Hem

Förvirrad

Förstår vad du menar med pedistalen… Det lite sjuka i detta är att jag kommer att tänka på min mormor som gick bort i cancer. Direkt efteråt blev det att man saknade henne så extremt mycket och kunde lista alla fina egenskaper hon hade. Nu 20 år senare så vet jag ju att hon hade minst lika många negativa egenskaper och var inte perfekt på något sätt.

Är väl lite där jag känner mig nu också och det som gör smärtan så hemsk - jag ser de saker jag kommer sakna, men svårare att se det som inte funkar. När jag väl ser de sakerna är det korta tillfällen jag iaf får känna att det här kanske är ok. De varar inte länge just nu bara.

2 gillningar

Verkar som att förvirrad gäller fortfarande, för alltså… Igår kväll pratade vi lite, bäst att passa på när jag har tillfällen jag inte är knäckt på. Han frågade mig om hur exakt jag hade tänkt mig detta med särbos. Blev ju lite irriterad av frågan, eftersom jag sagt det här X antal gånger (och vad spelar det för roll nu?!), men han kanske lyssnade mer nu. Min tanke var ju att vi ska ta en paus från varandra först, tills vi landat i att bo på två ställen. Efter det så kan man ses och ta det försiktigt därifrån.

Hela poängen har handlat om att vi behöver få ett slut på bråken och vi har testat terapi… när jag tänkte efter så såg jag ingen bättre lösning. Det var det eller skilja sig direkt (vilket jag ville undvika). För jag hade också nämnt att detta med att bo isär kan leda till att vi ser varandra på ett annat sätt, något man inte ser när man dagligen går varandra på nerverna. Jag sa också att det kan leda till att vi inser att det är dags att skiljas. För min del trodde jag mer på det första.

Hans reaktion var “men varför sa du inte det från början?” :triumph: Senare efter ett tag säger han att han inte riktigt vet om han förstår begreppet “älska någon”, alltså vad det innebär. För mig är det ett svar i sig, att om man inte vet så älskar man inte personen… Förenklat givetvis, men var min spontana tanke.

Lite senare i diskussionen säger han att han inte är lika säker på skilsmässa längre. Där och då ville jag strypa honom… gjorde inte det, men… Blev inte bättre av att min äldsta son på 15 år började gråta senare på kvällen för “ni bråkar hela tiden”. När vi pratade igår var det inga höjda röster alls, men han förstod ju ändå bara det att vi gått undan för att prata. Mitt hjärta gick i kras där.

Nu ikväll ska vi berätta för dem. Vad gäller min mans velande så får det stå för honom, jag siktar in mig på att flytta och det som händer efter det får hända, jag hoppas jag vet bättre hur jag vill då. Bara man kommer undan situationen vi har hemma just nu.

3 gillningar

Ja de där låterbunte bra, speciellt att barnet gråter.
Även fast man är den som lämnar, så kommer det vara en tuff period framöver. Visserligen har jag bearbetat det hela längre än exet. Så jag mår betydligt bättre än x.

Lång helg. På fredagen hade vi ett bra prat, han berättade saker han tänkt på (som har varit problemet länge, dvs han säger sällan vad han inte tycker är bra). Det kom fram nu iaf och även om jag inte håller med honom i allt - så förstår jag honom lite bättre. Var samtidigt skönt för mig att få lyfta mitt. Det var i princip ett samtal som gick ut på “vi kommer skilja oss - nu säger vi det som vi tycker är något som gör att vi bråkat så mycket, så försöker vi släppa det”. Mest för att orka hålla sams under tiden vi bor ihop nu. Kändes skönt på ett sätt och det var lite mindre spänt sen.

På lördagen berättade vi för barnen och det gick över förväntan även om det var asjobbigt och knäckande för en annan. Äldsta på 15 förstod innan att det här var på gång. Han tog en roll som skyddande storebror för de andra två, vilket han sällan gör annars. 13-åringen (adhd) blev först arg “varför gör ni där här mot mig” och sen ledsen, arg igen, lugn osv. Minstingen på 9 var mest chockad, sa inte mycket men grät lite. Det är skönt att de vet nu, även om allt blir så verkligt på annat sätt för en annan.

Söndagen var mer lugn, de var dämpade och vi satt allihop och kollade på film och åt pizza. Jag och maken har lyckats vara sams hela helgen, så jag hoppas att samtalet i fredags hjälper med att kunna lägga några av känslorna åt sidan åtminstone. Nu när barnen vet är det ännu viktigare att vi visar att “det här är bättre”, oavsett vad jag själv tycker om det.

2 gillningar

Det som var mindre bra, som gav mig härdsmälta mentalt, var att han igår kväll sa att han inte är så säker på det här längre. Alltså EFTER vi berättat för barnen. Jag la inte mycket vikt vid det (för honom då) utan sa att det kommer gå upp och ned ett tag tänker jag.

…för mig är det mer att jag har väldigt svårt att lita på något han säger just nu, för det var inte länge sen han sa att han inte har några känslor för mig och sen inte älskar mig längre.

2 gillningar

Jag tror att det är just för att ni berättat för barnen som gör att han inser, nu händer det, på riktigt.

Han vet vad han har.

Få män vill skiljas för att vara själva.

8 gillningar

Tror detsamma… så på ett sätt känns det inte som att det är någon annan som lurar i bakgrunden. Men ärligt talat är jag inte säker på det heller just nu, även om han säger att det inte är så.

Lite typiskt att jag kom till den tanken direkt när han sa det, såg framför mig hur vi inte skulle vara tillsammans, berätta för barnen osv… han blev ju “chockad” (sa han…) över hur starkt jag reagerade. Nu är det istället han som har den reaktionen - trots att han startade detta :roll_eyes:

1 gillning

Jo, men friden var ju fin så länge den varade… 4 dagar är rekord för oss sen ett par månader tillbaka :roll_eyes:

Skillnaden nu mot då, är att jag känner inte att jag på samma sätt behöver tänka “ska jag ta upp det här, tänk om det blir bråk”, för på något sätt är det annorlunda att prata med någon som delvis är make, men delvis rumskamrat…

Så tog upp det som jag tyckte var en smäll i förrgår, när han sa att han inte var lika säker längre. Det jag försökte förklara (mer sammanfattat eftersom han är allergisk mot mina “långa utläggningar”) var att jag blev knäckt när han sa att han ville skiljas. Han sa inte bara det - utan att han inte älskade mig längre. Jag sa hur jag bearbetat mig igenom den första chocken och hur jävla ont det gjorde. Hade precis kommit till ett stadie där jag inte grät dagligen och var på väg att börja acceptera läget… och då säger han att han inte är säker :triumph: Att jag har svårt att tro honom helt enkelt, för imorgon kan han känna annorlunda.

Det tragik-komiska i det hela är ju att han reagerade precis som när vi bråkat innan. Dvs defensiv, blev arg för att jag inte litar på honom osv osv… och säger sen att de känslor som kom när vi bråkat förut - kom nu. Dvs att han inte känner några känslor för mig och han blev förvånad över det. Jag bara… inte jag faktiskt :confused: Han har alltså menat att känslor försvinner när vi bråkar, för att byggas upp tillbaka sakta och försvinna vid nästa bråk osv. Trots att vi nu haft bättre prat än på länge i fredags, är han tillbaka där igen. Alltså ingen förståelse alls för det jag sa - vilket var det jag ville ha. En förståelse, inte att han ska hålla med mig, men förstå hur jag känner just nu.

Jag hade antagligen inte sagt nåt, om det inte vore för att jag nånstans kände att han skulle försöka få till sex efter han sagt det. Är säker på att han kände en närhet till mig efter att vi rett ut en del saker, inte att han sa nåt för att få sig liksom :stuck_out_tongue: Men jag ville då att han skulle veta vart hjärtat och hjärnan är för mig just nu…

Är säkert rörigt, men jag bara skriver av mig här. Var ett väldigt bra forum för det känner jag :heart: Sen undrar jag verkligen om det här bara är klassiska skillnader mellan män och kvinnor - eller om det även handlar om att han har svårt att hantera sina känslor generellt. Eller förstå andras för den delen.

3 gillningar

Helt avdomnad just nu, känner inte mycket kring något. Går runt med en klump i magen och får övertala mig själv att ta tag i saker… även på jobbet.

Har tänkt en del på sånt han sagt när vi bråkat den senaste tiden. Mycket har slutat med att han säger “jag kan inte ge dig det du behöver” där jag tänker “jo det kan du men väljer att inte göra det”. Är saker som han slutat ge mig helt enkelt, när han vill få det till att han “inte är sån som person”.

Satt och listade dem förut. Är verkligen grundläggande saker som att jag vill ha någon som lyssnar och försöker förstå. Som tänker in mig i sitt liv. Peppar mig när jag behöver och försöker lyfta upp mig när jag är nere. Någon som diskuterar när man inte är överens, istället för att hela tiden argumentera. Som ser mig som jämlik och vill ha mitt stöd. När jag listade sakerna kände jag att det är sånt jag saknat ett tag från honom. Det är också sånt som jag ger honom dagligen.

När sånna tankar kommer börjar jag se att vi inte fungerat på ett tag. Jag tror fortfarande att vi hade kunnat lösa det, om han såg sin del av våra problem. Det som kom fram efter terapin och som han började jobba med (samtidigt som jag jobbade på mitt), men som slutade tvärt när han var iväg själv och började känna sig anklagad för att stå för alla problem.

Blä, idag är verkligen bara en mörk dag och jag är sjukt frustrerad över att jag inte når fram till honom alls. Handlar inte om att övertala honom att fortsätta vara gifta, utan att få bort spänningar hemma genom att prata om saker.

3 gillningar

Jag å xet bor fortfarande tillsammans hon flyttar om ca 1 månad, horribelt jobbigt att fånig i varandra, hon är otrevlig , sticker iväg på kvällarna utan att säga nått och jag är hemma mej barnen som vanligt. Kanske mår bättre när hon väl har flyttat? Jobbigt att ha det så här, känns som jag öron ett mörker och aldrig hittar ur

2 gillningar

Lider med dig, det är sån ångest. Har också varit tillsammans i 24 år. Kan inte heller diskutera eller förklara hur jag tänker och känner. Han intar försvarsposition på en gång.
Jag menar inte att anklaga honom, utan vill få fram hur jag tänker och känner för att hitta lösningar. Älskar ju honom fortfarande.
Jag vill diskutera och reda ut saker och missuppfattningar, han bara springer iväg.

1 gillning

Men hörru @Trasigman , om hon sticker iväg bara sådär så hoppas jag att du oxå kör samma sak, inte fan ska hon va ute å festa osv.? om du ska ta hand on hus å barn.

Hon får väl stämma av med dig om det är möjligt att hon drar iväg - eller hur ser du på detta ?

3 gillningar

Låter ju inte som en man med speciellt god självinsikt. Det finns alltså ett mönster där han “tappar känslorna” för dig om du kritiserar honom eller påtalar något du är missnöjd med i relationen, sen kommer “känslorna tillbaka” när ni inte bråkat på ett tag utan umgåtts normalt.

Alltså jag tycker visserligen att det är fullt rimligt att vilja skiljas från någon man egentligen älskar men som man bråkar med så pass ofta och illa. Men att basera beslut fram och tillbaka kring en skilsmässa med barn och allt på “känslan för stunden” som i själva verket tycks komma och gå beroende på om han känner sig ifrågasatt av dig eller inte känns inte så välgrundat och stabilt direkt.

2 gillningar

Precis, känner igen det där. Hade jag inte haft känslor kvar så hade jag väl inte haft samma behov av att reda ut något. Samtidigt vill jag inte gå runt hemma i 2 mån till med spänningar i luften, vi var ju ändå överens ett tag där om att barnen går först. Dvs, de ska inte behöva känna av den spänningen så gott det går. Men det går verkligen inte att prata med honom… när jag “låter honom vara” (för jag vill verkligen inte bli den klängiga heller) så mjuknar han, men försöker jag prata efter några dagar är det tvärt tillbaka på noll igen. Så sjukt frustrerande.

Nej jag är inne på den tanken också. Det där med hans känslohantering i stort är ju något han själv tagit upp och sagt nu ett tag att han vill prata med psykolog om. Har inte frågat mer om det, för då är det krig igen… Men det är precis så, han tappar känslor när vi bråkar, de kommer tillbaka när det är lugnt och så går det i vågor.

Jag hade (troligtvis) haft lättare att ta ett “älskar dig, men det här funkar inte”, att han inte orkar med så som vi har det. Det var ju trots allt därför jag föreslog särbos ett tag, som separation på prov mer eller mindre för att vi skulle få distans till det hela. För jag orkar heller inte med våra ständiga bråk och barnen tar skada av det, samtidigt vill jag att vi ska fungera i längden. Som att prova det här och hoppas vi kan hitta tillbaka, men just nu har jag inte den blekaste om hur hans tankegångar går. Försöker mest skydda mitt hjärta och förbereda mig inför skilsmässa.

1 gillning

Skulle iaf rekommendera dig att försöka undvika att “ta upp” saker med honom. Nu har ni ju tagit ett beslut så agera utifrån det om inte han själv kommer och vill ta upp ett riktigt samtal om saken. Det verkar som du säger som att han går i försvarsläge och stänger av känslorna när du vill ta upp saker och det är svårt som utomstående att bedöma i vilken mån det är för att han har problem med hur han hanterar sina känslor och i vilken mån det beror på att han kanske upplevt att väldigt ofta bli kritiserad eller ifrågasatt, men i vilket fall verkar ni ju ha fastnat i ett mönster där som inget gott lär komma av att fortsätta upprepa.

Så om han vill prata om relationen etc så låt honom ta initiativet till det.

3 gillningar

Tack, vet att du har rätt och det är så svårt. Tacksam också att du håller dig neutral i frågan, jag tror att det är en del av båda.

För mig är det omställningen som kändes som “över en natt” trots att det antagligen inte riktigt var så. Detta att gå från att bo med sin man sen 20 år tillbaka - till att bo med någon som är mer en rumskamrat. Alltså att han nästan “stängt” av från en dag till en annan.

Tar åt mig det du skrev iaf, jag måste verkligen sluta prata om det med honom.

4 gillningar

Sitter på jobbet och har haft alldeles för många lugna stunder här… man hinner börja tänka för mycket då, ge mej en hög uppgifter istället! :triumph: “tyvärr” har jag en chef som är otroligt omtänksam och jag vet att han omdirigerat en del saker till andra (berättade för honom när jag var hemma från jobb en vecka). På ett sätt är det väl bra, för jag vet inte om jag är byggets bästa anställda just nu :roll_eyes:

Men det jag känner att jag behöver är tips just nu. Jag behöver hålla mig neutral(ish) till maken hemma. Det var “lättare” efter att han berättat att han ville skiljas, eftersom jag då antog att loppet är kört helt. Sen “visste han inte” och jag tror det är det som fått mig att bli gråhårig här. Man vet ju knappt hur man ska känna eller tro.

Så har ni några tips på hur man håller känslostormarna nere, i alla fall lite. Jag har liksom “undvik honom hemma” och “håll mig sysselsatt”, sen är det tomt. Som tur är så har jag sömntabletter kvar, för det är ju på kvällar och nätter hjärnan går på högvarv annars.

2 gillningar

Det kanske är bra för dig att skriva här eller prata med andra? Kanske kan du skriva dagbok eller någon annan sorts texter? Så att du liksom får processa, analysera kanske rentav älta olika tankar du har kring detta utan att göra det med maken.

Kanske låna eller köpa några böcker om relationer eller något annat tema du tror kan vara relevant för er situation och sen lägga tiden på att läsa dem istället (och inte självmant ta upp innehållet med maken). Sen får jag känslan av att du lagt mycket tid på att analysera honom och hans problem, men kanske ska vända blicken mot dig själv istället? Det menar jag inte som att det är ditt fel, det är ju egentligen omöjligt att ha med en person att göra om man är missnöjd med relationen men personen vägrar ta emot kritik eller diskutera saken, finns ju inget rätt sätt att hantera det egentligen (förutom att lämna kanske…). Men du har ju ändå hamnat i den rollen i relationen och det stället du är på i livet nu och kanske ska försöka hitta saker som gör att du kan gräva där du står i dig själv och vad du vill med livet istället för att fokusera på honom och vad han vill?

2 gillningar

Det som blev lite droppen för mig var häromdagen när han frågade mig varför jag hatade hans kollega. Det är kollegan som han tränade med, där jag fick se bilder på de övningar de gjort som kändes intima. Samma bilder som blev starten på det bråk som slutade med att han bad om skilsmässa. Jag svarade att jag hatar inte henne, jag känner ju inte människan. Det som är jobbigt är att han satt mig i en sits där jag inte alls har någon lust att följa med och träna där hon är (som han frågade innan han kom in på detta).

Jag har aldrig varit svartsjuk i vårt förhållande, vi har lätt kunnat prata om andra vi tycker ser bra ut och denna kollega kom upp när han bytt jobb dit. Därför detta tar hårdare nu antar jag.

Vilket som, efter jag förklarat att jag inte känner något mot henne - utan hans agerande i det hela (han gav väldigt få detaljer innan de skulle träna, hon namngavs som “en kollega”). Han svarade med att han kanske inte skötte det snyggt, men inget att göra åt och jag skulle bara “släppa det” nu. Som att jag är löjlig som tyckte det var jobbigt, dels med bilderna och sen det faktum att han berättade för henne vad jag tyckt om det efteråt. Lämnat ut mig totalt.

Så droppen var detta med att han verkade mer bekymrad över mina tankar kring henne, än mina känslor i det hela. Dessutom att han inte tycker att han gjort något fel och att jag överreagerar. Säger inte att “nu vill jag skiljas”, utan mer det som ni skrivit. Jag kan inte lägga tid på att fundera på hur han känner och vad han vill, för jag går sönder. Lyckades igår med att vara neutral genom att fokusera mer på barnen, prata och göra saker med dem tills vi la oss. Han sover i vardagsrummet, så där får jag iaf vara ifred.

2 gillningar