Min man har lämnat mig, efter 20 år, fyra barn, en cancerbehandling och nu vill han skiljas. Jag förlät en otrohet för 13 år sedan och tog tillbaka honom efter mycket terapi och arbete på tilliten. Jag känner mig så otroligt olycklig och ledsen över att han inte ens vill jobba för vår relation, att vi väger så lätt för honom. Vi har haft tre riktigt tunga år med sjukdom och slit och jag trodde verkligen att vi skulle jobba på att hitta tillbaka till varandra. Jag vill inte vara med om det här och det gör så fruktansvärt ont. Jag fattar inte hur jag ska orka gå igenom det här också även om jag rent intellektuellt vet att “man” gör det. Jag behövde bara skriva av mig lite här, smärtan ligger som en klump i magen och en spänning i hela kroppen- jag är så otroligt ledsen!
Stor kram till dig! Här är stället där du kan älta och vräka ur dig precis vad du vill! Välkommen, även om jag förstår att du inte vill vara här!
@sara3
Jag känner med dig! Jag har tyvärr inga kloka råd hur man ska orka med allt men som @Restenavlivet skriver så är detta rätt forum att skriva av sig i 
Som du skriver, det går över så småningom men kommer såklart att ta tid. Fruktansvärt känsla jag vet, det känns verkligen som att man ska gå mitt itu. Jag känner mig så tacksam att detta forum finns
Fortsätt skriva av dig! Det kan vara en väg i allt det tuffa du går igenom.
Ja det är helt vidrigt och en återupprepning av 2008 då han var otrogen, minus otroheten hoppas jag. Han agerar (nästan impulsivt) och bara gör. Då gick det också så långt att han skaffade en egen lägenhet innan han “insåg” att han älskade mig. Jag känner mig så sjukt olycklig, sover inte och har säkert gått ner närmare 10 kg sen det här drog igång i slutet av januari.
Jag tror att du omedelbart måste träffa någon, en terapeut eller psykolog. Du går igenom något av det mest stressande en människa kan och för både din egen skull och för dina barns måste du ta hand om dig själv i denna kris. Enbart viktnedgången är skadlig i sig, när det går så fort. Kanske kan du få hjälp med sömnmedel, du kommer inte orka om du varken sover eller äter.
Och så skriv här - vi är många som vet hur det är och vi lyssnar och finns för dig.
Har kontaktat Stadsmissionen för en samtalskontakt och vårdcentralen så att jag kan få medicin och kunna sova. Jag är så förtvivlat ledsen för att det är så här. För mig har det varit självklart att vi måste kämpa efter dom tuffa år vi har gått igenom med sjukdom och behandling. Han har inte pratat med mig på länge om känslor och om relationen. Jag har försökt allt men jag inser ju att intresset inte har funnits från hans håll. Vi har ju inte haft det bra på länge men så har det ju varit av förklarliga skäl, det har inte funnits på min världskarta att inte slåss för oss.
Det är en tung tid du har framför dig. Är lämnad efter 36 år tillsammans. För 11 år sedan var han otrogen och bodde borta i två år. Sedan tog jag honom tillbaka. Nu samma sak.Han bor nu med sin nya. ( inte samma som för 11 år sedan)
Detta forum har varit min räddning. Mycket kloka råd får man här.
Tiden är din vän. Det tar länge att komma över men man lär ju göra det någon dag.
Åh lider så med dig!
Skickar all styrka jag kan avvara.
Sänder massor av kramar!!!
@sara3 har du fått hjälp från Vårdcentral och Stadsmissionen? Hur funkar det med mat och sömn?..och den övriga soppan?
Hej, känner med dig, har inga råd då jag känner som dig, hur fasen går man vidare? Men det finns lite råd i det hör forumet som jag själv tog fasta på, TA hand om din kropp, sov, ät och motionera, ta hand om din kropp, Du är nämligen din kropp och packar den ihop så funkar det verkligen inte att ta tag i det mentala! Så TA HAND OM DIN KROPP! Kram!
Hej, jag är en man som levt med en kvinna som jag älskade.
Kvinnan ringde mej från BB när hon födde var dotter.
Vi bodde ihop och jag trodde hon var skild men hon var fortfarande gift. Jag blev utslängd och fick lämna allt jag skapat med arbete.
Dottern har hästar och blir försorg av den hon tror är sin pappa.
Nu har jag ingen kontakt med dom. Dottern vet inget om att mamma har ljugit för henne. Vet inte hur jag ska göra men det är svårt med människor som saknar moral.
Jag går igenom samma smärta som du just nu . Vi är många trasiga människor här . Pga av att den man har litat på mest krossar en.
Jag har fått många peppande råd här, det hjälper
Kram
Jag kan inte hjälpa dej tyvärr, jag har samma smärta. Att ha en vän som man kan prata med är bra men alla har inte det.
När man älskar någon från hjärtat är man blind. Jag kan inte ge råd men att bli bort bytt efter så många år är svårt att hantera.
Du har ju dina barn och då är det lite lättare än att vara helt ensam.
Hoppas att du kan gå vidare.
Styrkekramar…
Nu har det snart gått ett år sedan allt detta drog igång. Det var den 31/1- 21 som jag sa att jag inte ville ha det som vi hade det och att jag behövde känna att han satsade på vår relation till 100 procent. Han valde då (efter ca 1 månads fundering) att inte jobba för relationen utan att i stället skiljas. Det blev en fullständig chock för mig (konstigt nog :-)) men så blev det. Jag bor fortfarande kvar i huset och han har precis flyttat för andra gången på sex månader. När betänketiden hade gått så fullföljde han inte skilsmässan och jag har inte frågat varför eller kommenterat det öht men jag skickade iaf in att jag ville fullfölja.
Det här året har varit ett av de värsta i mitt liv, så mycket sorg, smärta och besvikelse. Skitjobbigt att behöva omvärdera allt i livet, det som definierade mig och mina drömmar. Nu är det ok de allra flesta dagar. Sorgen finns där hela tiden över att vi inte delade drömmarna om ett gemensamt liv. Jag har förlikat mig med att det är jag, mina barn och mina katter. Mitt mantra är att ta hand om kroppen, själen och barnen och försöka lita på att allt blir bra till slut och att om det inte är bra så är det inte slut ännu.
Jag har dejtat en del men inser att jag varken är redo eller vill ha en ny man i mitt liv. Jag är bara så otroligt rädd för att jag inte har förmåga att älska igen.
Jag vill skicka massor med kärlek till er som står mitt i stormens öga, jag önskar ingen behöva gå igenom den smärta som det är att bli lämnad .
Ha en fin lördag, kramar Sara
Hej Sara,
Tack vad fint av dig att dela ditt mående efter ett år. Jag har också blivit lämnad, med ett barn och efter 10 år tillsammans. Jag förstår att ni hade byggt upp ännu mer än oss men jag tror nästan att smärtan är densamma. För mig har det gått 8 månader nu. Jag har väl kommit nånvart men jag är inte igenom det här på långa vägar än.
Mitt ex träffade genast en ny och de bor tillsammans nu. Idag kom min son hem och berättade om allt roligt de gjort i helgen. För mig är det fortfarande obegripligt.
Känner igen mig så i rädslan att inte kunna älska igen.
Stor kram, även om det är oerhört sorgligt att läsa om en sorgesyster så ger det ändå tröst att inte vara ensam med de här erfarenheterna.
Jag blev lämnad för ett år sedan . Då jag kom på min man vara otrogen mot mig. Ett halvår hade han en relation med en kollega på sitt jobb. 12 år yngre. Utan barn. När jag konfronterade honom ville han ha vårt liv och inte henne . Vi sa att vi skulle ge det året 2021. Så vad händer? Nu ligger valet i mina händer. Jag är ju redan lämnad. Men jag ska ta beslutet om skilsmässa eller ej. Han säger att han vill ha mig. Men tyvärr är det sådan sorg hos mig det dom gjort mot mig. Ett val att vara otrogen. Känns som jag är mer värd än så. Vad tycker ni ?