, eftersom jag sagt det till honom ett flertal tillfällen. Till saken så kom det upp i parterapin i höstas att jag haft en “otrygg barndom”, vilket gör att jag ibland reagerar kraftigare när vi bråkar. Rädsla att bli lämnad eller känna mig bortglömd. Är något jag också jobbar med i terapi sen dess. Vilket som, min make har tydligen tolkat detta som att jag beter mig barnsligt och då inte tagit mig på allvar på samma sätt. Ärligt tror jag han gjort så även tidigare, men att det som kom fram i parterapin gav honom ett godkännande för det hela.

Okej, nu blev det väldigt snurrigt och jag mest skriver av mig. Men jag sitter här med en förvånad känsla över att det inte sårar mig lika mycket längre. Att han tänker så om mig dvs. Jag tror det kan vara ett tecken på att jag faktiskt börjat ge upp tanken på att vi på något sätt kan fixa detta.

9 gillningar

Tänkte på en grej. Du skriver om att du haft en otrygg barndom och har en rädsla för att bli lämnad. Det sög tag i mig….

Jag har haft en väldigt trygg och kärleksfull uppväxt, föräldrar som samarbetat, gnabbats, alltid visat kärlek öppet och jag är uppvuxen med att man ofta talar om för varandra att man är älskad, att föräldrarna är stolta. Typ en riktig kärnfamilj. Så för mig är det nog det som präglat mig, jag tycker inte (ser till mitt eget liv och relation) går i sär vara sådär. Man håller ihop, löser problemen tillsammans. Vi har valt varandra och det står jag fast vid.

Märkligt det där, hur det faktiskt kan prägla en åt olika/samma håll beroende på hur man växer upp.

Mina barn är extremt kärleksfulla, säger dagligen att dem älskar oss, kramas öppet och framför kompisar. En puss på kinden i skolan, hålla om, inga konstigheter alls. Det är ju så vi uppfostrat dem. Så känner jag att vi gett barnen kärlek och trygghet och nu… vad ska hända nu om jag blir lämnad…

3 gillningar

Okej, spontant känner jag att om era barn blivit uppvuxna tryggt, så är de bättre förberedda även om inte ni håller ihop. För de är trygga i sig själva och hur ni föräldrar hanterar det är viktigt. För min del i min sits - jag är inte oroad för mina barn, de har haft det tryggt (fram till våra bråk blev värre), men tror ändå att de vet vart de har oss. Det visste inte jag som liten.

För mig är min otrygga uppväxt pga att min mamma skiljde sig från pappa när jag var nästan 3. Hon levde med en man (där de fick barn ihop, min syster) men efter 8 år flyttade mamma från honom med oss barn. Vi fick veta det i sista sekund. Min lillasyster valde att bo med sin pappa efter ett tag.

Efter detta barkade det lite, från att jag gick i 3:an och fick byta skola för första gången, bytte jag skola varannat år fram till 8:an. För att mamma flyttade, träffade en karl, de separerade och vi flyttade igen. Där är det otrygga för min del. Sen även att mamma inte visar känslor sådär jättemycket.

Eftersom jag inte känner att jag kunde prata med mamma om känslor, har jag lagt massa fokus på det med mina barn. De är nu mellan 9-15 år, min äldsta har frågat mig saker som jag aldrig skulle frågat min mamma - vilket känns som en vinst. Så ja, jag hoppas att dina tankar inte gick allt för vilt där. För mig är huvudsaken att man nånstans känner att man gett sina barn redskap till att hantera känslor… är väl det min otrygga uppväxt sporrar mig mest till.

5 gillningar

Att inte dra upp saker verkar sporra honom till att göra det. Kan ju se hur han haft svårt för det om jag pratar för mycket.

Jag skrev om i höstas där vi var på parterapi. En månad efter det var han iväg själv (hos samma psykolog) och när han kom hem därifrån förändrades allt. Han blev kallare, började säga att jag ska ta hand om mitt osv. När skilsmässa kom fram nu så berättade han att han och terapeuten pratat om mig och den otrygga barndomen. Han såg mig som två personer, en barnvariant och en vuxen. Jag var vuxen med alla andra förutom honom.

Igår börjar han prata om det och lägger till “när jag gick därifrån sa jag att det var skönt att få prata med en vuxen”. Well… ok. Han sa att han inte kunde prata om det som de pratade om då, eftersom han trodde jag skulle be om skilsmässa direkt. Ungefär så mycket förtroende jag har tydligen. När han sa kommentaren om att prata med vuxen, frågade jag om det inte kan vara så att jag delvis beter mig barnsligt, men att han också delvis gör det? Vi har pratat en del om att han tolkar minsta lilla som kritik och att han erkänt att han stänger av när det blir för jobbigt istället för att reda ut det… vilket gör att våra bråk aldrig slutar. Jag upprepade att jag gått i terapi sen i höstas och jobbar med det, så menar ingenstans att det ligger enbart på honom.

Höll det hela lugnt, men jag kunde verkligen inte låta bli att säga något när han mer eller mindre säger att han inte kan prata med mig som en vuxen - när jag känner samma sak från honom. Hans svar var “du kväver mig” och “jag orkar fan inte, får panikångest” och så var det med det. Om jag hade känt att jag var hård eller orättvis, hade jag antagligen förstått reaktionen. I det här fallet kände jag inte så. Återigen sitter jag nu dagen efter och bara känner mig neutral i det hela. Gillar inte alls synen han verkar ha på mig och känner mig lurad som trodde han också jobbat på vårt förhållande - när han i själva verket mer och mer erkänner att han väntat på att jag ska bli “vuxen”.

Men någonstans så gör det inte lika ont att tänka på hur han ser mig. För samtidigt känner jag att den make jag saknar är den jag hade efter parterapin och innan hans psykologträff. Den maken tror jag inte kommer tillbaka, eller så fanns han inte riktigt då heller.

4 gillningar

Kom in på en diskussion om “anxious and avoidant attachement” vilket var extremt intressant. Ett youtube-klipp tog upp hur dessa två varianter brukar dras till varandra. Kan ju säga att det klippet beskrev mitt äktenskap ungefär fullständigt. Där jag som anxious behöver mer närhet och känner mig bortglömd och han som avoidant känner sig kvävd och drar sig undan.

Bara väldigt intressant, så nu fastnade jag i sådana klipp och texter. Det jag känner är bra är att ingen av dem beskrivs som “fel”, utan att båda bygger på hur man beter sig i en relation och att det kan grunda sig i något från barndomen. De betonade också vikten av att båda jobbar med det, och det är väl där jag känner att han inte gör det utan lägger det på mig.

5 gillningar

Alltså, det jag nämnde igår (heter ambivalent och undvikande anknytning på svenska) har gett mig en form av tröst känner jag. Har ju pratat om liknande hos psykologen, utan att använda de termerna. Jag vet att jag har nära till känslor och behöver stanna upp ibland för att inte alltid reagera på dem. Jag vet också att jag har en del att jobba med när det kommer till självförtroende och allmän styrka i mig själv. Kommit en bit där :slight_smile:

Vilket som, hittade en lista på tecken för en undvikande partner. Skrattade mig genom den kan jag säga :stuck_out_tongue: Fanns 8 punkter, min man når 6 av dem. De sista två visste jag inte om de stämmer eller inte. De starkaste var “säger att du är känslig eller överreagerar” (att dina känslor inte är rättfärdigade) och “tar inte hänsyn till dina känslor utan fokuserar på fakta i situationen”. Någonstans trodde jag väl att detta var en manlig grej, så har inte lagt så mycket tankar på det.

Men det stämmer så bra. Överreagerar är ett ord jag blivit allergisk mot. Ibland gör nog många det, men jag har fått höra det minst vartannat bråk. Kan handla om något litet, där jag mer eller mindre bara sa att jag blev ledsen/besviken över något. Den kommentaren kommer ändå, och det har känts som att min reaktion blir helt borträknad för honom då. Att behöva ge exempel är också typiskt, blir jag sur för något han gjort som händer ofta, vill han att jag säger när/var/hur det hänt. Om jag inte kan rabbla dem, så är vi tillbaka till att jag bara överreagerar.

Just nu är läget lugnt hemma, så det är alltid något. Vi håller oss mest på varsin kant och han har en del aktiviteter på eftermiddagarna, så det underlättar. Jag sitter och drömmer om hur lägenheten ska inredas och har börjat skriva ner saker som jag tänkte ta med mig. Det rullar på, men ser inte jättemycket fram emot helgen, det är de som är värst just nu.

7 gillningar

Mådde riktigt bra igår, trots att min jobbdag slutade med en konflikt, kunde jag skaka av mig det rätt snabbt. Något jag haft svårt med de senaste veckorna. Kommer hem, hittar en ny favoritlåt som gjorde att jag orkade plocka undan och fixa mat. Maken kommer hem och vi pratar lite om vår dag och allt är lugnt.

…sen tvärvänder han och blir tyst och inåt. Jag lägger barnen och bäddar ner mig själv med min bok. Han kommer då in i sovrummet och undrar om vi kan prata. Han säger då att det var så skönt att komma hem idag, hem till mig, att det sen slog honom att detta snart är slut. Jag var så glad och positiv, verkade pigg och att detta var något han saknat. Ärligt la jag inte mycket fokus på just det, för nog tusan har jag varit så många gånger förut… skillnaden är att jag nu tagit ett steg tillbaka känslomässigt, våra bråk skär inte lika djupt längre och jag ställer in mig på hans önskan om skilsmässa. Tidigare hade jag gått in i diskussionen kring just det - att han får det att låta som att jag varit deppig och hemsk hemma fram tills nu. Att han är orättvis som berättar hur glad han blir av att se mig “positiv”, när det ofta varit så att det är han som bidragit till att jag är negativ.

Kan se det mönstret någonstans, att när jag backar så kommer han framåt. Är ju bara detta att det efter ett tag blir vardag igen… Vi återgår till att börja smågnabbas, grälar lite större och så backar jag igen.

Jag tycker absolut det är skönt att det är relativt lugnt hemma nu. När han som igår tar upp saker, så försöker jag hålla det till “jag hör dig”, men ger mig inte in i några längre diskussioner kring det. Någonstans vet jag att jag lätt kan vackla i det jag känner nu, när jag ändå accepterat att saker är som dom är, att det är skitjobbigt men nödvändigt just nu.

Glädjen idag är att jag kan tänka på diskussionen igår utan att känna “kanske blir det vi igen” med förhoppningen kring det. Den smärtan som kom då när man hoppas så intensivt, för att sen krascha vid nästa bråk. Just nu tänker jag mer att det var skönt att få höra att han tvivlar, på något sätt visar det att hans känslor finns kvar, men det kan lika gärna vara tillfälligt. Så länge det är lugnt hemma just nu är jag nöjd.

7 gillningar

Dela gärna med dig av länkarna medvpunkterna, det är intressant att läsa om.

1 gillning

https://drive.google.com/file/d/0B92GgLx28bnfSm9ya2pSSkRaUDA/view?resourcekey=0-gs7sB3kpIFWprDbShV085w

På sida 2 finns punkterna.

3 gillningar

Då var ännu en helg över, räknar ner nu. I lördags öppnade han upp helt med tårar och allt. Har hänt förut, men är verkligen en gång om året om ens det. Jag fick iaf se känslor från honom. Han pratade om hur jobbigt det är, att han stänger av för att orka med. Han har tid hos terapeut nu i veckan.

Öppenheten höll väl några timmar, sen var han tillbaka “till sig själv”. Igår skulle han träna med den där kollegan. I lördags lovade han att inte göra övningar med henne eftersom han visste att jag inte var bekväm med det… Var inget jag bad honom om, men kändes bra att mina känslor togs hänsyn till på något sätt. Han kommer hem igår, hade köpt ett par träningsbyxor till mig. När jag frågar hur det gick så säger han att han var tvungen att göra några övningar med henne för “det hade blivit pinsamt att säga nej”. Jag bara kände hur jag gick sönder och inser väl att jag inte litar på honom alls. För någonstans var jag inte ens förvånad.

Så insikten är väl att han ser till sig själv och vad som är bra för honom långt före hur jag känner eller vad jag behöver. Det har han alltid gjort mer eller mindre, även om jag ibland känt att han försöker. Som han säger så “faller det inte naturligt” för honom.

Vet inte hur andra resonerar, men för mig så sätter jag barnen i första hand, honom och vårt förhållande i andra. När barnen och vi mår bra, tänker jag att vi stöttar varandra genom att ge egentid osv. För honom är det helt ologiskt, det han säger är att det är ens eget ansvar att må bra. För mig är inte det riktigt så jag menar, klart att jag måste se till att må bra i mig själv, men i ett förhållande stöttar man väl också varandra för att nå dit när man inte mår bra… Svammel igen, men idag känner jag mig mest tom.

1 gillning

Ja man ska tänka på barnen i första hand men samtidigt på sin partner i situationerna som uppstår . Får inte vänta för länge så man inte blir bortglömd…

Det är ju typiskt att man visar känslor för stunden och sedan försvinner i skalet igen. Vissa har ju svårt men det borde vara mycket lättare att prata ut när man vart ihop så länge.

1 gillning

Min man är i ”vanliga fall” väldigt bra på att visa känslor och vara sårbar. Men nu har han bara varit likgiltig. Jag slängde ur mig något i stil med att han inte ens kunde låtsas att han brydde sig. Han borde väl vara ledsen och förtvivlad han med?!

Vill dock inte ha några överspelade låtsas känslor men en kram och en tår i ögat kanske…

Fy fasiken, det är inte lätt att handskas med alla känslor….

1 gillning

Jo men precis. Jag känner att vi har pratat om hans “väggar” så länge nu, men det är först efter han bett om skilsmässa som han söker hjälp för det. Han borde inte behöva känna väggar med mig och jag borde inte behöva väga mina ord hela tiden för att minska väggarna. Så ja…

1 gillning

Ja fy fan, likgiltighet skär ju i en… Det räcker med så lite så man iaf får känna att det finns en empati kvar någonstans. Efter så många år så får man känslan av att bli bortslängd och att det inte ens finns respekt kvar. Önskar så just nu att jag också hade väggar att sätta upp, vore skönt med pausen.

1 gillning