Ja, det känns bra att kunna prata med alla mina tre barn igen.
Men kan ändå känna mig oerhört ensam fast att jag har barnen. Gillar att ha ”ngn” nära för att kunna prata med, visa och få uppskattning mm…
Ang att doppa tårna i vattnet så bor jag några hundra meter från havet så det blir inga problem.
Älskar sommar halvåret med allt vad det innebär.
Försöker att vara positiv och starkt men det går upp och ner.
Att njuta mer av dagen, inte tänka så mycket och vara spontan.
Hoppas att du har nära och kära att dela allt med.
Det har nu gått ca 8 månader sedan mitt x först tog upp att hon ville skiljas.
Jag har under denna tid växlat oerhört mycket i sinnesstämning och har försökt att hitta vägar förbi och igenom dem.
Vissa dagar har varit lättare än andra.
Att läsa och skriva här har underlättat.
Liksom att familj och nära vänner har stöttat.
Sedan har träning, terapeut och reflektion gjort mycket.
Jag har bytt tjänst som jag nu har sagt upp då det inte är ngt för mig men kom väldigt lägligt just då.
Jag har köpt en bostadsrätt med en liten balkong, så skönt att inte känns sig instängd.
En annan sak som har hjälpt mig vidare var att jag träffade en tjej som blev en kk.
Vi träffades ungefär 1-2ggr i månaden i 4 månader.
Vi klickade bra, men jag insåg att hon var mer bekräftelse och närhet än ngn att skapa en mer känslosam relation med.
Men det vi hade fick mig att inse vad jag behöver och hur olika jag och mitt x var i det.
Nu har jag och x en bra relation där vi kan prata om barnen och det mesta andra.
Sedan sprang jag på henne…
En nära väns kusin som fick mig att falla pladask.
Det stämde så bra, på alla plan.
Det vi gjorde/pratade om på 2,5 vecka gör de flesta på 2,5 månad. Allt kändes så lätt och jag kände mig hel igen, lycklig.
Men så kom ännu en käftsmäll.
Vi hade bott på annan ort och när jag lämnade av henne så sa hon att vi behöver prata.
Det funkar inte…”det är inte du, det är jag”!
Jag fattade ingenting.
Förstår fortfarande inte riktigt.
Men vi har pratat senare och jag har varit för på.
Hon har inte kunnat känna efter och hunnit sakna mig. Men när vi båda känt det så bra. Varför/hur bli så skraj att vilja ta adjö och inte tona ner/ta det lugnare…?
Det finns en liten möjlighet att hon vill fortsätta att ses…hon hör av sig ibland, men vill ha space.
Inte lätt att förhålla sig till.
Jag blev kär igen!
En sådan härlig känsla.
Jo du.
Mitt ex var sådan.
På.
Vi bodde i varsin del av landet.
Vi skrev.
Så började hon ringa.
Flera gånger per dag.
Jag blev less. Men var ensam och ville ha familj.
Misstag av mig.
Hon var för ivrig.
Det kändes som jag kunde ha varit vem som helst, bara få tag på någon.
Det gick inte. Vi nådde inte varandra på något plan.
Jag skaffade mig en älskarinna.
En härlig kvinna.
Bortsett från ett par detaljer.
Hon kunde inte existera utan mig.
Utan mig var hon inget.
Jag drog öronen åt mig.
Inte minst för att hon var på mig om vad jag åt och drack på ett mästrande sätt.
Hon blev för ivrig.
För mycket.
Vi gjorde slut.
Så skilde jag mig,
In i mitt liv kom HON.
Hon som jag spanat in ett par år.
Känt för.
Velat ha sedan första gången jag såg henne.
Nu var hon låg.
Kastade sig i mina armar fast hon var gift.
Hon öppnade alla mina slussar.
Jag kände att det fanns någon jag ville leva med.
Någon som jag passade ihop med.
Hon kunde ringa och säga att hon var på väg till affären, kunde vi ses där?
Hon var ensam på jobbet,kunde jag komma förbi?
Vi messade. Hon sa hur glad hon var att höra av mig.
Hur hon längtade efter mig.
Så fort jag kunde sågs vi på jobbet.
Till dess hon gjorde slut.
När hon byggt upp sin självkänsla av mina känslor för henne.
Då sa hon att jag hade blivit för mycket.
Kom för ofta.
Messade för ofta.
Jag stod som ett levande frågetecken.
Det var inte jag som ringde och frågade om vi kunde ses på affären, på jobbet nör vi inte kunde ses spontant o s v.
Men så vart det och så är det.
Att vilja för mycket utan att vänta in/ lyssna in den andra kan göra att den andras känslor kvävs. Det är lätt att komma i gasen, köra på och tro att den andra vill lika mycket som en själv, den kan vara rädd att säga ifrån, tycka att den ger lillfingret och sedan snor den andra hela handen (så blev det i mitt och mitt ex fall) och så står man där med en ånger över att inte ha satt ner foten tidigare.
Älskar du henne? Låt henne ta det i sin takt. Gasa inte på. Förivra dig inte.
Jag tyckte de flesta plan stämde mellan mig och mitt ex innan äktenskapet men det fanns något som gjorde mig tveksam. Efteråt visade sig att vi inte kunde nå varandra på något plan. Jag skulle göra saker åt henne, inte tillsammans med henne. och jag skulle göra det på samma sätt som hon var van från sin familj.
Det blev en krasch utan dess like.
Älskar är att ta i då vi bara känt varann en kort tid, men jag är kär i henne utan tvekan.
Hon fick mig att känna så mycket.
Vi kunde prata om allt, så lättsamt.
Samma humor, gillar samma saker osv.
Funkade grymt fysiskt.
Fanns liksom inget negativt.
Och ännu en gång fick jag inte var med och bestämma/diskutera/påverka utgången.
Bara att gilla läget…
Jag tror att hon inte riktigt är redo för ett förhållande än. Hennes tog slut för ca 1,5 år sedan.
Hon vågar/kan inte släppa in ngn ny helt.
Så hon puttar undan sina känslor och sluter sig istället.
I vilket fall så kommer jag att ge henne tid att reflektera över oss. Tid som att hon kände att hon inte hade när jag var för på.
Oki.
Jag använder kär och älska synonymt.
Åtrå, lust, förälskelse är för mig inte synonymt med älska, möjligen älska i betydelsen sexualakt.
Som jag förstår dig var det du som var mest ivrig att ha kontakt.
Det är lätt att få filter för ögonen som silar bort det man inte vill se som senare kommer som en obehaglig överraskning.
Kanske var det för bra för att vara sant.
Uppenbarligen fanns det något som skavde hos henne.
Du gjorde henne möjligen inte till den kärlekamulett? Din hartass som skulle ge dig det där du saknat och längtat efter? Det kan bli betungande att bli en projektion, ett objekt för någon annans drömmar och lycka. Min älskarinna gjorde som sagt det misstaget att hon gjorde mig till sitt allt vilket skrämde mig då jag ville ha en medvanderska, inte någon som satte mig på pedistal och mer eller mindre levde för och genom mig. Sådant kan skrämma skiten ur en, i synnerhet om man är osäker på sina egna känslor, på vad man själv vill.
Jo tack, tackar som frågar. Jag är solo och det är bäst för mig, grabben och min omgivning. Lever, det gör jag som jag vill, när jag vill, hur jag vill - ja, förutom tonåringen som jag har att ta hand om. Och matlagning, städ, tvätt, utejobb med mera men jag får ha mina rutiner, göra det när jag vill, som jag vill och hinner jobba undan.
Jag tänkte jag skulle låta det gå minst ett halvår innan jag skulle börja träffa någon annan men vad gör man när en gift kollega man spanat in första gången man såg henne och kände att “henne vill jag ha” kastar sig om halsen på en så fort man meddelat kollegorna att man ska skiljas? Men men, hon valde karlsloken sin istället till slut så det är väl nu jag landat efter skilsmässan, börjar få ordning i huset och det ekonomiska reda upp sig men det har varit en sport. Det är väl det jag börjat känna, att nu börjar jag få livet tillbaka, få det som jag vill ha det så jag vet inte om jag vill släppa in någon annan i det och ställa till det för mig. Jag kan nog inte leva i en nära relation. Är för viljestark och vill ha en stark, självständig, intelligent kvinna vid min sida som jag kan diskutera kultur, politik, religion, existentiella frågor med som jag kan arbeta med och inte någon som vill bli omhändertagen eller ta om hand utan någon som jag kan vandra sida vid sida tillsammans med - kanske inspirera att hitta nya intressen i livet - men det kommer inte att hända. Captain Krik väljer sitt skepp “Enterprise” och fortsätter sin resa mot the undiscoverd country.
Vi var båda drivande när vi väl sågs. Då pratade vi båda om framtiden.
Bara på bilresan innan jag lämnade henne så pratade hon om att gå danskurs och träna löpning/styrke tillsammans för att runt 30 minuter senare säga att det inte funkar.
Jag drev mest på att ses, men när vi väl sågs eller pratade på tlf i timmar så upplevde jag att vi båda ville det.
Men men, c’est la vie’!
Lever hellre och ångrar mig efteråt än att inte våga leva.
Hon gjorde mig lycklig, om än en kort tag.
Vi sa båda att det var läskigt härligt och syftade på att det gick fort men vi var/är så lika.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så för ngn igen…
Trivs du med att stå själv (med din tonåring) i vått och torrt ser jag inget fel i det och det tror jag inte du gör heller.
Och jag håller med dig om att hellre vara ensam än i en relation som man inte mår bra i.
Det fick jag insikt om efter att jag blivit lämnad.
Det kom sakta fram saker, tankar och händelser som gör att jag tycker att det var starkt gjort av mitt x att lämna mig. Men set gjorde så ont när vi gick isär. Att berätta för barnen (3st) var det värsta jag varit med om.
Vi hade inte ”det” i vår relation längre. Och inte haft det på några år. Men när man/jag väl levde i bubblan fattade jag inte det.
Önskar dig en bra start på veckan imorgon.
Carpe Diem!
Då är fullföljningen av skilsmässan påskriven och lagd på brevlådan till tingsrätten.
Känns vemodigt, men nödvändigt för att kunna gå vidare.
Dags att vända blad och ta tag i mig själv.
Tillåta mig själv att känna men inte agera på alla tankar.
Träffade en läkare på vc igår och har fått remiss till en terapeut till veckan.
Läkaren tyckte att jag skulle ta medicin för depression och nedstämdhet. Vill prata med terapeuten först.
Ska ta lite ledigt från jobbet.
Har lovat mig själv att vara mer nyfiken på livet och uppleva nya saker.
Göra det som får mig att må bra.
Har svårt för att släppa E och det är nog dels därför att jag inte kan gå vidare.
Att inte kunna påverka och leva i ovisshet är bland det värsta jag vet.
Önskar er alla en trevlig helg.
På väg till gymet för att få ut frustrationen.
Det har gått ungefär 9 månader för mig sedan min fd ville skiljas efter 13 år tillsammans. Det värsta var att berätta för våra tre barn. Sedan levde jag i ett mörker i 3 månader…
Har tagit mig igenom någorlunda genom att prata med vänner som har gått igenom samma sak. Att prata med terapeut, reflekterat mycket, tränat mycket (allt möjligt), rest och våga prova nya saker.
Att försöka tänka:
Man lever bara en gång.
Göra det som gör mig glad.
Lyckades att t.o.m att kära ner mig igen, men det blev inte bra. E är ett avslutat kapitel.
Det positiva är att jag tro mig veta mer om vad jag behöver för att må bra i en relation.
Jag har en bra relation med mitt x nu, där vi kan prata om det mesta.
Skilsmässan är fullföljd.
Har gått med en dejtingsajt.
Jag tror på en positiv framtid.
Sedan går det alltid upp och ner.
Ta hand om er!
JagHoppas fortfarande på en härlig kärleks relation, dock med en ny kvinna i mitt liv.
Nu har det gått ytterligare en tid (2 mån) och jag blir inte klok på mig själv…
Har träffat en kvinna som rent logiskt är den kvinnan jag vill ha och behöver. Vi är väldigt lika i mycket. Värderingar, omtänksam, närhet mm.
Men mitt hjärta är inte med.
Jag kanske inte är redo att träffa ngn ny än.
Kanske bara intalar mig själv att jag är det.
Eller så är kanske inte hon är rätt för mig ändå.
Ngt i mitt undermedvetna som håller emot.
Jag gillar inte november och har nog aldrig riktigt gjort det. Mörkt, kallt, blåsigt och bara en månad att ta sig igenom. Det kanske påverkar mig… att inte ha ngn att krypa tätt intill, krama om, mysa med, prata och diskutera med.
Jag kan sakna familjelivet så mycket ibland.
Att umgås allihopa, mysa, spela spel mm…
Jag saknar inte x, men jag saknar hennes roll i mitt liv väldigt mycket.
Jag kanske vill ha ngn för mycket…hjärtat och kroppen längtar efter ngt som hjärnan inte är beredd för än.
Eller så är det hjärnan och kroppen som vill, men inte hjärtat…
Blir inte riktigt klok på mig själv.
Hoppas att DU har en trevlig helg utan några större bekymmer.
