Först vill jag tacka alla som delar med sig av sina känslor och tankar.
Hittade in här idag och har läst ett antal trådar.
Jag är väl i inledningen av min förväntade skilsmässa. Min fru har efter många år tillsammans kommit fram till att hon inte vet om hon vill dela våra liv längre som gifta, med allt vad det innebär.
Jag känner igen mig i så mycket och JagHoppas på att jag/vi kommer stärkt ur detta som individer både för våran egen skull och för barnens. Jag hamnade i ”Kolgruvan”/”källaren” (eller vad man ska kalla det för) för ungefär en månad sedan och det går upp och ner.
Det är så många tankar och känslor som ploppar upp under dagarna. Jag har läst många reflektioner i andras trådar och känner så väl igen mig.
Det jobbigaste är att inte veta hur det blir…
Att inte kunna påverka ett så stort beslut själv.
Att vara den som blir lämnad när man inte vill…
Vi har som de flesta andra paren haft våra upp och ner.
Det som chockade mig mest när hon släppte ”bomben” var att vi var inne i en bra period och det tyckte hon även själv att vi var. Hade nog varit lättare att förstå och ta till mig om vi hade haft en tuff vardag.
Enligt henne har hon inte träffat ngn ny (litar på det) utan hon tvivlar på om vi är rätt för varann då vi kommer tillbaka till samma diskussioner om vad som inte funkar varje gång vi grälar (1-3 ggr/år de senaste 6 åren). Är vi för olika…?
Jag har vid flera tillfällen under dessa åren framfört att vi kan gå prata med någon, men hon har inte velat detta. Det svider då jag inte anser att vi gör/gjort allt för att få det att funka.
Självklart har vi båda våra brister och är båda delaktiga i denna situationen.
Det är svårt att veta vilket ben jag ska stå på.
Hoppas att det löser sig eller ska jag försöka gå vidare.
Barnen vet om situationen då den ena föräldern bor i huset 2-4 dagar medans den andra bor någon annanstans.
Detta är inte heller riktigt mitt beslut. Utan enligt mig det minst dåliga (istället för att separera direkt).
Lärdomen jag har gjort av min separation är att om man inte kan leva med varandras olikheter så är det bättre att gå skilda vägar. Det är fåfängt att försöka förändra någon. Jag vågar påstå att inget någonsin blev bättre på den fronten mellan mig och mitt x. Att försöka ända tills man kör ända in i kaklet tror jag förstör mer än det tillför.
Ja, det här med olikheter är svårt. Är man för olika eller inte. Klart att man inte ska förändra sig för mycket. Förändringar sker ju över tid vare sig man inser de eller inte.
Det jobbiga för mig är ju att inte veta.
Att mitt hjärta säger en sak och min hjärna försöker att tänka logiskt och förbereda sig för det värsta.
Att hoppas på ngt som förmodligen inte händer.
Men så länge hoppet finns…det gör ont.
Hade nog hellre känt att det var kört och försökt att gå vidare.
Jag vill också så länge mitt hjärta är med, känna att jag har försökt allt.
Nu ska min fru äntligen gå prata med en terapeut för att se om hon kommer fram till ngt.
Jag har så svårt för att inte kunna påverka situationen. Känns som ett vakuum…
Tack!
Har en tuff dag.
Inget nytt från frun och fick nej till en ny tjänst idag.
Det enda positiva är att frun ska gå och prata med en terapeut och att jag har nära som bryr sig
Jag tog en lång promenad innan vi (hela familjen) började med julgodiset.
Nu ligger jag i sängen med ett stort hål i hjärtat då vi ska gå skilda vägar. Bara en fråga om när och hur.
Försöker hålla ihop för barnen…
Har nu tillbringat en kväll med middag och bingo med mitt blivande x, barn och mina föräldrar.
Antingen så är hon helt känslokall eller försöker att hjälpa mig genom detta genom att vara som hon är. Suttit mest med skärm eller nagellack och det är hon som vill umgås för att barnen ska ha det bra.
Nu lägger hon sig och sover i vår säng för att jag ska få space…
Jag tar soffan och mår skit.
Så många tankar…
Ska 2019 bli mitt år…???
Mycket att ta hand om innan dess. Hus/ny bostad, bohag, barn mm.
God Jul och styrkekramar till er som är (eller känner er) ensamma. ️
Läste din tråd nu och känner igen mig i mycket. Här har det gått snart två månader sen min (ex)sambo tog beslutet. Dock vet våra barn ännu ingenting, vi bor fortfarande tillsammans medan vi letar boende.
Första halvan av 2019 lär bli tung, pga samma orsaker som du räknar upp. Men jag tänker (hoppas) det vänder lite till sommaren.
Och nästa jul blir bättre än denna, då vi förhoppningsvis landat mer i våra nya liv tills dess.
Tenk om vi en doven, varm sommerdag 2019 kan sitte på et svaberg med tærne i vann og heve glasset for oss selv, for nå har vi jevn pust, det går greit å være oss
Vi kommer bli starkare, klokare och värdesätta de viktiga i livet ännu mer. Men vägen dit blir lång…
Har du samtalsstöd i form av psykolog eller dyl? Annars rekommenderar jag verkligen det.
Jag kommer att genom mitt arbete få samtal efter nyår. Ser fram emot det av flera anledningar.
Då vägen känns lång så är jag ändå glad att jag har vänner i min närhet som ställer upp. Utan dem hade jag gått under.
Klart vi skal klare dette sammen! Ikke tale om at jeg skal gjennom et nytt annus horribilis som 2018 har vært, skjer ikke, ikke på tørre møkka. Jeg vil ha det bedre, det har gått et år nå og det er ikke like tungt lenger hele tiden som før. Som du skriver; som hele individer
Ja, vi får kämpa och försöka se det positiva i det som är framför en även om det i nuläget känns vanskeligt.
En fråga som jag tänker på nu är:
hur långt ska man gå för att sätta barnen främst gentemot en själv?
Ja jag känner likadant. Är så tacksam för mina vänner. ”Kärlekar kommer och går men vänner består”, eller hur det nu är man säger.
Toppen att du får samtalsstöd efter nyår! Alla är olika, men för min del känns det alltid lite bättre gör stunden/dagen när jag pratat med en vän eller psykoterapeuten.
Att ” kärleken kommer och går och vänner består” håller jag inte riktigt med om. Eller kanske då att när ngt tufft inträffar det är då de riktiga vännerna visar sig.
Tufft bara när allt känns som att det går emot en.
Försöker vara positiv, men hjärtat tvivlar.
️
️