Min man och jag bestämde oss för att skiljas i somras och han flyttade ut för tre månader sedan. Barnen har tagit det över förväntan.
Men ikväll när de kom till mig efter en vecka bröt min nioåriga son ihop totalt och grät efter pappa. Jag tror att saknaden blir värst här, där jag bor kvar bland alla minnen.
Jag sa väl allt man bör säga, att det är okej att sakna osv. Men tillslut blev jag så ledsen att vi grät tillsammans, lillasyster med.
Är det någon som känner igen sig? Har sådan jäkla ångest just nu och undrar om vi valt fel.
Så jobbigt, men kanske bra att känslorna kommer ut så de inte låser allt inom sig.
Har du övervägt att flytta? En ny miljö kan bli något positivt, en nystart. Kanske något att överväga. Miljön minner ju både dig och barnen varje dag om den kraschade familjen som inte finns längre.
Jag har funderat, men sonen är tydlig med att han absolut inte vill det. På något vis är det här vår trygghet, med grannar och närhet till skolan etc. Väldigt kluven är jag!
Funderar mycket på hur man ska göra med sin egen sorg. Försöker att gråta i ensamhet, men det känns kallt att inte visa något inför dem. Deras pappa har problem med att prata om känslor, vilket var en bidragande orsak till skilsmässan. Vill vara modell för att det är okej att prata om sorg, samtidigt som jag inte vill oroa dem såklart.
Min 6 åriga son har också gråtit efter mamma när han är hos mig, vilket till slut resulterat i att även min 9 åriga dotter börjat grina och till slut även jag - alla i en hög på sängen eller i soffan. Tror inte det är dåligt, att de känner sig trygga att släppa ut sina känslor istället för att hålla dem inne. Tror inte heller det är farligt att de ser mig grina, jag ÄR ju ledsen för vår splittrade familj - för tiden jag missar med dem och att det blev så fel. Naturligt att känna och grina nån gång ibland då.
Det kan ligga skuldkänslor hos barnen som gör att saknaden bli enorm. Var tydlig med att både mamma och pappa älskar barnen men inte varandra längre. När barnen är hos pappa har mamma fullt upp med annat och tvärs om. Så barnen aldrig behöver känna skuld över att lämna den andra föräldern ensam.
Tror du att din tveksamhet kan ligga i att barnen blir ledsna? Att du känner vad dom känner och inte dina egna känslor egentligen?
Det tog ca 6 månader innan jag själv kom på att dom panikkänslorna jag känt var egentligen att jag är livrädd för vad vårt barn känner, hade absolut ingenting med att göra om jag vill ha tillbaka han eller inte. Men innan jag listade ut det trodde jag att jag gjort fel val varje dag som lämnade.
Tack för era tröstande ord! Känns så sjukt ensamt i den här situationen.
Hoppas verkligen inte att han känner skuldkänslor. Idag bad han att få ett kort på pappa, så det verkar som om han först nu verkligen tar in vad som hänt.
Lättnad att höra att fler gråter ihop. Hoppas som du, johan40 att det ska visa att det är okej att känna sorg och söka tröst!
Tror inte alls det är fel att gråta tillsammans. Så mkt samtal, frågor och tårar från barnen resulterade ofta i att vi grät tillsammans. Jag va den som valde att lämna efter psykisk misshandel, men att separera är en stor sorg även fast man haft det dåligt i en relation. Vi grät för alla minnen, dåliga som bra tillsammans och jag tycker att nu när man har distans så anser jag det stärkt oss tillsammans. Vi kan prata öppet om allt, jag och mina barn
Åh tack för ditt svar! Valde också att lämna på grund av psykisk ohälsa, lögner och självmedicinering. Så svårt för både mig och barnen att minnas och förstå varför, i perioder han beter sig normalt.
